Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 30 Oktober 1904 - »Han var säker på sin sak!» af Rosa Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Med händerna nedstuckna i fickorna, snarare
»rusade» än gick han Strandvägen fram öfver och ut till
Djurgården.
»Sä;ta sig och sjunga just de där sångerna, s~m hon
visste voro hans älsklingssånger. Bara för att locka
honom dit in igen!»
»Åh nej, det skulle inte lyckas nu mera.»
Notarien hade efter en rond på Skansen något lugnat
sig. Men tankarne gingo dock ständigt i samma
riktning.
»Hm — — — eget ändå — aldrig en blick eller
ett ord hade hon unnat honom, som kunde gifva
honom säkerhet vis à svis hennes känslor för honom.»
»En gammal åsna var han, som ens en minut
trott att det var för honom hon, då hon sjöng,
oftast valde just de sånger han älskade!»
»Och nu i kväll t. ex. kunde han vara fullt
förvissad om, att den där ohängda löjtnantsvalpen kunde
stirra ögonen ur sig för att se på henne då hon
sjöng — och för en gång kunde ju hon och
han, notarien, hafva samma smak.»
Så småningom kom notarien till den slutsatsen
som han i regel kom till nu på senare tider —
nämligen den, »att hon var det mest förbaskadt
älskliga, glada och intagande lilla flickebarn, som
gick i ett par skor, och att, om hon skulle älska honom,
han då vore den lyckligaste varelse på jorden.»
»Ja, om han endast vågade fråga henne! —
Men — ja, det var kinkigt med den där saken,
svårt var det ju att tiga och än svårare att tala.»
»Men» — nu var notarien Bergqvist åter inne
i sitt rum; »i kväll skall jag sondera terrängen.
Jag skall» ...
Hvad han skulle fick han aldrig tänkt till slut,
ty då han passerade golfvet för att nå den plats
där han alltid af princip hade sina tändstickor,
snafvade han öfver något mjukt — och föll.
Föll handlöst rakt framstupa öfver golfvet.
Notarien Bergqvist var ej van vid att falla! Af
pur häpnad och öfverraskning däröfver blef han
liggande en liten stund innan han steg upp, först då
han kände något mjukt, varmt, som slickade honom
i ansiktet, reste han sig.
Det var också den där slickningen som bräkte
honom till besinning, eller snarare u r besinningen.
Sedan han väl förvissat sig om, att panna, näsa,
händer och armar voro i oskadadt skick, gick han rakt
in i hvardagsrummet, där han visste att alla, sin vana
trogna, sutto samlade kring taklampan, bockade sig
stelt, stelare än vanligt, och bad med af vrede
vibrerande röst att få tala vid »fru borgmästarinnan Bohm».
»Fru borgmästarinnan» användes endast vid
mycket högtidliga tillfällen.
Efter en stund kom fru Bohm tillbaka till den
i undran väntande ungdomsskaran.
Hon var blek af sinnesoro och ögonen voro fulla
af tillbakaträngda tårar.
Af små afbrutna meningar fingo de så
småningom veta, att »notarien sagt upp sig» — han skulle
betala kvartalet ut — men ämnade ej äta där längre.
»Han kunde ej kvarstanna i ett hus där han
blifvit behandlad såsom han blifvit det här. Man
lade ju försåtliga hinder inne i hans eget rum —
så att.. . Ja, han påstod sig numera aldrig gå
säker, hvarken natt eller dag.»
»Och det hela skulle vara ditt fel, Bettan»,
slutade modem under det hon kastade en förebrående
blick på sin yngsta dotters förvånade och undrande
ansikte.
Morgonen därpå, då notarien Bergqvist gick ut
till sitt arbete, låste han omsorgsfullt dörren cch
stoppade nyckeln i fickan.
Då han på middagen kom hem för att hämta
Lisa med sig ut och gå, voro mattorna åter i en hög.
Nu tyckte notarien det hela nått sin kulm! —
Att gå in uti folks rum med falska nycklar,
var dock mera än han någonsin trott henne om!...
Dagen därpå gick notarien Bergqvist som vanligt
till sitt arbete, d. v. s. han gick, men ej längre än
ut i trappan, där vände han, smög med ljudlösa
steg öfver tamburen och till sin dörr.
Han smålog sardoniskt vid tanken på då »hon»
skulle smyga sig in i hans rum och så helt tvärt
erfara att hon var upptäckt!
Lika ljudlöst som han smugit sig fram till dörren,
öppnade han den.
Men stannade häpen — förfärad vid den syn
han såg.
Ty utan att märka det dörren hade öppnats,
krafsade Lisa ihop sista återstoden af mattorna,
snurrade så några hvarf rundt med nosen noga
undersökande den bästa platsen, och sjönk så till slut med
en suck af välbehag ner på sin improviserade bädd.
Dödstyst smög notarien sig tillbaka, ut igenom
tamburdörren och ner till trappan.
Kunde det vara möjligt att det var Lisa I ?
Hans Lisa — Lisa, som han själf uppfostrat! —
Lisa, som han trodde på mera än på sig själf!
Nej, och tusen gånger nej! Han var säker på
sin sak. Det var inte Lisa, som gjort det.
Han skulle gå tillbaka nu och se huru oskyldigt
hon låg kvar på matthögen, då han kom in; de
andra dagarne hade hon som vanligt legat i sin korg.
Men först skulle han ändå se i nyckelhålet om
hon ännu låg där.
Ja, mycket riktigt, där låg hon — midt på
matthögen.
Notarien hostade till litet, hängde utan brådska
upp sin hatt och röck på hängaren och öppnade sà
dörren...
Matthögen var tom!
Lisa låg uti sin korg, sof så godt att hon
påtagligen ej ens hört då notarien Bergqvist kommit in.
Notarien strök sig öfver ögonen. Var det han
som började blifva — blifva svagsynt, eller kunde
det vara Lisa som var en inpiskad skådespelerska?
Notarien Bergqvist började inse att det senaste
var det sannolikaste.
Det var Lisa som var en skådespelerska och
han som var en narri
En inbilsk, idiotisk, pedantisk och oresonligt
häftig gammal narr!
Hvad hade han ej sagt allt för rysliga saker,
i går senast, till fru Bohm, sagt henne allt sårande
han kunde uppfinna. Och huru hade han icke
miss-kännt — en ung oskyldig flicka, — han ansåg sig
nu ej ens värdig att nämna hennes namn.
Men han skulle göra, hvad han aldrig förr
under hela sitt lif gjort, han skulle först gifva Lisa
en allvarlig läxa — och sedan sig själf en än
svårare sådan, ty han skulle gå in till fru Bohm
och bedja om ursäkt för allt hvad han sagt
under dessa sista dagarne, samt bedja henne vara
god och behålla honom kvar i familjen, så som han
varit där förut.
Och så — ja, så skulle han helt ödmjukt bedja
fröken Elisabeth Bohm vara god och åtaga sig
fullbordandet af Lisas uppfostran, då han, som han
öppet ville erkänna, ej hade kraft och förmåga att
göra I
Och så skulle han bida tiden — och ej som
sist »lämna fältet fritt för löjtnantsvalpen härnäst,
han kom.» — — —
— 69 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
