Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 13 November 1904 - »En färd öfver Himalaja» af D:r Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och som en krutantändning rusar paret besinningslöst
bort. Först efter några minuter har det lugnat sig
så pass, att det låter styra sig af kusken.
Ja, här kunde man i sanning få studera olika
hästkaraktärer; somliga hade den fula ovanan att stegra
sig så att de höllo på att biyta sönder både bommar
och remmar; andra funno det lustigt eller fördelaktigt
att med hela sin tyngd luta mot tistelstången, och
åter andra att spänna sig ut från densamma allt hvad
de orkade och allt under det de sprungo i vildaste
karrière. Ett par hvita hästar hade kommit öfverens
om, att så fort vi lämnat stationen helt enkelt stanna
och lägga sig ned, och först sedan denna manöver
upprepats ett par gånger och kusken trakterat dem
med piskan råkade de i fullkomligt sken och höllo
på att bryta nacken af både sig själfva och oss.
Vid Kohala för oss en bro öfver till högra
stranden. Barrskogen har upphört och löfträden stå
grönskande som midt i sommaren. Redan i början af
tredje resdagen aflägsna vi oss från Jelum; körvägen
slingrar som ett ljusgult band i tusen krökar uppför
högra dalsidans sluttningar mot allt högre regioner,
där barrskog åter dominerar. Briljanta äro de utsikter,
som nu upprulla sig åt alla håll; hela landet badar i
den uppgående solens strålar, skuggorna framhålla
reliefen med en otrolig energi; djupt, oändligt djupt
ui-der våra fötter slingrar sig Jelum, och de delar
däraf som äro utsatta för solen blänka som smält
guld; flodens brus förnimmes icke ens då tongan ett
ögonblick står stilla, afståndet är för stort, icke en
hviskning från dess brådskande böljor når upp till
våra höga, fria vidder. Våra blickar nå här öfver de
närmaste bärgen, till andra, aflägsna kammar som
förtona i allt mattare färger och skifta i blått under
solen.
Allt högre bär det, stigningen är kännbar, men
farten saktas endast föga, hästarna äro ständigt i ga-
lopp. Så nå vi Murri-passet, som nu var snöfritt, men
där man eljes vid denna årstid vanligen får gå några
miles till fots. En kortare sträcka åka vi på själfva
bergåsens kam och hafva då fri utsikt åt båda sidor
— detta landskap måste ses, det vore orättvist att
söka beskrifva det; oändtligt, gränslöst utbreder sig
rummet ända till horisontens outransakliga
töckendimmor, men därborta, under ett flor af ångor och
dunster, ana vi Indiens lågland med dess tropiskt
yppiga vegetation.
Ett nytt par hästar för oss i susande fart utför
branterna och vägen kröker i sicksack, i 180° vinkel,
Vi försvinna i dunkla barrskogar af jättelika träd;
hur tjusande att låta blicken förlora sig i dessa
skogars gömslen. Trafiken tilltager i liflighet, vi måste
sakta farten för att icke råka i kollision med hela
rader af väldiga lastkäiror med bufflar och zebuoxar,
ryttare, karavaner, vandrare och tiggare. Det börjar
kännas varmt och kvaft. Från Dalion-kas hafva vi
den dalande solen rakt i ögonen, men befrias snart
från dess glöd, då vägen för in under den täta
löf-skogens ogenomträngliga hvalf. Ännu en hornsignal
som bådar Malepurs hästbyte; hela rader af
dromedarer, lastade med varubalar, skrida tyst utmed den
breda, alléförsedda vägen. Vid Audidi byta vi för
sista gången dragare. Solen har sjunkit, mörkret
inträder hastigt, det kännes varmt som i en bakugn
efter den långa vinter vi genomlefvat. Kvalmiga
miasmer stiga tigande från träsk och skogar i denna
ljumma underliga natt. Vår tonga rullar öfver en
fullkomligt jämn väg. Hvad var det som skrällde så
metalliskt under dess hjul? Jo, järnvägsskenorna vid
Raoal-pindis station; hur banalt och civiliseradt efter
all den frid och stillhet vi hafva bakom oss! En gäll
hvissling ljuder i natten; det är tåget till Calcutta,
som en stund senare för oss mot öster genom detta
underbara sagoland.
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA: Baramulla. Kliché.■ Kern. A. B. Bngt Silfversparre Sthlm—Obg.
— 111 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
