Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 25 December 1904 - »Julvarsel» af Bror Unger - Ett gästspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULVARSEL.
Skiss för HVAR 8 DAG af Bror Unger.
Under det jag rustar mig för promenaden, så
förnimmer jag hur de andra slamra vid
köttgrytorna, som de ha så svårt att lämna. Dock, dig,
som jag inte känner, men som ändå förstår mig
bäst, tar jag med. Jag vill ha någon att
berätta för. Jag vill ha någon att visa bilderna för.
De skulle annars trängas samman i ett virrvarr —
och så känner jag mig inte alldeles ensam.
Vi komma ut på trappan och stanna ett
ögonblick.
Det blåser inte, det är kallt. En frisk och
behaglig vinterkyla, då vi tycka oss lefva upp på
nytt och vädra ut den gamla unkna människan;
då vi blifva på samma gång spänstiga och
vemodiga. Men ett sundt vemod, där vi tycka oss
vara i ett med naturen och dess mystik. Det är
en dag med sådant väder vi helst önska oss om
julen, då frosten hvitrimmar hår och skägg och
snön knarrar under fötterna.
Luften är klar och ren och skälfver af den
nedgående solens bleka ljus. Se ditåt — där till
vänster, borta på andra sidan slätten, under
skogsbrynet, där de mörka höjderna ta’ vid. Där leka
ännu solens sista strålar i ett svagt rosaskimmer
öfver snön, och de nakna löfträden kasta violetta
skuggor som alltjämt förlängas. Nu glimmar det
som af gyllne eld i fönstret åt väster på stugan
därborta. Fånga det guldet om du kan — nej,
det tog en svag nordanfläkt med sig och fäste på
barrskogens röda stammar, som sattes i en
omärklig, vaggande skälfning. Den skälfningen väckte
ett sus — en dof bortdöende sång, som lockade
oss båda till sig. Kom, låt oss gå vägen fram
ett stycke, där mellan fälten — mellan myllan som
hvilar. Kanske hinna vi höjderna när natten är
öfver oss.
Solen är borta. Ser du det svaga röda
skimret den lämnat efter sig bortom vidderna? Det går
upp och försvinner i den blekgula halfdagern
väster-öfver. Från motsatta hållet breder sig nattens kalla,
lugna och outgrundliga blå. Röken stiger rak och
skir från stugan, som nu ligger i skugga under
skogsbrynet. Vi lämna vägen och gå fram öfver
fältet till höger, hän mot skogen. Det ligger en
tunn skare öfver snön, som inte är djupare än att
vi känna ojämnheterna i åkertegen. Dikena äro
mest igensnöade och lömska att trampa uti. Här
och där måste vi hoppa öfver de större dikena,
som utmärkas af den barblåsta sidan, där
svartmyllan och några frusna, förtvinade strån af
rost-färgadt ogräs sticker upp mellan drifvorna. Vi se
oss ej tillbaka, men ana att spåren gå i krumbukter,
trots våra bemödanden att hålla rak kurs.
Kanske vi omedvetet låtit suggerera oss af en skata,
som hoppat framför oss en lång stund och kraxat.
Ljudet är omusikaliskt och bringar oss i
misstämning.
Men gudi vare lof, hon flög ändtligen sin väg,
någonstädes in i småskogen.
Det blir tyngre att gå, ty terrängen är i
märkbart stigande uppemot småskogen, där skatan
försvann. Känner du tyngden i lemmarne, känner du
hur myllan suger under det tunna snötäcket? Det
är som om man ville falla och domna in med
jorden under drifvorna.
Nej, stanna inte — det vore döden — gå
vidare — —
Vi lämna häxeriet bakom oss, ty vi äro i
skogen och det känns tryggare. På väg mot höjderna.
Känner du dig inte spänstigare nu, då vi måste
hoppa, klättra, slinta och klättra igen. Tagande nya
tag i de snötyngda grenarne, som låta sitt gnist-
rande kalla, våta och mjuka garnityr hvirfla öfver
oss. Det faller tyst och smeksamt på kläderna, som
en uppmaning att ej störa stillheten. Och vi stanna
för att erfara den.
Natten har kämpat med dagen och segrat, ty
det måste så ske i den eviga kretsgång som
nämnes tid.
Rymden hvälfver sig kall och lugn öfver
jorden och den första stjärnan är synlig.
Säg, hörde du något i tystnaden?
Jaså inte — men nu? — Hör hur det knäpper,
hur luften fylles af hviskningar, som isa vårt blod.
Det är tystnaden.
Vi låta oss ej skrämma af de underliga
ljuden, ty från barndomen hafva vi hört, att det är
kölden i träden.
Det är möjligt, men jag tror också att det är
något annat.
Nå, ser du den svarta pricken som rör sig
öfver fältet där borta? Det är en man på väg till
hemmet, där kvinnan väntar honom. Och hemmet
tycks vara stugan, som vi förut sågo i skogsbrynet,
och där nu ett ljussken skönjes. Det ligger något
ödmjukt i mannens gång, han ser sig inte omkring,
han stannar inte, han har annat att tänka på. —
— Tst! nu knäpper det igen — och hviskar —
hviskar ...
Se där, mellan träden, ser du fjärden under
oss. Den ligger mörk, outgrundlig, djup och kall,
speglande rymden och stjärnorna. Den vidgar sig
ETT GÄSTSPEL.
D:r Karl Mantzius,
den kände
skådespelaren från K.
teatern i Köpenhamn,
har på den senaste
tiden gifvit
gästroller på Dramatiska
teatern i Stockholm.
Bland annat har han
uppträdt i
Shakespeare^ "Köpmannen i
Venedig", där han
framstält en ytterst
intressant Shylock,
den hämdgirige
juden, en gestalt som
under tidernas lopp
i det allmänna
medvetandet vuxit ut
till en stor tragisk
typ. Som sådan har
dnn också tolkats
\ världens
förnäm-ila skådespelare,
Rossi, Possart o. s. v.,
i det att somliga
lagt hufvudvikten på
det smygande,
underdåniga i judens
[ karaktär, hvilket
slutligen tar sig
ut-^brott, andra åter
skänkt den olycklige
Shylock en sann
pa-triaikalisk värdighet.
FOto. nr AR 8 DAU. Klicht: Bengt Silfversparre.
KARL MANTZIUS som Shylock.
— 196 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
