Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 27 November 1904 - Excellensen Lagerheims afskedsansökan - »På vägen» af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EXCELLENSEN LAGERHEIMS AFSKEDSANSÖKAN.
HVAR S DAGS FOTOGRAF I STHLM.
A. L. FERSEN GYLDENSTOLPE.
Den allmär na
uppmärksamheten har på den senaste tiden
varit fäst vid sv.-norska
sändebudet i Petersburg grefve
August Louis Fersen
Gyldenstolpe, hvilken ansetts vara
utsedd till exc. Lagerheims
efterträdare som
utrikesmini-nister. Af grefve G. är H. 8
D. i tillfälle lämna ett för
tidskriften i dessa dagar
speciellt taget porträtt.
Grefve G. är född i Stockholm 1849. Namnet
Fersen är upptaget efter modern, den sista af denna
ätt. Efter aflagda examina blef han tjänstgörande i
utrikesdepartementet 1876. Åren 1884—86 var han
legationssekreterare i Washington, sedan först
kansliråd och därefter kabinettssekreterare i
utrikesdepartementet. 1895 utnämndes han till ministre
plenipo-tentiaire i Bruxelles och Haag och 1899 till envoyé
extra ordinaire och ministre plenipotentiaire i
Petersburg.
Han är sedan 1891 gift med Norah Isabel Mary
Plunkett, af engelsk diplomatsläkt.
C. H. T. A. LAGERHEIM. ^ Silfrmrarr,.
Af exc. Lagerheim har H. 8 D i IV årg. 26 häftet
meddelat biografi. Det här medd. portr, är nytt för dagen.
PÅ VÄGEN.
För HVAR 8 DAG af HJALMAR SÖDERBERG.
Det är skumt och tyst inne i skogen.
Jag trampar min gamla väg längs med stranden.
Enslig och tom slingrar den i den mörka
middags-skymningen mellan de unga trädens smala stammar,
hal af granbarr och svart af asparnas frostbitna blad.
Här sofver skogen, där breder sig insjöns döda yta,
blank som glas. Icke ett segel, icke en åra. Det är
som om vattnet plötsligt stelnat i skräck för den
dödens tid som väntar: vassen invid stranden böjer sig
svagt under den kraftlösa vinden, men vattenytan
krusas icke.
En gårdsklocka ute i bygden ringer genom
tystnaden.
Den är mig så alltför väl bekant, denna väg
längs stranden mellan asparnes ljusa stammar. Jag
gick den så ofta i de första ungdomsåren. Jag kan
ännu, när jag vill, se den för mig i majdagarnes
blåa ljus, som det skimrade för mina ögon i de
framfarna dagar då glädjen ännu var röd och sorgen
svart. Här runnö sommardagarna i sorglöshet och
ro, och den ena var den andra lik. Här hvälfde sig
septembers blekare himmel med en mera oändlig
lointain, ett sprödare och mera glasartadt blått. Men
det var i den röda höstens tid, i det bjärta
vildvinets och de brokiga trädens tid.
Nu kommer den mörka tiden.
Skogen glesnar mer och mer. Vägen leder ut
på den släta bygden: nyplöjda tegar svarta som
bårtäcken, gulgråa stubbåkrar mellan tunna pilhäckar,
öfverspunna med spindelväf. Gråa stugor, röda tak.
Vällingklockan har slutat ringa, men en annan tar
upp från motsatt håll. Öfver mitt hufvud ligger
himlen vattrad i hvitt och ultramarin, men mot väster
tätna skyflockarna till moln, lagrade i tjocka skifvor
— blyfärgade, järngrå. Det är middagsbelysning, en
senhöstmiddags bleka, gulsiktiga ljus. Bakom
skytäcket kämpar solen och vill bryta sig fram, men
förmår blott spruta silfver i molnbristningarna.
Horisonten är en mjuk våglinje, konturerna af
långsamt stigande och sjunkande höjder; en mjuk
och fast linje, bruten af en kvarn här, en kyrka där.
Vägarna slingra som ljusa band öfver bygden,
kantade med gårdar och uthuslängor och med rader af
kala träd. Då och då ett knattrande ljud af en vagn
— 135 -
Foto. Asta Krook, Sthlm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
