Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 25 December 1904 - »Julvarsel» af Bror Unger - Hyllad 75-åring - Kvinnokraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
HYLLAD 75-ÅRING.
[-Föreståndaren-]
{+Förestånda-
ren+} vid
Stockholms stads
[-vattenledningverk, öf-vermaskinis-ten-]
{+vattenled-
ningverk, öf-
vermaskinis-
ten+} Johan
Erik Gerle,
fyllde d. 26
nov. 75 år och
hyllades
därvid af såväl
förmän som
underlydande
liksom af
styrelsen för
Maskinistföreningen, till
hvilkens mest
kände och
framstående
medlemmar <
han är att
räkna.
utåt till andra fjärdar, till hafvet, som vi icke se.
Den ligger skenbart fången inom höjdernas mjuka
och nyckfulla våglinier. Men vattnet är lugnt, det
är dödt och ligger i dvala, det har intet att berätta,
det blott återspeglar — — — Kom, låt oss
fortsätta vandringen!
Det knastrar under fötterna af frusna kvistar
och höstlöf som svartnat och sticka upp ur snön.
Ur träden ofvanför oss tyckes en fågel
misslynt ge sig på flykt — är det för vår skull? Hafva
vi gjort hemfridsbrott? Kanske hör naturen endast
djuren till om natten ? Vi försöka att röra oss
varligare. Fågeln glider ut öfver vattnet. Han
tyckes mig som en tyst och svart själ förkroppsligad.
Där sänkte han sig — en mörk punkt, som gled
bort och försvann.
Vi måste raska på, om vi skola hinna tillbaka
innan midnatt. Är du rädd ? Var icke det, ty
maktema äro blidare om julen. Hör du något, så
är det endast de som prata i sömnen — de hvila
nu ifrån sin kämpalek, och det de drömma äro
sägnerna från fordom, blandade med aningar om
framtiden. Myter, som vi älska, och profetior, som vi
frukta, därför att vi ej förstå innebörden i
någondera — — —
Följ tätt efter mig, så går du lättare. Jag
känner vägen. Du ser ju den höga, mörka och
fantastiskt krökta bergsryggen därborta? Det är ditupp
vi skola. Den är högsta punkten i trakten. Först
där få vi andas ut, ty där hafva vi världen under
och endast rymden öfver oss.
— — Akta dig, här bär det nedåt — till dalen
och sjön. Alltid nedåt ett stycke, innan man
kommer högre. Det är lagen om vågorna — om
evigheten.
Känner du det svindlande i den rörelsen, i
evigheten? Eller erfar du lugnet, hör du till de starka
själarne ?
— — Hör du skrattet, det korta, muntra,
putslustiga skrattet i staccato från markens vättar? Det
är knastret i snön under våra steg — — —
Vi komma ner till stranden af sjön. Det går
en väg utmed den, som vi följa ett stycke.
Hvarifrån den vägen kommer eller hvart den för, vet
jag inte.
Vi stanna och se ut öfver vattnet — ser du,
det är verkligen en svag dyning, som sätter
isflaken vid stranden i en halft sjungande och
gnisslande rörelse. Hvar komma de dyningarne ifrån?
De tyckas ej begynna någonstädes — de blott gunga,
gunga i omärkliga, vida famnande ringar, som dö bort
i den blanka ytan och börja igen. Ännu en
påminnelse om evigheten — — —
Ser du ljuset från stugorna, det liknar en- eller
flerögda troll, som ligga på bergsluttningarne och
lura.
Kom — det är en beklämning öfver mig, som
om vägen vore full af osynliga väsen. De vilja
tränga ned oss i det kalla, svarta vattnet, vi stått
och sett ned uti. Kom — vi lämna sjön bakom
oss och gå raka vägen till höjden, vi föresatt oss
att nå. Det bär uppåt igen, genom den tysta
skogen. Vi tiga och stanna inte förr än vi äro där
— uppe på berget —. Natten har kommit — trollen
hafva lyckt sina gulröda ögon igen, till
julenattslum-mer, det är ljuset i stugorna som är borta–—.
Känner du viddkänslan då du andas —
förnimmer du intigheten och alltet på en gång, evigheten
i nuet?
Ser du vägen där nere, som slingrar sig
spök-hvit och kall mellan skogarne, skymtar och
försvinner igen? Det är allfartsvägen eller genvägen,
hvilket du vill. Den utstakade och byggda vägen, som
de flesta gå.
Hör du hur det knäpper och isar, hur det
suckar mellan skogarnes mummelsång, hur det hviskar
och dör bort och börjar igen. Det är tystnaden.
Det är sägnemas språk. Det väller forntid in öfver
nutid kring nejderna i Ultima Thule — — —.
KVINNOKRAFT.
Vid Malmö läns hushållningssällskaps sammanträde den 15
december utdelade landshöfdingen, sällskapets ordf., diplom
för med högsta pris
be-lönadt mindre jordbruk
bl. a. åt enkefru Johanna
Herrlin i Hörby, den
första kvinna som i Sverige
erhållit dylik hedrande
belöning. Den duktiga
kvinnan som är född i
Västra Karsby i Malmö
län 1848, har aflagt
små-skolelärarinne- och
barnmorskeexamen och kom
först i senare år att sätta
sina bokliga intressen
å-sido för sitt arbete som
jordbrukare. Hon äger
en liten gård om ett
10-tal tunnland, som vid
hennes tillträdande för
14 år sedan knappt födde
en häst och en ko, men
nu är höj*t uppodlad och
lämnar en betydande
afkastning. Den är också
mönstergillt skött i alla
afseenden. Det är alltid
glädjande att kunna
konstatera småbruksidéns
framsteg i vårt land, och
dubbelt glädjande att se
en kvinna förtjäna en föi
hennes kön så ovanlig
utmärkelse som den fru
Herrlin nyss eröfrat.
JOHANNA HERRLIN,
den första kvinna som i Sverige
erhållit pris för mönstergillt skött
jordbruk.
— 197 —
Efter porträtt. Kliché: Bengt Silfvenpam.
J. E. GERLE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
