Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 19. Den 7 Februari 1904
- Till Johan Ludvig Runebergs minne. Af A. Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur äran blöder och hur trohet ger
Åt sinnet kraft att längtans ångest dämpa
Julkvällen lär och oss en maning ger
Att offra allt men aldrig sluta kämpa.
I nordisk sagovärld, på klassisk mark
Hans anings styrka leder fri och säker:
Se, geirsodd ristar Fjalar konung stark;
Hör, stormen Ajax’ son till hemmets stränder vräker.
I allt han når så långt en skald kan nå,
Men ner i Perhos graf och upp till psalmens höjder
Mest luttrade hans rena toner gå,
Där allt försakas utom samvetsfröjder.
Dock störst han är, när han sitt öra lagt
Till marken där de sofva, Finlands kämpar
Och deras andars röst i toner bragt
Som intet våld i Suomis tider dämpar.
Han skiftat fädrens glömda arfvedel,
Han återskänkt oss mod och offervana,
Han gett oss tro och tändt nationens själ
Och i dess ljus vi än en framtid spana.
Ty Johan Ludvig Runeberg är vår
Han är i oss och vi i honom slutna,
Och hvart i världen än vår bana går,
Vi lefva eller dö med honom sammangjutna.
Hur underbar är skaldens makt
När han är gudaboren.
Hvad godt han tänkt, hvad skönt han sagt,
Blir rikare med åren.
* *
*
I denna tid af splittring, förvirrade begär och
öfvermodig maktlystnad är det välgörande att låta
tankarna samlas kring minnet af en helgjuten
karaktär och en stor ande, sådana de finnas hos den man,
hvars namn står här ofvan.
Ett sekel har stormat fram öfver världen sedan
han föddes i den lilla österbottniska kustorten
Jakobsstad. Hans barndom sammanföll med Napoleons
lysande käjsartid och fall, hans ungdom och
mannaålder med den envåldsmaktens och reaktionens
gyllene tid, som hade till utgångspunkt Den heliga
alliansen. Det var en tung tid för friheten och de små
nationerna.
Huruvida de allmänna praktiska förhållandena i
Europa i någon mån påverkat uppkomsten af
Runebergs nationella diktning är icke lätt att afgöra.
Säkert är att han icke i detta afseende behöfde
gå »öfver ån efter vatten». Reaktionen satt, trots
Borgå landtdag och Alexander I:s regentförsäkran, i
högsätet äfven i Finland.
Efter 1808—1809 års krig rådde det under flera
årtionden tystnad och djupaste lugn i Finland. Finge
man tro prototypen för reaktionen i århundradets
början, Metternich, hvars regeringskonst kunde
sammanfattas i hans älsklingsuttryck »blott de tigande
folken äro lyckliga», så borde således i Finland allt
ha varit som sig borde under Alexander I och
Nikolai I.
Så var dock icke händelsen. Tankar och
förhoppningar lågo nog i allas sinnen, men man bidde
tiden an, hälst ingen möjlighet fanns att med utsikt
till framgång gifva uttryck åt inneboende längtan och
missnöje. Politiken var bannlyst som
diskussionsämne i prässen och offentligheten.
Under sådana förhållanden var det fara värdt
att tystnaden, den resignerade väntan,
oföretagsamheten skulle antaga kroniska former och en dag
befinnas obotliga.
Då uppstod en man, som besatt just de
egenskaper och de uttrycksmedel som behöfdes för att
kunna och lyckas rycka nationen ur en farlig
slummer. Det var Johan Ludvig Runeberg. Han höll
icke ljungande politiska tal, han spridde icke
revolterande frihetssånger ut öfver landet. Han grep icke
till vapen för att stupa i en våldsam kamp, såsom
det tillgick vid så många frihetsrörelser i Europa.
Han valde en annan större metod. Han satte
fullgoda vapen i händerna på hela sitt folk, nämligen:
själfförtroendet, en upphöjd lifsåskådning,
nationalitets- och fosterlandskänslan. Att den politiska
nydaningen i början på 60 talet blef en hela landet så
rikt uppfriskande och befruktande ström, berodde
icke allenast på länge tillbakahållna frihetsinstinkter
som nu finge ett naturligt välgörande utlopp, utan i
kanske lika hög grad på den väckelse och uppfostran
af dess ideela egenskaper skalden i sina sånger
gifvit folket.
I Fänrik Ståls sägner har R. icke, såsom mången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0324.html
