Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 2 Oktober 1904 - »I krigstider» af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KRIGSTIDER.
En tidsbild för HVAR 8 DAG af Ulla Linder.
Ett stort rum, enkelt och sparsamt möbleradt med
mörka klumpiga ekmöbler, luften tung och varm därinne.
Genom två stora fönster afdelade i en massa små
fyrkantiga rutor föll julieftermiddagens klara soldager.
Omkring det fyrkantiga bordet midt på golfvet
sutto tre gamle män, kraftiga, fastän böjda gestalter,
gråa hår, allvarliga blickar.
Det var det sedvanliga fredagssällskapet som
brukade samlas en gång i veckan hos Justus
Palmenberg, landshöfdingen, för att spela en liten whist och
röka en pipa eller två, men först och främst för att
hålla hvarann sällskap en smula i dessa dystra dagar,
då alla de unga voro med kung Karl borta i
Ryssland, och då tankar och samtal hälst rörde sig om dem
och om de sista nyheterna därifrån. Nog brukade
man råka i dispyter och meningsskiljaktigheter, i
synnerhet den lärde, allvarlige biskopen och den gamle
generalen, som fått sitt sitt högra ben afskjutet i
bataljen vid Landskrona anno 7/ under salig kung Karl XI,
men vänskapen var i grunden lika oförändrad och om
det också kunde hända, att man skiljdes åt i
vredesmod, visste man ju godt, att till nästa fredag skulle
allt groll hinna fördunsta.
De hade ej fått fram kortleken än, hade råkat in
i krigsresonemanger med detsamma. Hvar stund
kunde kuriren från Stockholm med de sista
underrättelserna nerifrån Ukraine väntas, och man var i allt
för stor spänning för att med lugn kunna dra sin
spader. Det hade gunå’s för det mesta varit ganska
dåliga nyheter den sista tiden.
En gammal karta låg utbredd på bordet,
landshöfdingen lutade sig fram öfver den i ifrigt studerande,
allt under det han kraftigt blossade på sin stora pipa.
*Det är en duktig väg bort", sade han och mätte
med fingrarne öfver en bit af kartan. "Nog dröjer
det innan vi få se dem hemma igen alltid. De ha
närmre ner till turken än hem till Sverige."
Generalen satt tillbakalutad i sin stora stol med
händerna knäppta öfver magen, pipan hängande i
ena mungipan och båda benen rakt utsträckta framför
sig som tvänne radier i en ciikel. Han såg ut — och
kände sig också — som en mycket stor auktoritet.
Hvem kunde bättre än han, den gamle
mångbepröf-vade krigaren, som kunde räkna sina bataljer på
fingrarna, bedöma situationen och framtidsutsikterna.
"Nåja, turken är ingen ovän*, sade han med en
liten uppmuntrande blinkning. "Men vi ha inget där
att göra än. Först ska vi knusa våra fiender och
sedan hälsa på våra vänner."
Han satt och snodde tummarne om hvarandra,
tuggade oaflåtligt sitt pipmunstycke och kastade då
och då en utmanande och rekognoscerande blick tvärs
öfver bordet bort emot den högvördige biskopen.
"Nej du, bror bisp", började han så plötsligt om
en stund, besvarande en outtalad, men lika tydligt
anad opposition, "än är det långt till frid och fred.
Kungen vår är allt en svår nöt att knäppa för de ryske."
"De knäppa så många fler smånötter i stället",
svarade biskopen torrt. "Jag tänker det är väl inte
så många friska och färdiga kvar vid det här laget
— hvarken här hemma eller därute."
"Nog fins det tillräckligt för att ta’ Pultava i alla
fall. Eller hur, landshöfding? Du har luktat krutrök,
om inte så mycket som jag, så åtminstone mer än vår
värderade vän här — tror inte du, att kungen är karl
till att slå ryssarne än en gång, om de så vore tre
gånger så manstarka, och ta Pultava ock-å på köpet?"
•Pultava är ju inte så starkt befästadt",
framkastade landshöfdingen.
•Visst går det!" Generalen tog pipan ur
munnen och stötte ut en sky af rök. "Gyllenkrok är en
riktig satan — och Roos och Lewenhaupt också.
Rehn-sköld och en del utaf de andra — de unga — dem
vete f-n hur mycket man kan lita på. Nåja, det är
väl godt krut, hoppas jag, eftersom kungen håller
dem högt i gunst. — Du, landshöfding, hvad säger
pojken din om belägringsarbetena? Hvem är det som
leder dem? — Gyllenkrok? Nå, det kan låta höra sig.’
Han böjde sig fram och studerade kartan en stund.
•Den 16 juni", sade han eftersinnande, "var det
sista brefdaton? Och han talar inte om några
stormningsförsök?"
"Inte nu den här gången. Men smärre
handgemäng ha förekommit. Bron öfver Worskla ha de
rif-vit. Zaren ligger på högra stranden. Hans
Durch-laucht Mazepa väntas dagligen–-"
"Det borde ändå snart komma till något
afgörande –Nå, det är inte nödigt förstås — hvad
ha vi i dag? — 25 juli!–Få se hvad vi veta
innan kvällen."
•Hur länge tänker du dig, att belägringen kan
komma att vara?" undrade landshöfdingen.
"Svårt att säga — beror på tusen
omständigheter –beror först och sist på kungen. Är han i
sitt djärfva humör och har han bara manskap, så är
kanske Pultava vid det här laget redan stormadt"
Biskopen hade slutat sin pipa och knackat ur
den mot tennskålen som stod framför honom på
bordet; nu satt han och torkade piphufvudet mycket
omsorgsfullt på sin stora blårutiga näsduk.
"Manskap, ja!" sade han med en liten ironisk
axelryckning. "Manskap sa’ du, broder general, men
det beror väl också på, hurudant manskapet är. Om
det är en utsvulten, uttröttad krigshär, utan kläder
och vapen och ammunition!"
"Hvem har sagt, att kungens här är i ett sådant
tillstånd?" log generalen i med hetta. Han var just
i krigarlynne i kväll och begärde intet bättre än en
liten skärmytsling.
"Min vän, säg snarare: hvem vågar hoppas, att
så inte är."
"Ingalunda. För skock tunnor granater — jag är
säker om att hären är i godt skick–ganska godt
skick–åtminstone någorlunda.–-Ja, du
med dina Jobsminer — Beelzebubsminer–-."
"Jag vill se saker och ting som de äro. Ett krig
kan och bör enligt mitt förmenande ej betraktas
annat än som en olyckstids svåra hemsökelse. Vår
kraft förödes, vårt unga, friska blod förspilles borta i
främmande land till ingen nytta."
Generalen svalde en stor mun rök och råkade i
en våldsam hosta.
"Se så, bror bisp", landshöfdingen reste sig och
vek ihop kartan, "hvarför skall du se det så mörkt.
— Man får lof att hoppas — och tro det bästa.
Hvartill hjälper det, om vi sitta här hemma och inbilla oss,
att våra gossar slita ondt? — De kunna vara fångar
just nu, — de kunna hungra och törsta och till och
med ligga halfdöda af nöd eller dödskjutna långt borta
på ett fält i det främmande landet. Men så länge
man ej vet det bestämdt står hoppet alltid åter."
Men biskopen gaf sig ej, han sköt kalotten en
smula längre bort på hufvudet och stoppade pipan in
i sitt fodral, allt under det han såg på Justus
Palmenberg med en allvarlig blick.
•Tänker du då ej på, min bror, hur annorlunda
det skulle vara, om vi hade dem hemma i stället alla
dessa unga krafter, som skulle kunna uträtta storverk
här hemma i stället för att–-*
"Nej, det tänker hvarken han eller jag på!"
Generalen hade nu öfvervunnit sin hosta och skyndade
att åter kasta sig in i samtalet. "Gud hjälpe
gossarne att göra sin plikt, det är hvad vi tänker på,
min gubbe!"
"Om jag hade en son", sade biskopen med
eftertryck, "så skulle jag gärna se honom linka
omkring på träben som du min käre general, för då
visste jag, att han fick sitta hemma och gagna landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
