Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 11 December 1904 - Bortgången svensk uppfinnare - »O’Innokata» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTGÅNGEN SVENSK UPPFINNARE.
I Jönköping har nyligen den
bekante svenske uppfinnaren,
ingeniör Alexander Lagerman aflidit
i en ålder af 68 år. Med
Lagerman bortgick ett mekaniskt snille
och en af samtidens skickligaste
konstruktörer och uppfinnare.
Hans mekaniska anlag röjdes
tidigt och redan vid nyss fyllda
17 år konstruerade han sin första
stilsättningsmaskin. Problemet om
en maskin för snabbsättning
släppte han sedan under hela sitt lif
aldrig ur sikte och gjorde äfven
mycket för dess praktiska lösning,
bl. a. med den s. k.
typotetappa-raten, å hvilken han lyckades få
sälja patentet i England.
Men hans mest epokgörande
arbete faller inom ett annat
område, ^tändsticksfabrikationens.
Tändsticksindustrien var ännu
ny i Sverige, när L. hade en
fullständig maskin för tillverkning af svafvelstickor färdig.
(Säkerhetständstickor funnos då ännu icke i
marknaden.) Maskinen skar automatiskt stickorna, svaflade,
satsade, torkade och inpackade dem i kapslar. Den
belönades af Vetenskapsakademien med Vallmarkska
priset. Men uppfinningen togs ej i praktiskt
bruk.
Emellertid kom L. från Motala verkstad, vid
hvilken han hittills varit fästad, till Jönköpings
tändsticksfabrik. Här fick han arbeta under gynnsammare
villkor, och under en lång följd af år konstruerade han
nu, uteslutande för sin egen
fabriks räkning, de sinnrikaste
maskiner för uppdrifvande af
tillverkningshastigheten inom industrien,
och till en icke ringa del är det
nog hans förtjänst att Sverige
blifvit tändstickornas land par
préférence.
De Lagermanska maskinerna
åstadkommo så småningom en
omhvälfning i förhållandena inom
Jönköpings arbetarevärld.
Tändsticksaskarna hade förut
fabricerats för hand och hundratals hem
hade med askklistring skaffat sig
en afsevärd förtjänst. Men sedan
Lagerman bringat maskinerna för
själfva tändsticksfabrikationen till
gränsen af fullkomlighet tog han
itu med en askklistringsmaskin
och hade snart en sådan färdig.
Resultatet af alla sina
uppfinningar för verkstaden
sammanförde han omsider i en s. k. komplettmaskin, en
serie af mekanismer, genom hvilka allt arbete från
stockarnas gripande, till tändstickornas satsning,
askarnas fyllning och etiketterande automatiskt verkställes.
Bland L:s uppfinningar bör särskildt en förträfflig
arkiläggningsapparat för snällprässar, den första
användbara i sitt slag, äfven framhållas.
Den aflidne var under de sista åren ganska sjuklig,
men var en alltför rastlöst arbetsam natur för att unna
sig någon egentlig hvila. Som person var han
mycket sympatisk och originell.
Kliché: Bengt Silfversparre.
ALEXANDER LAGERMAN. †
0’INN0KATA.
En berättelse från Japan. För HVAR 8 DAG af Maria Jouvin.
När man går utför "danserskornas" smala gata
och har passerat den långa defiléen af papperslyktor
i alla storlekar och alla färger — skimrande blommor
på nattens blåsvarta botten — kommer man till en
mycket eftersökt och firad geishas hus — till
0’ln-nokatas.
Man vet hvad en geisha är — kanske dock icke
riktigt. För de flesta västerländingar innefattas hon
troligen under samma begrepp som västerlandets
he-tärer, ett fördärf för ungdomen, en förstörelse för
familjer, en ödeläggerska af förmögenheter, med ett
ord ett upphof och en källa till tusende dårskaper
och i hvars spår "fattigdomens gud oeftergifligt
trampar", såsom ett japanskt ordspråk lyder. Det har
sagts så mycket, mycket ofördelaktigt om dessa den
yttersta österns danserskor, dock — man måste
betänka hur hennes lif från början gestaltat sig — helt
och hållet en omständigheternas väfnad, som det är.
Barn till de fattigaste föräldrar, säljes hon, ännu
minderårig, som slafvinna till något danshus och står
irån första dagen under ett kontrakt, enligt hvilket
hon till och med det tjugofemte året är skyldig sin
ägare hela sitt lif. Och hon blir blott hvad
danshusets uppfostran och seder göra henne till, allt, som
tillkommer en danserska att kunna, blir från
barndomen omsorgsfullt inlärdt och utveckladt. Och så
småningom lär hon sig den japanska dansens alla
hemligheter och finesser, hon lär att kläda sig väl,
att se bra ut och att traktera den lilla trumman och
samisen (tresträngad gitarr) på ett delikat och
fullkomligt sätt, och den skälmska, muntra geishan är
blott fylld af medvetandet om att endast vara till
såsom den kärleksleksak, hvilken hon är.
Jag skall berätta er något om 0’Innokata.
Som jag redan sagt låg 0’Innokatas hus i själfva
danserskornas gata, just där bambudungarne och
furulundarna taga vid. Ett vackert hus var det, en
ståtlig ceder skyggade dess spetsiga tak, och en
orientalisk matta i dämpade färger betäckte verandans
galleriverk, öfver hvilket en äggformig papperslykta,
målad med starkt färgade tulpaner glimmade. På
andra sidan låg trädgården med lotusdammar och
massor af vajande chrysantemum, och under den
skogbevuxna backen, från hvilken man om aftnarne
får höra de vilda dulvornas kutter — hade man byggt
ett tämpel till 0’Kyaku-San.
0’lnnokata behöfde i sanning 0’Kyaku-Sans
tämpel i sin omedelbara närhet. Det hade börjat
hviskas om henne, att hennes hår ej var alldeles
svart. Svart och glatt skall håret vara i Japan, ej i
någon som hälst annan färgnyans och ej krusigt,
föreställningen om detta tål inga eftergifter.
I vanlig dagsbelysning kunde man visserligen ej
se annat än att O’ Innokatas hår var af det ramsvarta,
glatta slag som i Japan är så mycket älskadt, men
vid eldsljus var den blott alltför tydlig, denna
brunröda skiftning öfver den glänsande hårmassan.
0’lnnokata hade själf ingenting vetat om detta
nedslående faktum, att hennes hår ej var alldeles
svart, och intill de sista dagarne af
chrysantemum-fästen, hade hon lefvat en afgudad danserskas lif,
blomsterhöljd, tillbedd, afundad, och det hviskades
— 172 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
