Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 13 November 1904 - »En färd öfver Himalaja» af D:r Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
De sista nattskuggorna hafva försvunnit i väster,
popplarne afteckna sig allt skarpare i den magnifika
allé, som likt ett dubbelt jättestaket följer oss på
sidorna ett par mil bortåt. Ännu har man icke börjat
dagen, vi möta sällan några vägfarande, vi behärska
landsvägen oinskränkt och våra springare jaga fram
med ursinnig hastighet.
Redan efter en halftimme bytas hästar. Under
tistelstångens spets är en liten kort och stark tvärbom
fästad, hvars ändar med remtyg fastsurras vid
hästarnas sadeldynor. En smal pinne, fastgjord vid
betslenas innersidor, tvingar hästarna att alltid bibehålla
samma afstånd från hvarandra. Det hela är mycket
enkelt och inom två minuter är det nya hästparet
förspändt och så bär det af igen station efter station.
Vid Baramulla lämna vi Kaschmirs stora öppna
dalvidgning, Jelum-floden kryper ihop för att i en
trång djup och pittoresk dal genomskära bergen.
Återstoden af dagsresan och hela följande dag förde oss
genom denna gigantiska hålväg. som i skönhet söker
sin like på jorden. Vi hafva iloden på höger hand.
Högt öfver dess nästan öfverallt i forsar och
kaskader skummande vatten slingrar sig vägen utmed
bergssidorna och utgör i och för sig ett mästerverk i
vägbyggnadskonst. Än äro vi 50 än 100 m. öfver
den gröna och hvita floden, hvars brus icke höres på
grund af kärrans eviga skrammel. Där bidalar
utmynna förändrar sig landskapet inom ett ögonblick
på det mest oväntade sätt: vi hafva t. ex. kört åt
väster en stund med den mäktiga floden liksom
utbredd på en karta under oss; det bär brant utför; på
yttersidan är en två fot hög stenmur upprest; hästarna
ligga som remmar utmed vägen, deras hoislag följa
hvarandra så tätt som en darming, de jaga i den
vildaste, ursinnigaste fart utför, och likväl tyckes vägen
på ett par hundratals meters afstånd framför oss
upphöra vid randen af ett svindlande bråddjup. Nej, det
är blott en krök som leder in i en sidodal, men den
är så tvär, att en katastrof icke tyckes kunna
undvikas. Då vi med denna hastighet svänga om hörnet
måste "tongan" stjälpa och likt en slungad sten störta
öfver barrieren och ned i djupet. Jag biter ofrivilligt
ihop tänderna och gör mig redo att kasta mig ur,
det vore ett underverk om vi lefvande komme ifrån
denna vansinniga dans. En frågande blick på kusken
öfvertygar mig dock om att ingen fara är för handen,
han sitter fullkomligt lugn och oberörd, håller med
ena handen tömmarna och fattar med den andra det
mässingshorn han bär om halsen och utstöter en
varningssignal just innan vi med lagom dämpad fart
svänga kring den lodräta klippväggens hörn.
Vägen är hård och jämt fallande som golfvet i
en teatersalong, det gnisslar och knastrar efter våra
järnskodda hjul; här och hvar äro arbetare sysselsatta
med reparationer där rägnvatten gjort åverkan och
nytt skarpkantigt grus fördelas och nedprässas. Jag
har aldrig sett en mera omsorgsfullt och idogt vårdad
landsväg, den minsta antydan till en skavank botas
ögonblickligen. Det är ett nöje att mil efter mil rulla
bort öfver denna gata, som icke skulle kunna vara
bättre om den vore belagd med asfalt.
Emellertid hafva vi svängt kring hörnet och färdas
nu åt söder eller till och med sydost ned utmed
sidodalens högra bärgsbrant. För att bibehålla nivån
så jämt fallande som möjligt, måste nämligen vägen
troget följa bärgssidornas konturer, den måste in i
alla bidaler och erosionsklyftor och ut kring alla
framspringande förgreningar. Så länge susa vi åt
sidan, att vi tro oss ha lämnat Jelum för godt, men
ändtlingen blir dalen allt spetsigare, på motstående,
vänstra, klippvägg synes en rak, långsamt fallande
linje, det är vägens fortsättning. I själfva spetsen
är en stenbro uppförd, under hvars hvalf en biälf
porlar, och sedan vi korsat den, färdas vi lika länge
mot norr, med ett fullständigt nytt perspektiv framför oss,
allt till nästa hörn, där vi åter låta blicken sväfva
öfver Jelums beundransvärda dalgång, så storslagen och
dråplig, att man kan gråta vid dess åsyn. Tro
därför ej att det är enformigt att i tre dagar skramla
genom dessa bärg; man är allt för upptagen af
landskapets ständigt skiftande panorama och af en
oafbruten spänning, för att ögonlocken skulle kunna
kännas tunga. Nu har jag för min del den lilla
svagheten att finna ett stort och uppfriskande behag i att
åka fort och jag var tillräckligt van vid detta
förflytt-ningssätt för att en enda gång behöfva öfverraska
min högra hand med att den varnande vidrörde
kuskens vänstra arm, då den betänkligt frikostigt lät
tömmarna falla slaka öfver hästar som snarare
dur-kade än sprungo i hård, men behärskad galopp. De
åkturer jag förut gjort kunde dock icke i spänning
jämföras med denna färd. I tarantass hade jag åkt 200
svenska mil genom Kirgisersteppen, i mongolisk kärra
200 mil genom Mongoliet från Peking till Irkutsk,
och minst lika mycket vid olika tillfällen i Turkestan
och Persien; jag hade också för 20 år sedan, åkt
öfver Kaukasus, Grusinska körvägen, och var alltså en
rätt bepröfvad åkare. Men allt detta var småsaker i
jämförelse med de 30 milen i Jelums dal. Hvad gör
det om en trojka råkar i sken på Kirgisersteppen!
Låt den skena; steppen utbreder sig framför den jämn
som ett haf och hästarna må vara aldrig så galna, så
äro de dock tillintetgjorda af trötthet, innan de
upphinna den flyende horisontens rand. Men i Jelums
dal är det annorlunda, och där ha icke en, utan flera
olyckor timat, i det att tongor störtat ut för branterna.
Nära Tjarvang kringskäres utsikten i ett nu och
hästarna tycktes hafva för afsikt att krossa sina
pannor rakt i en lodrätt bergvägg. Åh nej, en tunnel
gapar framför oss. Nog kunde kusken här
åtminstone hålla in sina kampar och icke med samma galna
fart ränna rätt in i berget. Han tar dock saken lugnt
och tutar sin lilla melodi i hornet; hvilket
märkvärdigt, bottenlöst eko; vi måtte väl icke möta någon
annan tonga därinne, det skulle bli en skön
pannkaka. Nu susa vi in i hålet och det blir kolmörkt
och källarsvalt; men en krök, en ljuspunkt synes
därborta, den förstoras hastigt och i flygande fläng fara
vi ut i dagsljuset igen.
Trettionio gånger bytte vi hästar och åtta gånger
kuskar, men tongan var alltjämt densamma. Att ibland
ett 80-tal hästar åtskilliga vildbasar måste finnas,
säger sig själft, ja de allra flesta voro mer eller mindre
ohandterliga. Omsorgsfullt skötta och välmående
tycktcs de själfva finna ett kolossalt nöje i att springa
framför tongan. Ett par minuter innan vi nå nästa
station, stöter kusken i sitt horn en låt, som klingar
så trefligt och ekat mot bergväggen. Då vi tvärstanna
vid stationen, står därför nästa hästpar färdigt;
rykande, svettiga och frustande spännas de gamla
kamparna ifrån och de nya föras in under tistelstångens
tvärbom. Men just då händer det ofta att man får
bevittna ett muntert spektakel. De längta till den
grad att få lägga vägen bakom sig, att ett halft
dussin män måste hålla hvar och en af dem. De sänka
sig till halft sittande position på bakbenen, de spetsa
öronen och utspänna näsborrarna, ögonhvitan blir
blodsprängd, de andas stötvis och häftigt och darra
i hela kroppen. Karlarna söka med all makt kufva
dem, de gripa om deras öron och böja ned deras
hufvud. Under tiden låsas de fast under bommen,
kusken smyger sig upp och samlar försiktigt in
tömmarna. Då stationens öfveruppsyningsman ropar
"färdigt*, kasta sig alla knektarna på en gång åt sidorna,
— 110 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
