Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 27 November 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
halft vända inåt arenan, banderilleros springa efter
sina korta, med brokiga, fladdrande pappersremsor
prydda stafvar, chulos hämta sina slängkappor (capa)
för att fläkta dem framför tjuren samt ådraga sig
hans uppmärksamhet.
De båda caballeros, här vanligen benämnda
algua-zils, hälsa åter alcalden som därvid kastar ned nyckeln
till el Toril — tjurarnas håla. Efter några ögo"nblick
rusar den förste fyrbente kämpen in och det blodiga
skådespelet börjar.
Tjuren, spänstig, stor, svart och glänsande, med
langa horn spetsiga som sylar, har tydligen redan
bringats i raseri. Men vid åsynen af alla dessa
människor samt bländad af det starka solskenet
stannar han ett ögonblick, samt inandas frustande
den friska luften. Därefter upptäcker han ryttaren
till vänster samt går omedelbart till anfall mot honom.
Hästen bär en bindel snedt öfver pannan hvilken
täcker det högra ögat så att han ej kan se sin
fiende, picadoren stöter den skarpa tumslånga spetsen
af sin lans in i tjurens muskulösa nacke, och en
bråkdel af en sekund senare har denne lyft upp
hela ekipaget på sina horn, hvilka ända till roten
trängt in i hästens buk. Häst och ryttare störta
omkull, den förra sparkar vanmäktigt med bakbenen,
den senare ligger helt lugnt stilla, skyddad mot
hornen samt den öfver hans ena ben fallna stackars
krakens tyngd genom järnbeslagen i läderbyxorna,
under det att tjurens uppmärksamhet omedelbart
afledes af chulos, som fläkta med sina slängkappor
framför hans ögon.
Picadoren blir hjälpt på fötter igen, den
söndersargade hästen tvingas med käppslag att resa sig,
under det att hans tarmar småningom rinna ut.
Ryttaren lyftes ånyo i sadeln, som med sina höga
bommar påminner om riddartidens, och med sina långa,
spetsiga arabsporrar bearbetande det halfdöda djurets
sidor ställer han sig åter i position för att afvakta
ett nytt anfall. Tjuren förefaller en kort stund halft
generad öfver sitt förstörelseverk, men om han
verkligen fått några samvetsförebråelser äro dessa
genast bortblåsta, och med guppande språng sätter han
efter än en chulo, än en annan, där dessa smidiga
och viga reta honom mot sig. Men snart har han
kommit nära en ny picador, han glömmer männi-
skorna, stannar ett ögonblick samt galopperar därpå
med sänkt nacke mot denne, erhåller sitt
smärtsamma sår af lansen, ränner in hornen i bröst, måge
eller lår allt som det faller sig, till dess han vräkt
omkull äfven denne ryttare. Allt mera ursinnig stöter
han en eller par gånger till den arma hästen, som
stundom, hvilket är det lyckligaste för honom,
träffas i hjärtat och dör. Den ovane åskådaren sitter
med återhållen andedräkt och tror än att picadoren
ligger krossad därunder, än att tjuren skall vända
sitt raseri mot den fallne mannen. Men dylikt är
ytterst sällsynt. Troligen ha picadorerna sin
särskilda försyn, ty deras tunga järnbeslagna byxor
göra det lika svårt för dem att röra sig som
någonsin riddarne hade i sin rustning. Dessutom dansa
genast chulos fram likt räddande änglar.
När en häst oaktadt sporrar och käpprapp ej
förmår mera, ledes han bort, raglande likt en drucken,
ibland trampande i sina egna inälfvor, ibland med
det mörka blodet forsande från sin sida. Stundom
faller han innan han nått utgången, sparkar litet,
slår några slag med svansen, sträcker på sig och är
död. Genast rusa några muchachos — stalldrängar —
fram för att taga af betsel och sadel, och där ligger
han afklädd, söndertrasad med skum kring läpparna
som dragits upp så att de visa hans långa tänder.
Han har blifvit så tunn, så platt, att man kunnat taga
honom för en skugga. Säkerligen ter sig en död
häst sorgligare än något annat stupadt diur. Ofta
nog lefva de sårade dock öfver, hvarvid tarmarna
stoppas tillbaka, såret sys igen med några stygn och
de få tjänstgöra en gång till.
Denna del af la corrida är ohygglig, till
ytterlighet upprörande och grym.
Förr lär verkligen någon ryttarskicklighet kommit
ifråga, men numera sitter picadoren fullkomligt stilla
utan att göra minsta försök att svänga hästen undan
anfallet. Att man därför använder krakar, hvilkas
blotta ridande här hemma skulle straffas såsom
djurplågeri, är naturligt nog. — Jag kände mig sjuk vid
åsynen af allt detta och drack med begärlighet ett
par glas vatten som kringvandrande vattenutropare
slogo i. — Det är vämjeligt, sade jag åt min granne.
— Hvad vill Ni, svarade han lugnt, detta är
hästarnas slakthus. (Forts, och slut i nästa n:r.)
tr- TJUREN ANFALLER EN PICADOR. """■ ^ »nw™—.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
