Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2>et stulna
Ijbansavfart^oet.
Hur det kan gå till i krig.
Kriget var ännu icke faktiskt förklaradt’ och
det fanns till och med folk som ännu trodde,
att tvisten kunde afgöras utan blodsutgjutelse.
Första orsaken till missförståndet var föregifven
vanvördnad från Vandoliens sida gentemot fursten
af Pegrim. Denne furst Leopold hade af kung
Guy af Vandolien blifvit antagen som friare till
kungens vackra dotter, hvilken emellertid för egen
del hyste helt andra afsikter ifråga om såväl hand
som hjärta. Vid hennes sida stod hela Vandoliens
folk emot dess konung. Följden blef att fursten,
när han gästade Vandoliens hof i giljareärenden,
blef utsatt för hotelser och förolämpningar af
folket.
Denna olyckliga händelse resulterade i
diplomatiska förvecklingar och de ursäkter, som
naturligtvis icke uteblefvo, buro ej den prägel af ödmjuk
uppriktighet som den kränkte fursten af Pegrim
ansåg nödvändig. En bitter telegrafkorrespondens
fördes under några dagar. Därpå förvärrades
saken därigenom, att Pegrim plötsligt begärde
uppgörelse af en gammal ersättningsfordran på
grund af en fisketvist samt framställde ett
ultimatum.
Samtidigt inlöpte nyheter som högligen
oroade de käcke vandolierna, hvilka i det senaste
telegrammet från S:t Louis, hufvudstaden i Pegrim,
läste en hotande katastrof, ja till och med sin
undergång.
Som hela världen vet, äro både Vandolien
och Pegrim ett par små stater vid södra
Pacific-kusten, hvilka man visserligen torde kunna hitta
på en riktigt stor och god karta men hvilka
hvar-ken i afseende på territorium eller åtkomliga
inkomster äro af vidare intresse för den öfriga
världen.
Den öfverraskande nyhet som telegraferats
från S:t Louis till Vando meddelade, att Pegrim
köpt ett första klassens pansarskepp »i god
kondition» af Förenta staterna, som nu, sedan de
gjort upp med Spanien, realiserade sitt gamla
lager.
»Hvar i all världen», utropade premierministern
i Vando, när detta förfärliga telegram lästes upp
för honom, »hvar i all världen ha de fått pängarne
ifrån? De ha ej mera kredit än vi i Newyork!»
»De bofvarne måste ha lyckats låna
någon-städes», sade den förskrämde embetsman, som
meddelat budskapet.
»Jag är rädd att ni har rätt», svarade
ministern. »Vi kunde ha hållit dem stången med vår
flotta, om icke denna —».
Venuzzia talade icke ut, rörelsen kväfde hans
röst.
Vandoliens flotta kunde helt visst till dato ha
stått sig emot Pegrims. Ty emot denna stats
gamla utslitne kryssare och två kanonbåtar kunde’
Vandolien ställa ett gammalt godt pansarfartyg
»Monopole» — naturligtvis mycket gammalt och
illa rustadt, men ännu sjödugligt och försedt
med två stora torn, som hvardera hade en
häpnadsväckande kanon — samt därjemte två
torpedbåtar, af hvilka dock den ene förlorat sitt
torpedo-rör och därför endast kunde tjäna till att skrämma
fienden. Utom dessa utmärkta fartyg kunde
marinministern prestera två »tredje klassens kryssare»
Olyckligtvis saknade en af dessa maskin och den
andre användes till sjukhus och fängelse.
Den fientliga maktens plötsliga och oväntade
inköp af ett krigsdugligt pansarfartyg måste därför
i premierminister Venuzzias ögon vara liktydigt
med Vandoliens undergång. Kriget måste
utkämpas till sjös, enär mellan de båda staterna låg ett
tredje mycket stort rike, som icke ville blanda sig
i saken genom att tillåta något lands trupper
passera igenom.
»Vi kunna icke gifva vika!» sade den stackars
Venuzzia. »Nationens heder fordrar, att vi vägra
att betala denna million dollars.»
»Vi ha hvarken pängar eller pänningars värde»,
tillade finansministern.
»Fristen utgår i öfvermorgon kl. 7 e. m.»,
sade Venuzzia. »Jag ser ingen utväg ur denna
dilemma. Vi måste underrätta hans majestät.»
De funno konungen i allsköns ro ätande
middag med drottningen och sin förtjusande dotter,
prinsessan Angela. Det fanns äfven en gäst, en
tysk prins Otto von Elberhauser, en glad och käck
ung man. Han stod emellertid för närvarande ej
i gunst hos konungen, emedan det just var för
hans skull som prinsessan afvisat fursten af
Pegrim och därigenom gifvit orsak till den politiska
förvecklingen.
Venuzzias meddelande bragte det kungliga
sällskapet i dyster förtviflan.
»Vi äro förlorade!» utropade drottningen och
förde spetsnäsduken till ögonen.
»Ja, det är vår undergång,» instämde
konungen. »Ack, Angela...»
Då inföll, till allas förvåning, prins Otto helt
plötsligt:
»Visst inte, ers majestät, det är långt ifrån er
undergång. Kriget är ännu ej förklaradt, vi ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
