Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 3 november 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
klart medvetande ja, utan att någon mer än hon
visste hvad som skett, förrän fadern stod och höll
den förstfödde i sina armar.
Hon måste le vid minnet af hur barnsligt stolt han
varit, hur han nästa morgon burit den lille väl
inpackad i filtar upp på däck för att underbefäl och
besättning skulle få se, hvilken passagerare natten fört
ombord. Och hur de alla sedan, när hon strax
kommit upp, firat henne på sitt enkla sätt med
hälsningar och blicken några nyanser vördnadsfu’lare
än annars.
Återigen smög en liten lycklig tår fram i
ögonvrån och skymde bladet för hennes blick.
Det var så tyst därinne i rummet, så underbart
rofullt och stilla. Men tiden gick — tiden gick med
uret därborta i hörnet — gick med händelsernas
skyttel på bladen under hennes ögon — gick med
hjärtats slag i hennes bröst — gick därute i
stjärnornas långsamma framtågande genom en nattblå
rymd.
Allt trädde så lefvande fram för den gamla — ett
lyckligt rikt hem, hvarigenom tiden gått fram med
nya lif, ny lycka och nya band. Där stod en hel
liten trupp af namn under deras — fem stycken
gossnamn. Främst och stoltast den förstföddes —
därpå: — sonen Carl Melcher — sonen Axel —
sonen Rudolf och sonen Magnus. Sedan var det
slut.
Den gamla såg suckande upp och mötte
stjärnan. Den gnistrade och lyste mot hennes
skumma trötta ögon, briljerade i alla regnbågens färger
mot hennes sorgsna blick. Se på mig! tycktes den
säga — se uppåt bara, det ger frid.
Men den gamla förstod icke hennes språk.
Suckande slog hon vidare och kom till bröllopsbladet.
Det var rikt smyckadt med blommor och band och
en medaljong af blommor bunden i hjärtform, hvari
brud och brudgum stodo, han fästande ringen på
hennes finger. Och i fina, fina tryckbokstäfver lästes
å ömse sidor öm medaljongen:
uSå pröfva den dig evigt binda vill,
om hjärta också hjärta hörer till."
Hvad det doftade af rosor och myrten från detta
blad! Bröllopsföljen tågade fram, ljusa och luftiga
under sång och musik, hvitklädda tärnor och
hög-tidsklädda kavaljerer, damer i siden och sammet
med plymer på sitt hår och leende gamla herrar
utan någonting på sitt hufvud. Och vid hans arm
gick hon, en nittonårig brud, som kände sig som
en sagans prinsessa, så strålande nytt var allt, så
äfventyrligt och sällsamt. Hon mindes bara ett haf
af ljus, genomglödgadt af leende ögon, blommor
och musik. Men med ett slag förvandlades den
ljusa bröllopssalen — hästarnes hofvar stampade
lyhördt mot hamnstadens tysta gator — ett
illumi-neradt fartyg nere vid hamnen tog emot dem —
vårnatten hvälfde öfver deras hufvuden och snart
bara hafvets blå tystnad, medan vinden spelade i
de hvita seglen som buro dem likt vingar under
deras långa, långa bröllopsfärd.
Så gick tiden igen, den stora jordvisaren hade
trettio gånger löpt sin bana rundt, och ett annat
bröllopsfölje tågade fram. Det var sonen Per Erik,
sjöman såsom fadern, som förde bort sin brud. O,
hvad det trampade af höga klackar och dansande
skor, o, hvad det kändes underligt, när hennes
moderliga förmånsrätt liksom tyst mäjades bort,
trampades ned lik en skuggig blomma för lifvets nya
och obarmhärtiga behof.
Nu var hon bland den mörka eftertruppen —
långt därframme bland de skinande hvita, bland
ungdomen och våren gick en annan brud vid en
annan brudgums arm — hennes egen sons. Hen-
nes ögon hängde fast vid hans mörka vackra
ar-sikte, följde honom långt, långt med moderns
sällsamt på en gång välsignande och förebrående
af-skedsblick.
Och sedan kom ett annat följe — den näst
yngste Rudolf, som såg ut som en liten blond hertig
i sin bröllopsdräkt. Nu var man långt framme i
tiden och bröllopet hölls modernt och kort och utan
ceremonier. Det var efteråt som om det alls infe
varit bröllop, tyckte de gamla, som voro vana vid
mera grundlighet och ståt. En konfekt och några
risgryn af dem som kastats vid tåget, voro de enda
minnen den gamla hade kvar — nej, en vacker
blick och en lång slängkyss också, innan tåget
förde bort hennes käraste gosse — och hennes siste.
Darrande vände hon ånyo ett blad och kom till
tredje sidan, den mörka och allvarliga som bar
korsets symbol. Den doftade af granris, hvita liljor
och mylla — klamp — klamp — klamp! lät det så
doft, när hofvarna i skridt trampade den långa
landsvägen framåt, som ledde utanför staden till den
stora fridlysta grafgården. Så svart det var af
sorgflor och höga hattar, af schabrak och svarta hästar.
Och därinne i kapellet tonade orgeln i moll —
tonade prästens ord i moll: uAf jord est du
kommen. Jord skall du åter varda..."
Så hade hon följt dem en för en — här kommo
nästan alla namnen från första sidan igen, skrifna
först med makens fina, spetsiga stil, som blifvit
något osäkrare än i ungdomen. "Sonen Carl
Melcher" stod där — "sonen Magnus — sonen
Axel" — alla med svart kors.
Sedan hade handen hvilat sig, den fina pikturen
syntes icke mera. Nu tog hennes egen stil vid,
större än makens, öppnare och mera oöfvad.
"Per Melcher Sundelin" stod det nästa
skälfvan-de och liksom frågande namnet där med sitt kors.
Den nya stilen liksom började en ny historia — en
röst hade tystnät — en af kamraterna stupat — och
den siste tog vid, lakoniskt berättande slutet.
Och sedan vardt där ett kort tomrum af år igen,
och så kom nästan oläsligt, som en snyftning eller
som ett rop: "min gosse Rudolf, död vid en
olyckshändelse d. 16 april 189—
Lampans låga sken så varmt och blidt ned på
namnen af de döda, på det grekiska korsets ljusa
trä, på kransen af lager och på de stora svarta
bok-stäfverna som buro såsom på ett baner sina
segervissa ord: "Saliga äro de döde, som i Herranom
dö"–––––––
Tårarna runno sakta ned för den gamlas kinder
— så stilla, bräcklig och fin satt hon där med
händerna sammanknäppta öfver den heliga urkunden.
Blicken föll ned på boken, men hennes tankar voro
hos de döde, voro hos dem såsom i drömmen, där
de döde lefva.
Hon kände sig såsom ett träd, från hvilket alla
blad fallit och alla fåglar flyktat. Lifvet hade varit
godt och stort, gifvit rikt och tagit mycket — o,
hon längtade nu, hon hade längtat länge att stilla
få öfverflyttas.
"Quds vilja mänskan bjuder, lär
att man från vännen kärast här
åtskiljas skall:
men må vi detta fatta rätt,
ja, fatta rätt: när Herren vännen
hämta låter
vi in i himlen träffas åter"
läste hennes läppar sakta, mumlande för sig själf
den minnesvers hon ofta läst och många, många
gånger läst om igen i sin stora ensamhet.
Därborta i hörnet gick tiden i det stora, höga
uret — långsamt, långsamt — tick, tack... — däi-
(Forts, å sid. 80.)
69 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
