Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 6 November 1904 - Presidentvalen i Amerika. Af P. G. Nbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESIDENTVALEN I AMERIKA.
MED ANLEDNING AF DAGENS STORA FRÅGA: ROOSEVELT eller PARKER?
Efter porträtt. KlicM: Bengt Silfversparrev
ALTON B. PARKER, demokraternas kandidat,
framstående jurist, f. d. öfverdomare i
apella-tionsdomstolen för staten Newyork. Har förut
endast obetydligt deltagit i det politiska lifvet,
men är allmänt uppburen som en lugn och
tänkande man.
Washington är
en af världens
mest
aristokratiska hufvudstäder. Ännu
under
slafkri-gets dagar,
alltså för icke mer
än fyrtio år
sedan, låg staden
fullständigt
under i kampen
med Potomacs
kärrstränder.
Gatorna voro
bedröfliga, byggnaderna illa
underhållna, hela
utseendet
hopplöst. Amerikanarne skämdes
öfver sin
hufvudstad. Med
ofantliga
uppoffringar af
pän-ningar och
arbete gjorde de
om staden från
början igen.
Och den som
nu ser dess
monumentala hållning, ser de
vackra breda
avenyerna, det
imposanta
Capitolium, de väl-
Efter porträtt. KlicM : Bengt Silfversparre.
THEODORE ROOSEVELT, republikanernas
kandidat, f. d. ordförande i Newyorks
poliskommission, f. d. vice marinminister, utmärkte sig i
spansk-amerikanska kriget; valdes 1898 till staten
Newyorks guvernör och 1900 till vice president.
Efter Mej Kinleys död innehafvare af
presidentvärdigheten.’?
diga parkanläggningarna och de otaliga förnäma
privathusen, har svårt att — fastän han är i
Amerika — tänka sig detta som resultatet af endast
ett par årtiondens sträfvanden under de
ogynnsammaste förhållanden. I all synnerhet som icke ett enda
drag i staden är parveny-mässigt, utan allt talar om
gedigen smak parad med en fin försynthet.
Midt i dessa dämpadt aristokratiska omgifningar
ligger en hvit villa. Kanske äro de visitfarande
so-cietetsdamernas ekipage särskildt ofta synliga utanför
dess trappa, kanske är raden af de besökande som
hit ställa sina steg litet påfallande. Men för öfrigt
framträder villan icke på något annat sätt än genom
det afskilda läge, den har midt i en stor privatpark.
Detta är Hvita huset, den amerikanske
presidentens bostad. Man hade gärna föreställt sig denna
annorlunda. Om icke som en konungaborg, så
ändock med tydlig prägel af en fursteboning. Men
palatsen vid Newyorks V:te aveny hafva delvis långt
större låter. Hvita huset markerar icke på något sätt
att det hyser den förnämste mannen i Förenta
Staterna.
Det är icke tal om hof eller hofhållning.
Amerikanarne må hafva aldrig så stor svaghet för gamla
engelska vapensköldar — inom sitt eget, jämlikhetens,
land skulle de aldrig kunna tillåta några furstefasoner
af en statstjänare. George Washington brukade
visserligen med pomp och ståt fara i sexspann till
kongressens högtidliga öppnande. Men det har ingen
senare president gjort efter. Quod licet Jovi — det
amerikanarne tilläto sitt nationalhelgon, skulle de
säkert icke tåla af någon annan.
Fast maktens emblem äro så ytterst sparsamt och
diskret angifna, är dock Förenta staternas president i
besittning af en mycket s’or myndighet. Han kan,
om han vill, och när omständigheterna så kräfva,
nästan med diktators hand ingripa i sitt lands
angelägenheter. Låt vara att hans myndighet till stor del
äi negativ, att han mindre har makt att själfständigt
drifva ett beslut igenom än att förhindra
kongressbeslut att sättas i verkställighet. Men redan på den
vägen kan man åstadkomma mycket Liksom fallet
var i det gamla Rom och Italiens städer under
medeltiden visar det sig att särskildt inom den
republikanska statsformen högste maktinnehafvarens
myndighetssfär är högst tänjbar.
Som bekant väljes presidenten i Amerika på fyra
och kan kvarstå i högst åtta år. Är det icke
egendomligt, att en man under en nödvändigtvis så kort
ämbetstid kan besitta en sådan myndighet? De
europeiska suveränerna hafva sin makt genom arf, af
Guds nåde och icke af folket. I Amerika är
förhållandet det rent motsatta. Just emedan presidenten
är i strängaste mening folkvald är det hans ställning
inger sådan ovillkorlig fast alltid frimodig respekt.
Han representerar folkets majestät.
Men är det sant, att presidenten är folkvald?
Hvem har icke hört talas om den politiska humbugen
i Amerika? Hvem har icke hört pikanta detaljer
från den hvarje fyraårsperiod pågående jättelika
valkampanjen? Och denna kampanj gäller ju icke
närmast presidentvalet, utan elektorsvalen. Man har
föreställningen om ett ofantligt virrvarr ur hvilket
snarare ödets nyck än folkets vilja slungar fram en
— 90 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
