Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 11 December 1904 - »O’Innokata» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
om att sonen till en mycket högt uppsatt Samurai
ville bygga henne ett nytt hem invid de elfva
lotus-sjöarne. Men en af de sista kvällarne vid
chrysan-temumfästen, hade någon helt öppet sagt till
0’Inno-kata, att hon snarast möjligt borde börja offra till
0’Kyaku-San, gudinnan, som skänker det glänsande
svarta håret. Det var som om plötsligt en tvärsvart
skugga fallit öfver 0’Innokatas ljusa blomsterväg,
darrande och förskräckt hade hon försvunnit från
fästen, ilat hem, fattat den lilla europeiska handspegeln
af ciseleradt silfver och fört den intill sitt ljufva, af
stora, mörka ögon upplysta ansikte.
Var det väl möjligt? Icke svart — 0’Innokatas
hår icke svart?!
0’Innokata förde spegeln åt höger och vänster,
upp och ned i lampornas bleka skimmer, men kunde
i det matta ljuset själf ingenting se, och hon ilade
in i rummet intill, där Umé, hennes gamla amma,
satt på sin säfmatta och kokade ris öfver en
glödpanna med kol.
— Umé, Umé — är mitt hår verkligen ej
alldeles svart — hvarför har du aldrig sagt mig det?
— O, lilla körsbärsblomster, svarade den gamla
Umé, ditt hår är det vackraste vid darserskornas gata.
— Nej, nej, du bedrager mig Umé, och
0’lnno-kata vände sig häftigt mot sin samtidigt inträdande
vän, den unge samuraisonen, som ville bygga henne
ett nytt hus i den förtrollande trädgården vid de
elfva lotussjöarne.
— Oyama — sade 0’Innokata, i det hon lyfte
sin fuktiga blick emot honom, du borde åtminstone
ha varit så uppriktig mot mig, att du för längesedan
sagt mig, att mitt hår ej var alldeles svart.
Men Oyama svarade blott:
— O, 0’innokata, du är tusenfaldt skönare
med denna kopparröda glans öfver ditt hufvud, än
om ditt hår blott hade järnets tunga, glanslösa färg.
Men 0’Innokata sjönk förtviflad ned på
säfmat-tan med händerna för sitt ansikte och vätte sin
dyrbara silkesdiäkt med sina tårar.
Ett par dagar därefter stod ett litet tempel,
hel-gadt åt 0’Kyaku-San, invid den tallbevuxna
backsluttningen bakom trädgården, och hit kom
0’Innokata hvarje daggryning för att bedja den mäktiga
gudinnan om järnets svarta färg öfver sitt hufvud,
och hvarje gång medförde hon därifrån några af de
små svarta, heliga stenarne, hvilka betäckte
gudinnans altare för att under de dagliga bönerna med
dem stryka sitt hår. Men oaktadt hennes trägna
besök hos 0’Kyaku-San, oaktadt hennes allvarliga
böner och flitiga strykningar med de svarta stenarne,
förändrade hennes hår ej färg, om detta nu kom sig
däraf, att hon för sent tänkt på att vända sig till
gudinnan eller däraf att Oyama, innerligt missnöjd med
att 0’Innokata ville förändra färgen på sitt hår —
samtidigt börjat bedja och offra till gudinnan
Kwan-non, att denna af nåd måtte hjälpa honom och höra
hans böner om att färgen på 0’Innokatas hår ej
måtte förändi as.
Om det nu berodde på, att Oyamas böner till
Kwannon voro kraftigare och eldigare än dem
0’Kyaku-San fick höra af 0’Innokata, eller om
Kwannon var en mäktigare gudinna än 0’Kyaku-San, allt
nog, färgen på 0’Innokatas hår förblef densamma,
och Oyama fröjdade sig i hemlighet däröfver. Men
0’Innokata led mångdubbla kval, hon kunde ej ta
tio steg utanför sin dörr, utan att få höra hånet öfver att
hon, stadens mest firade danserska, ej hadesvart hår.
Oyama gladde sig som sagdt öfver att alla
böner och offer till 0’Kyaku-San ej hade någon
verkan, den kopparröda glansen öfver 0’Innokatas hår
föreföll honom tvärtom starkare för hvar dag som gick.
–0’Innokata hade stängt sitt hus för hvarje
besök, och förhöjde ej mera med sin dans glansen vid
någon bankett eller fäst. Hon tillbragte nu hela dagarne
och största delen af natten framför det lilla tämplet i
trädgården, strykande sitt hår med de af gudinnan
hälgade små, svarta stenarne. Äfven för henne
började det bli tydligt, att den kopparröda färgen på
hennes hår snarare började till än aftaga.
Umé lagade alla hennes älsklingsrätter och Oyama
kom hvarje dag och förkunnade, att det nya hemmet
allt mera nalkades sin fullbordan, besvärjande henne,
att ej öka deras antal, som ständigt gå sörjande. Men
0’Innokatas stackars hjärta sammansnördes allt mer
af en brännande smärta, hon ville ej mera visa sig
ute, och papperslanternan med de brokiga tulpanerna
lyste ej mera vid danserskornas gata.
Men ju mera tiden nalkades för fullbordandet af
det lilla féslottet intill de elfva lotussjöarne, ju
högre Oyama älskade henne och längtade efter att
få föra henne dit bort, ju mera omspänns 0’Innokata
af intrigernas nät, och när hon en morgon fann en
knippa cayennefärgad tång upphängd i iorm af en
peruk på sin veranda, brast hennes mod alldeles.
Och hon förstod att hon förtörnat de gudomliga och
att det nu gällde för henne att göra bot, så vida hon
ej ville gå alldeles förlorad i en kommande tillvaro.
När Oyama en dag som vanligt kom till
tulpan-geishans hus, som 0’Innokatas bostad kallades efter
den tulpanmålade lanternan på verandan, fann han
därinne blott den gamla Umé på sin säfmatta,
rörande som vanligt i riskrukan öfver den glödande
kolpannan.
Oyama kom med det glada budskapet — Huset
där borta är färdigt och väntar blott på sin
härskarinna, i dag flytta vi in och lämna för alltid
tulpanhuset med alla dess sorger.
— I dag. Umé, flytta vi härifrån och glömma
allt hvad vi utstått här. Hvar är 0’Innokata, så hon
får veta den glada nyheten?
— Körsbärsblomstret är borta, mumlade Umé
sorgset, du har kommit för sent för att hon skall få
veta något, hon har gått härifrån för alltid.
— Hvart, hvart — stammade den öfverraskade
Oyama, hvarthän att jag må hinna efter henne?
— Hon bad mig hälsa dig tusen gånger; kanske
har hon gått till de åttioåtta tämplens kloster i
Kobo-daiiki, kanske till något okändt kloster i någon okänd
stad långt borta; hon sade ej hvart hon skulle gå,
blott att hon ville göra en pilgrimsfärd och sedan
innesluta sig i ett kloster för att aldrig mera återvända,
ty här kunde hon icke längre lefva. Och hon bad
mig hälsa dig många gånger och bad mig lämna dig
detta.
Umé räckte honom ett paket af silkespapper, som
Oyama häftigt slet upp. Med ett skri af smärta stod
han med 0’Innokatas glänsande hår i sin hand.
— Nu förstår jag hur tungt det måtte ha varit
för henne, mumlade han, nu förstår jag att jag aldrig
mer skall återse henne och att hon aldrig skall återvända.
Umé skakade på sitt gamla hufvud.
— Nej, sade hon dystert, hit kommer hon aldrig
mera. Hon skar af sitt hår och klädde sig i
nunnedräkt innan hon gick härifrån. Du skall aldrig återse
henne! Hon har gått för att blidka gudarne!–
Men fastän Oyama vet att han aldrig mera i
denna världen skall återse 0’Innokata, så kan han
likväl aldrig möta en buddhistisk nunna utan att ila
emot henne och i smärtfylld förväntan blicka in
under hennes hattbrätte, och dock vet han, att den han
så oförnuftigt och ständigt söker, vandrar långt i fjärran
med en bettlerskas skål i sin hand, offrande sitt lif
för att blidka vredgade gudar,
— 173 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
