Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 6 November 1904 - Presidentvalen i Amerika. Af P. G. Nbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
äregirig man 1 ill den högsta post till hvilken en
amerikansk medborgare kan arbeta sig upp.
Onekligen står man här inför en hel del kinkiga
spörsmål. Att gifva dessa en utförlig granskning är
på detta utrymme icke möjligt. Men i dessa dagar,
då som bäst den stora striden afgöres därute, kan det
vara af ett visst intresse, att taga del af konturerna
till några i Europa endast ofullständigt beaktade
samhällsfenomen.
Förenia staternas president är liksom Förenta
staterna en skapelse af konventet i Filadelfia 1787— 89.
Att det var republik och president man ville och icke
monarki var från början klart. Dels ville man så
mycket som möjligt ta afslånd från det hatade engelska
systemet och dels var ju i hvar och en af de skilda
staterna republiken den rådande statsformen.
En af de svårigheter som konventet lifligast var
medvetet om, var uppfinnandet af en lämplig metod för
valet af den stora republikens president. Man
rådfrågade historien, som hade många goda lärdomar
från äldre och nyare tid att gifva i stycket. Hvad
man icke ville, hade man i hög grad klart för sig.
Man ville icke ha allmän folkomröstning, ty det skulle
sätta allmänhetens känslor i alltför liflig sva’lning vid
hvarje nytt val. Man vill icke att kongressen skulle
vara den som utsåg president, ty detta skulle dels
varit stridande mot en redan förut fastslagen princip
att den verkställande myndigheten icke finge
underordnas den lagstittande, och dels skulle man i så fall
gifvet få en /?ar^’-kandidat korad af det för tillfället
starkaste elementet inom kongressen.
Det är därför egendomligt att se huru de gode
herrarne i konventet arbetade ett ironiskt öde i
händerna till den grad, att just det de först och främst
önskade undvika, folkomröstning och partikandidatur,
blifvit det utmärkande för det system de skapade.
Huru har nu utvecklingen kunnat gå därhän?
När valet icke fick ske hvarken genom folk- eller
kongress omröstning återstod knappast annan utväg än
att stadga om valets förrättande medelst elektorer.
Dessa skulle utses lör stat, men det förordnades att
de skulle rösta gemensamt, och härmed 1 rodde man
sig ha betryggat minoritetens rätt. Men äfven häri
har det visat sig att lagstiftarnes förutseende
grundligt gäckats. Man kan nämligen icke tänka sig en
minoritet som går mera spårlöst förlorad än den vid
elektorsvalen.
Konventet tänkte sig situationen vid ett val
mycket enkel: De olika staterna utse sina främsta
medborgare till presidentelektorer. Dessa representanter
sammanträda på lämplig tid och öfverenskomma efter
grundlig öfverläggning och efter bästa förstånd om
att erbjuda presidentskapet för den förestående
perioden åt en framstående man. Antingen mottar denne
kallelsen och då är frågan utredd, eller vägrar han
och då har man att söka utfinna lika lämplig man i
den förstvaldes ställe.
Sådan var teorien. Men praktiken har blifvit
något helt annat. Om hvem som är den lämpligaste
presidenten bekymrar man sig endast i andra rummet.
Frågan är hvilket parti som skall afgå med seger.
Hvartdera partiet — man räknar som bekant f. n.
huf-vudsakl gen med tvänne partier i Amerika,
republikanerna och demokraterna — nominerar i god tid en
kandidat. Första villkoret för seger är naturligtvis
att det råder fullständig enighet i den punkten, så att
pa tiet icke redan från början står splittradt inom sig.
Kandidaten är i hvarje fall så att säga gifven på
förhand. Elektorerna få dyrt och heligt förbinda sig att
rösta på en bestämd kandidat. Deras personlighet
är icke af minsta betydelse. De äro endast och
allenast nummer i ledet.
Och minoriteten är som sagdt tillspillogifven.
Inom hvarje stat sätter hvartdera partiet upp sin
namnlista till det antal staten har att välja elektorer, och
alla namnen på samma lista rösta alltså på samma
kandidat. Antingen bli därför alla elektorerna i en
siat republikaner eller bli de alla demokrater.
Minoriteten utplånas.
Af ofvanstående framgår att elektorsvalet är en
fullständig skenmanöver. Faktiskt väljes presidenten
genom allmän folkomröstning (eftersom elektorsvalen
ske på detta sätt) efter stat och är i hvarje fall en
/?ö7Y/-kandidat. De goda herrarna i konventet hafva
mycket riktigt råkat ut för just det de ville undvika!
Detta är förrästen fallet i ännu ett afseende.
Man ville taga så stort afstånd från den engdska
monarkin som möjligt. Men man kan såsom James
Bryce framhåller i sitt förträffliga verk om "The
American Commonwealth" tydligt spåra hur hela det
amerikanska statssystemet är — visserligen i
förbättrad form — en kalkering af den engelska monarkin.
Engelsmannen har setat i blodet trots allt;
traditionen har varit starkare än oppositionen.
För den som något studerat amerikanska
förhållanden blir det snart tydligt, hur rätt den ofvan
citerade Bryce har äfven i sitt påstående, att partiandan
i Amerika är lika nödvändig för statsmaskineriets
gång som ångan är för ett lokomotiv. Men tränger
man vidare och söker utgrunda de verkliga och
afgörande skiljaktigheterna i principer mellan de båda
olika partierna, så ställer sig saken betydligt svårare.
Efter hvad ofvan sagts torde det vara tydligt att
man icke går på sidan af ämnet om man vid
af-handlandet af presidentvalen i Amerika något
närmare ingår på frågan om de olika partierna.
Att tala om program i vanlig mening för dessa
partier är icke möjligt. Visserligen framhållas alltid
differenserna i åskådningen högljudt nog. I
närvarande stund — frågan Roosevelt-Parker - sägas alltså
republikanerna vara för tullskydd, kolonialvälde och
deltagande i storpolitiken, under det demokraterna
äro för tn tullrevision och tullfördrag med Canada
samt arbeta emot både kolonial- och storpolitik. Men
om någon utpräglad höger- och vänsterskillnad kan
man icke tala, icke om någon allmänt-piincipiell
differens. De historiska omständigheter ur hvilka
partierna framvuxit hafva icke det minsta sin
motsvarighet i våra dagar. Deras lösen och fana är det icke
man tänker på. De äro helt enkelt olika vägar för
maktlystne män som vilja nå höga embeten. Båda
parterna försäkra, att de äro de som verkligen hafva
statens sanna väl för ögonen — och båda kämpa för
seger med egna fördelar i kikaren. Om en man
tillhör det ena eller andra partiet beror i vanliga fall
på yttre, ibland myctet egendomliga omständigheter.
I de norra staterna t. ex. är en bildad karl i regel
republikan lika säkert som han i sydstaterna är
demokrat. Eller man kan taga ett annat exempel. I
Amerika finns det godt om invandrande irländare.
Irländarne älska glaset. Irländarne äro demokrater. Alltså
äro krogvärdarne också demokrater!
Om såsom vantigen är fallet, det ena eller andra
partiet har en absolut öfvervikt i en stat blir
valkampanjen där icke svår och föga spännande. Utgången
är så godt som gifven på förhand. Men i
"mellanstaterna — den geografiska och partisynpunkten
sammanfalla ungefärligen härvidlag — väga partierna
mera jämt och här står striden hårdnackad. Det
är i dessa stater som kampanjen går till de
underligaste öfverdrifter med kringresande yrkestalare,
pamflett- och tidningsgräl, demonstrationer, fackeltåg och
parader. Det är utgången af elektorsvalen i dessa
stater som afvaktas med en så ofantlig spänning.
— 91 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
