Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 30 Oktober 1904 - »Han var säker på sin sak!» af Rosa Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HAN VAR SÄKER PÅ SIN SAK.»
För HVAR 8 DAG af Rosa Fitinghoff.
"Notarien Bergqvist hade tre svagheter — ja,
•■egentligen var det kanhända endast två, nämligen
hans stora obevekliga ordningssinne och hans
kärlek till Lisa. Den tredje, om man ens skall bry
sig om att nämna den, var tjusningen han kände,
då han var nog lycklig att få vara i samma rum
?om Elisabeth Bohm.
Elisabeth Bohm var yngsta dottern i den familj,
’hvarest notarien Bergqvist var inackorderad.
Notarien Bergqvist var stel och korrekt,
sparsam och hvad folk bruka säga »en ovanligt
förståndig ung man», samt hade goda inkomster och
■ännu bättre framtidsutsikter. Elisabeth Bohm var
raka motsatsen, glad och liflig, tanklöst pratande
•om hvad som föll henne in.
Hon ansåg notariens minutiöst fordrande
»ord-ningsmani» för »gamla knarriga ungkarlsfasonep> och
■ett i »onödan antaget själfplågeri». Hennes tre äldre
systrar voro i hennes tycke lika tröttsamt precisa —
«>alldeles som klockor hvilka aldrig gå en minut
hvarken före eller efter den tid de skola visa».
Hon själf däremot var en sådan där klocka,
som ibland i blind ifver och välvilja, på en dag
kunde förta sig en half timme för att sedan åter
en annan dag stanna eller ock vilseleda folk med
att sakta sig både kvarten och halftimmen.
Och allt det där visste notarien Bergqvist mycket
väl, men ändål
Ja, människonaturen är ibland ytterst
motsägande.
Hvad hade väl varit naturligare och närmare
till hands, än att han blifvit förälskad i en af »de tre».
De, som alla tre voro mönster för
väluppfostrad och utmärkt »präktiga flickor», som
samvets-grannt skötte sina bankplatser, som i hemmet voro
stilla, punktliga och i det närmaste lika ordentliga
som han själf.
Notarien Bergqvist slog med käppen så hårdt
■emot sitt ena ben, att det riktigt gjorde ondt.
Men nu — ja, han måste trots allt dock
till slut erkänna detta mer än sorgliga faktum —
— han var förhäxad, förtrollad, hans vilja var
»knused» af en starkare känsla och makt än han
någonsin förr erfarit eller ens trott vore möjligt
att känna — och allt detta hade en liten bortskämd
flicksnärta åstadkommit I
Och trots alla hans resonemanger, alla
invändningar, satt hon troget kvar i hans hjärta.
Notarien hade nu nått sin dörr och inträdde
i sitt arbetsrum.
Han stannade, stirrade blek af vrede på
golfvet, där en hög mattor låg slarfvigt hopförd.
Först efter en liten stund kunde han som
van-Cigt hälsa och prata med Lisa.
Lisa var nämligen e n af hans två stora
erkända svagheter. Men så hade han också
uppfostrat Lisa ända sedan hoQ var liten valp; sett och
iakttagit alla hennes själsutvecklingar, och de voro
inte få, ty Lisa var en i hög grad intelligent hund.
Ännu full af förbittring öfver det oordnade
tillstånd, som var rådande i hans rum, ringde han.
Jungfrun kom in, såg med förskräckelse på den
olyckliga matthögen, försäkrade med både ord och
gester att inte var det hon som rullat ihop dem.
— »Hvarken nu eller gångerna förut, som notarien
kallat in henne för samma orsaks skull!»
Hon »hade minsann annat att göra än att springa
•omkring i hans rum och surra omkring mattor!»
Notarien invände litet tviflande att .han ännu
aldrig hört talas om att mattor rullade ’ihop sig
själfva, till en stor hög midt på golfvet.
Nej, det hade inte hon, Märtha, heller hört.
Men efter som inte hon gjort det och inte
notarien heller — så måste dom väl ändå själfva
gjort det.
»För då ja slutat att städa här, så låg dom
som målade efter golfvet, och ingen själ mer än
Lisa har varit här inne se’n dess», Märtha knyckte
på nacken och försvann med en mera högljudd smäll
i dörren än hvad som nödigt var, sedan hon dock
först åter bredt ut mattorna så att de lågo som
»målade».
»Ingen själ mer än Lisa». Notarien såg på Lisa.
hvilken åter i sin tur med ärliga, trohjärtade ögon
ömsom såg upp till honom eller sneglade ner till de
omtvistade mattorna.
»Ja, du Lisa är det då inte». Notarien klap
pade Lisa på hufvudet, han var säker på sin
sak, »förr skulle jag tro mig själf om att rulla
ihop dem än att du skulle göra det I Dig som
jag själf uppfostrat»!
Lisa viftade förstående och medgifvande på svan
sen och notarien tyckte sig i hennes ögon läsa, ett
tydligare än i ord uttaladt smicker, öfver hans för
måga att uppfostra.
»Nej, vet du hvem det är som har gjort det?
Jo du, det är Elisabeth», endast inför lilla Lisa och
sig själf vågade notarien Bergqvist säga endast »Elisa
be th».
»Ja, hon är det, hon gör det för att reta mig.»
»Åh» — — — notarien rusade upp, gick med
långa brådskande steg fram och tillbaka i rummet.
Lisa åter gick med en suck och lade ßig i
sin hårda korg under sin herres skrifbord.
Lisa älskade bekvämlighet, mjuka soffor och
sängar, men hennes herre ansåg att sådana saker
inte passade för en hund — alltså fick hon nöja.
sig med en korg, öfverklädd med ett
bomullsöfver-drag.
Efter middagen, som afåts under så godt som
total tystnad, rasade Elisabeth och Lisa, sin vana
trogna, med hvarandra.
Att »de där två» voro så goda vänner brukade
i regeln glädja notarien Bergqvist, men i dag kände
han sig ond och irriterad däröfver.
»Huru kunde en flicka på nitton år springa och
leka precis som en nioårs unge 1 — Ja, nog var
det tydligt hvem som varit upphofvet till mattorna,
alla dessa förflutna remarkabla tillfällen.»
Det var ett depraverande sällskap för Lisa, hon
blef ju uppskojad som en »valp»! Notarien drog sig
sårad och missnöjd, i sällskap med Lisa, tillbaka
till sina rum, betydligt tidigare än hvad hans vana
annars brukade vara, helst då såsom nu i kväll
t. ex. den där »vräkiga och ohängda löjtnantsvalpen
snodde omkring Elisabeth».
Notarien Bergqvist tände lampan, slog sig ner
med dagens tidning i den bekvämaste stol som han
hade och blossade på sin cigarr.
»Åh nu skall man möja sig! Njuta af sin
frihet och sitt ungkarlsstånd.» Han lade upp fötterna
på en stol och lutade hufvudet bekvämt tillbaka
emot en mjuk sidenkudde, hvilken föreställde
svenska flaggan.
»Se så där! Ska’ man nu inte få vara i fred
här heller!»
Han rusade ursinnig upp och kastade tidningen
ifrån sig.
»Ah, det är outhärdligt!»
I en hast var notarien Bergqvist iklädd sin
ytterrock och sin ständigt lika oklanderligt blankborstade
»storm» samt nere på gatan.
- 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
