Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26, den 26 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS MINNEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAN BJARNE.
\ Melcher Borgius med dröjande
steg kom ut från centralstationen
och gick snedt öfver Vasagatan
med dess snabba ström af
spårvagnar och bilar och människor
var det nästan på dagen tio år se-
_ dan han blott några och tjugu år
gammal lämnat det lilla hemmet
på andra sidan Klara kyrka hvars torntopp han nu
såg vagga för marsvinden ofvantör kyrkogårdens
kala lindar som han såg skymta i fonden af
gränden. Han tyckte sig ännu känna mors svala kyss
på pannan då hon omfamnade honom i gathörnan
och hviskade att hon icke vågade fölia med till
tåget — för tårarnas skull.
Förvårens litet bleka sol stod öfver
Kungsholmens alla svartrykande skorstenar och i den
syrligt friska luften låg dallrande ett skimmer af rödt,
som en aflägsen eldsvådas återsken. Melcher
Borgius såg sig hastigt omkring och skyndade in
genom den öppna hotellporten som ljudlöst gled
igen efter honom. Vestibulens låga skinnstolar,
den slitna golfmattan i oklara axminsterrosor,
hissen som steg med en svag susning — det väckte
inom honom inga minnen. Men då han kommit
upp i sitt rum och slagit upp fönstret var det
med vidgade näsborrar och en fuktig glimt i
ögonen han såg öfver staden där han födts, där
han lekt sin barndoms lekar och drömt sin
ungdoms drömmar.
Tio år...
Under denna tid hade han rest i nästan alla
länder. Den stora amerikanska stålfirman hvilkens
platsagenter i fyra världsdelar det var hans
uppgift att inspektera, sände honom från stad till
stad, från land till land. Ett kabeltelegram kom
honom att rysa ibland; det betydde för hans del
ofta nog ett ögonblickligt omläggande af
resplanen och ett samtal hos närmaste Cookfilial med
åtföljande snabbaste färdroute i mångfärgade
biljettkuponger.
Någonstans i Chicago hade han ett par rum
som han besökte en gång om året. Men det
var intet verkligt hem och det kom honom aldrig
att längta dit undan kala hotellrum och rasslande
järnvägsvagnar.
Nu var han tillbaka i Sverige, i Stockholm, för
första gången sedan han reste ut! Hans firma
hade skickat honom dit för att inleda nya
affärsförbindelser och som vanligt vat’ det en
gredelin-blå "wire" som bragte honom ordern där de
klistrade remsornas blå bokstäfver dansade för hans
ögon.
Först hade han tänkt lägga sig sjuk, finna på
någon förevändning, slippa resa. Men’— så reste han.
Det fanns ingenting dramatiskt, ingenting
särskildt märkvärdigt i hans historia, i hans historia
med Louise.
Han hade älskat henne och äfven sagt henne
det. Det var en högst banal och vanlig historia.
Hon hade skrattat, skrattat så att tårarna runnö.
Och några dagar senare reste Melcher Borgius
till det stora landet i väster för att få sitt hjärta
hoplimmadt. Och det var också då hans mor
kysst honom och förgäfves försökt behärska sitt
lilla modiga hjärta.
Den luft som slog emot honom där han stod
i det öppna hotellfönstret var som syrligt vin,
så lätt och omärkligt berusande och den kom
honom att dra fram de gamla dammiga minnena
som aldrig blifvit helt glömda.
Han mindes Louises ljusa hår, den klara, hvita
pannan, hennes stora, grå ögon med deras
trotsigt lustiga gäckeri, de fasta mjuka händerna. Nej,
han hade icke glömt! Och han tog sin hatt och
gick ut.
Tre dagar senare hade Melcher Borgius ordnat
sin firmas intressen och följande morgon skulle
han resa.
Han stod framför spegeln i grosshandlare Claës
Lunds tambur och en tjänare drog med en mjuk
borste öfver den snäfva fracken.
Melcher Borgius såg sig uppmärksamt i det
reflekterande glaset.
— Jo, han var ännu ung, åtminstone ganska.
Pannan hade inga veck och det grå vid
tinningarna var blott två strimmor.
Och han tänkte på hvad den Svenske
affärsmannen sagt.
— Ni måste komma hem till mig i eftermiddag
och äta en bit mat. Min fru säger att hon gärna
vill träffa representanten för den stora
amerikanska stålfirman hvilken jag nu kommer att
samarbeta...
— Herr Borgius — min hustru!
Det kom så oväntadt — Louise gift med den
korpulente och gemytlige grosshandlare Lund!
Nå, han behärskade sig och då han bugade sig
för den enda kvinna som haft inflytande på hans
lif var ingen öfverraskning synlig i det leende med
hvilket han hälsade husets värdinna.
Det blef en animerad middag där den ljumma
bourgognen var lika utsökt som det fylliga
portvinet. De ryska vaktlarna hade varit något för
en Publius Pulche...
Då kaffet bars in och ett glas blekröd Fockink
iust slagit an slutackorden i den middagens
högtidligt crescenderande festmarsch som inledts af
den mörka, metallglänsande störkaviaren drog sig
värden tillbaka till sitt rum.
— Det är några affärsbref! sade han själf.
— Claës vill så gärna sofva ett par minuter
efter maten! hviskade hans hustru och tände
långsamt den cigarrett Melcher Borgius räckt henne.
— Hjärtfel? frågade han kort.
Louise log.
— Ja, hjärtfel. Af för mycket god mat...
Så hade då lifvet återigen fört honom samman
med den kvinna som med sitt hårda skratt tvungit
honom till landsflykt men som han dock aldrig
upphört att älska. Han betraktade henne utan
sinnesrörelse. Det var inte den Louise
Kugelberg han drömt om medan hans arbete fört honom
land och rike omkring. Det var en annan kvinna.
Löuise Lund — äldre, så helt annorlunda, en
fullkomlig främling.
Han betraktade henne nästan nyfiket.
Lifvet hade satt sina spår, omä’rkliga för andra
kanske men fullt tydliga för den blick som i tio
långa år bevarat minnet af Louise Kingelberg.
De nålfina rynkorna kring munnen och ögonen,
han såg dem. Det var något alltför blankt och
grellt öfver denna regelbundna profil som spetsats
till och skärpts af missräkningar. Han mindes
mycket väl — ty hur fullkomligt bevarar icke
hjärtat de bilder det mottagit! — att ögonbrynens
skuggande kroklinje icke förr haft samma mörka
glans som nu. Det slappa och indolenta öfver
gestalten, ännu lika rak, lika smärt, förtogs icke
ens af de stora, grå ögonens spända, nästan
ångestfulla blick.
Vid sidan om Melcher Borgius hängde en stor
venetiansk spegel. Han kastade en snabb blick
411 -
Forts, å sid. 414.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
