Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 2 Oktober 1904 - »I krigstider» af Ulla Linder - Per Sivle †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
med sina andliga gåfvor i stället för att vara ute och
tjänstgöra som kanonmat åt ryssen. Ja, jag skulle till
och med hellre med egen hand göra honom till
invalid än vilja att han vore med om att fortsätta detta
olyckliga stridandet — inte för hans skull eller min,
utan för fosterlandets."
"Och hade jag tio söner, skulle jag utan tvekan
skicka ut dem allesammans." Generalen var alldeles
röd i arsiktet och gned flitigt sitt stympade ben —
det lät alltid känna af sig, när han blef uppretad.
"Gå med Gud, skulle jag säga till dem, gå med Gud,
mina gossar, och hugg ned och skjut ihjäl så många
fiender ni komma åt. Belöningen fån I i ett godt
samvete här nere och sedan där uppe hos Gud Fader en
gång i himmelen." Han gjorde med sin knutna hand
en kraftig gest upp mot taket.
Biskopens tunna, bleka läppar drogo sig till ett
ansträngdt leende.
"En skön gudstjänst, i sanning!" sade han. "Och
en skön himmel som du tycks vänta dig, min käre
general, befolkad af idel gamla krigsbussar och
invalider! –Det blir nog svårt för dem att hålla
plitarne stilla där uppe också, eller hvad tror du!"
"Vill du kanske förmena oss saligheten till på
köpet, din egenrättfärdige farisé! Tror du den är
enkom tillredd för dig och dina boklärda och
spetsfundiga gelikar–"
Landsl.öfdingen ansåg nu ögonblicket vara inne
att afbryta dispyten, drog därför fram kortlekarne och
placerade dem framför generalen.
"Tiden är redan mycket", sade han saktmodigt,
"helt säkert kommer nu ingen kurir i afton, utan det
är så godt vi börja vårt parti. Generalen ger och
bispen sitter i förhand, som vanligt."
En smula motvilligt tog generalen korten från
bordet och började blanda. Det blef en stunds
tystnad, endast afbruten af kortlapparnes smällande mot
bordskifvan och ett och annat markeringsord eller
kraftyttrande med anledning af spelet. Men när nästa
omgifning kom, kunde generalen ej hålla tyst längre,
hans gamla krigarsjäl hade blifvit upprörd i sitt
innersta.
"Det är väl för kongl, majestätet, att vår bisp
inte har några söner", sade han buttert, "för då skulle
de väl bara linkat omkring på sina träben och
predikat uppror och republikanen och på så sätt hjälpt
till att störta vårt stackars land i än större olycka."
"Bättre tror jag för vårt kära Sveiige, att min
bror själf inte har någon afkomma. Tryter
krigar-ämnena, så tryter också krigslusten."
Men nu slog generalen handen i bordet så att
den ena marklådan med en skräll flög i golfvet och
sprack midt itu.
"Människa", skrek han, "har du då inget
förstånd? Begriper du inte, att om vi inte slåss, så
kommer de andra i stället och slår oss ihjäl, oss
själfva och våra kvinnor och barn med. Tror du det
är så mycket trefligare då?"
Biskopen lät sig intet bekomma, han lutade sig
med stort sinneslugn ned, plockade upp den
sönderslagna marklådan och markerna, lade dem i en liten
hög bredvid sig och såg sedan medlidsamt öfver till
sin hetsige granne.
"Här sitta vi två och gräla och domdera och
hvem som skulle gjort bästa gagnet för Sveriges land
med söner som aldrig funnits och gunå’s aldrig komma.
Men vår värd här som skickat sin ende präktige pojke
ut till ryssen, han säger ingenting. Svara mig på
samvete, Justus Palmenberg, hur kändes det att
skicka den sista telningen af en ädel stam ut mot
säker nöd och en oviss framtid?"
Friherre Justus Palmenberg strök det gråa håret
ur pannan och mötte lugnt vännernas blickar.
"Jag sitter och tänker på", sade han, "hur ni tala
och resonera om att skicka edre söner hit eller dit
och sätta dem till det eller det för att bli till mesta
gagnet. Ser ni, vänner, min uppfattning är den, att
barn äro en Guds gåfva. Jag har att lära min son
vördnad för Gud och föräldrar, kärlek till fosterlandet,
håg och lust att bli en verkande och duglig medlem
af det svenska folket — men huru han bäst anser sig
kunna gagna landet, det är hans ensak, inte min.
Samvetsfrihet fordrar jag för egen del för att kunna
vara en sann och hel människa, inte vill jag då
förmena min son det. Ett folk af slafvar skall aldrig
kunna försvara sin plats i världen. — Knekten, mina
herrar, hvem tar öfver den?"
Han lade hjärterknekten med ett småleende på
bordet, men biskopen satt med damen och strök med
stor belåtenhet korten åt sig. Spelet fortsatte ostördt
en stund, tills plötsligt det döfva ljudet från hofslagen
af en galopperande häst trängde upp nedifrån gatan.
De tre gamle lyfte hastigt på hufvudena, det kom
en lyssnande, spänd blick i deras ögon. Hofslagen
stannade nedanför fönstren och strax efteråt hördes
gnisslandet af en tung dörr.
"Kuriren" sade landshöfdingen och reste sig.
Han var helt blek och handen som lade ned korten
på bordet skälfde en smula.
Den dammige ryttaren stod bugande inför
landshöfdingen och räcke honom tigande en packe med
bref. Tyst drog han sig sedan tillbaka igen, under
det tre par ifriga gamla ögon följde honom med ett
sorgset och nedslaget uttryck. Man förstod redan i
hvad riktning nyheterna gingo. Så såg ej den kurir
ut som medförde goda underrättelser.
Den gamle landshöfdingen satte sig åter
långsamt ned i sin stol och började veckla upp det gråa
papperet som var lindadt om brefven. Ett kuvert
med tre stora svarta sigill föll ut först. Justus
Palmenberg tog upp det, läste utanskriften — han kände
godt igen sin gamle vän öfverste Liljas stil, det var
vid dennes kår hans ende son tjänstgorde — och
lade det sedan med darrande hand på bordet.
Privat-brefven lästes alltid sist. Så bröt han hastigt det
stora konvolutet från landshöfdingen i Stockholm.
"Nå?" kom det otåligt från generalen, hans röst
lät hes och ansträngd. "Står Pultava ännu?"
"Pultava står", sade landshöfdingen långsamt.
"De svenske äro slagne och kungen har måst rädda
sig, öfver till Turkiet. Gud hjälpe oss — Herre
förbarma dig!"
Han lade handen öfver ögonen och biskopen
följde hans exempel.
__(Forts, å sid. 15)
PER SIVLE. †
Endast ett par dagar
efter det Esmannska
revolverdramat i Köpenhamn
ingick från Kristiama
underrättelse att den kände
norske författaren Per
Sivle begått själfmord.
Sivle föddes i Sogn
1857. Han debuterade som
författaré med en serie
allvarliga dikter och ingick
sedermera på
tidnings-mannabanan.
Genom stipendier och
statsunderstöd sattes han
sedermera i stånd att lefva
som fri författare. Typiska
för hans produktion voro
de patriotiska
tillfällighetsdikter som då och då
stodo att läsa i Verdens
Gang. Sedan han i år mist
statsunderstödet bragtes
han att göra slut på en
tillvaro som genom tryckt
ekonomi och ohälsa blef
allt mera outhärdlig.
PER SIVLE. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
