Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 13. Den 25 December 1904
- »I Dimman» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I DIMMAN.
EN JULHISTORIA FÖR HVAR 8 DAG
AF MARIA JOUVIN.
Skeppar Mårtenson hade seglat in till sta’n med
den sista vedlasten för vintern och skulle nu hem till
Lökaön och jula, och skulle han sitta hemma julen
öfver; sen skulle vinterfisket börja.
Skeppar Mårtenson längtade hem, och gasten hans,
den lille Olle Knigge, längtade hem till mor, och till
grötfatet och till en liten fästemö ute på stora Möja.
Hela veckan hade det varit frost, skarp frost och
skeppar Mårtenson hade nästan gått och varit rädd
för att de skulle bli infrusna någonstädes, men då
han en kväll i början af julveckan såg solen gå ned
i eldfärgadt töcken, sade han med en lättnadens suck:
— Vi få väderskifte!
Och det fingo de. När de på tisdagsmorgon
purrade ut, låg “Vackra Clara“ insvept i den hvitaste
bomull af kompakt hafstjocka, de sågo icke tre meter
framför sig, och den lilla holmen under hvilken de
förankrat, var alldeles försvunnen. Men tätt intill
styrbords reling sågo de konturerna af ett spökskepp
dunsta fram ur dimman — skeppar Fredriksens
“Ormen Långe“, som de för två dagar sedan lämnade
efter sig i Lilla Skägga och som nu hunnit upp dem
under natten.
— Skeppar Fredriksen är då en attan att vara djärf,
segla under mörka nätterna — utlät sig unge Olle
Knigge medan han skafde in ett rundthult mellan de
båda skrofven.
— Hå, sade skeppar Mårtenson, Fredriksen han
ä lika hemmastadd som jag i de här farvattnen,
känner hvarenda kobb och hvarenda undervattensgrynna
mellan Sandhamn och inre skärgårn.
— Men i mörkret — —
— Hå ja — när snön ligger rundt om på holmar
och på land, så lyser den upp ska ja säja, å ä det då
månsken till, så går det fint. Men nu tycks det vara
slut med snön för den här gången likväl, det blir
töväder gossen min, skam mej har han inte alldeles
kantrat på sydväst nu. — Skeppar Mårtensons runda ögon
vändes mot masttoppen, som han icke såg, och hans
näsborrar vidgade sig som om han midt i den djupa
vindstillan vädrat hvarifrån vinden kom.
— Hur länge varar sån här tjocka? frågade lille
Olle Knigge, medan han kanade bort till ruffen för
att sätta på morgonkaffet.
— Hå, hva vet ja, den kan lätta om ett ett par
timmar och den kan vara i dygn. Jo, jo, hafsskadden
som di säjer i Norjet, ä inte go å ta’s mä.
— I dygn? frågade lilla Olle Knigge häpen,
medan hans röda kinder blefvo ändå rödare under
försöken att blåsa eld i de sura furustickorna i
järnspiseln.
— Hå ja, i dygn, dä ä allt som dä faller sej å
beror på vind, begriper han.
— Ohoj — ljöd i detta ögonblick en skroflig
basröst ur dimman, Vackra Clara, ohoj, tur för er
att tjockan kom, annars hade jag törnat ifrån er i
bräckningen; nu få vi hålla julvakan tillsammans.
Skeppar Fredriksens vidlyftiga figur och rödbrusiga
ansikte skymtade fram vid relingen på skutan bredvid.
— Åhå, sade skeppar Mårtenson, vind lär väl
kunna vända på sej till och med innan kvällen.
— En får väl si om lördag vid det här laget.
— Hå — men kom öfver och drick en kaffegrogg.
Hvarpå skeppar Fredriksen äntrade den vackra
Clara, och bägge gubbarne försvunno som dimfigurer
i kabyssen akteröfver.
Efter en halftimma kom lille Olle Knigge med
morgonkaffet in i kabyssen, där de bägge skepparne
sutto på ömse sidor om klaffen med hvar sitt glas
röd kognak.
— Nå, Olle Knigge, sade skeppar Fredriksen, det
blir väl första julen, som du inte sitter hemma vid
mors grötgryta?
— Det ha’ vi väl inte sett ännu, hur det går,
stammade lilla Olle Knigge. Det lät som om han
med möda sväljde en kaffeklunk, som tycktes ha
fastnat i halsen.
— Hå ja — hvad ä’ dä’ också värdt att spöka
om den saken, vi få väl se hur det går, tröstade
skeppar Mårtenson.
Men Ormen Långes skeppare höll i sig — — —
— Jo jo, sade han, hafstjocka den här tiden på
året den kan hänga i, jag minns nog den vintern jag
låg utanför Vargö i tre veckor — just vid det här
laget. Låg på torskfiske borta på Ålandssidan och
råkade i drift. — I tre veckor låg jag på samma
fläck, ja — rundt omkring tjöt mistlurarne dygnen
rundt och hvar stund, så godt som, väntade man att
bli öfverseglad. När jag se’n i slutet på januari kom
inseglande till Lilla Mäja, trodde de det var en
genfärdsel, de trodde förstås, att jag låg på sjöbottnen
med donen och grejorna och alltihop.
Lilla Olle Knigge lyssnade med uppspärrade ögon,
medan han mödosamt sväljde det heta kaffet — det
var inte utan, att han önskade att skeppar Fredriksen
med alla sina don och grejor fortfarande hade legat i
hafstjocka där borta på finska sidan, i stället för att
han skulle sitta här och varsla om tråkigheter. Inte
var det väl ändå möjligt, att man skulle behöfva ligga
här en hel vecka bara för tjockans skull, och fick
man bara segla på fredag morgon, så var allt väl, då
skulle man godt hinna ut till Stora Mäja på lördagen.
Men hvarje morgon lilla Olle Knigge stack ut
hufvudet genom ruffluckan, låg däcket som det varit
nyspoladt, och dropp-dropp-dropp — ljöd det rundt
omkring; tjockan höll fortfarande i sig, strök honom
med lena fingrar öfver ansiktet, hängde i vanter och
märs, och kom Ormen Långe med skeppar Fredriksen
att se allt mer och mer spökelseaktig ut. Allting
omkring honom föreföll för öfrigt helt underligt i den
hvita dimman, det var som om man blifvit borttrollad
till någon mycket aflägsen plats på jorden, där ingen
kunde hitta en, och hvarifrån man själf ej häller
kunde hitta ut. Och äfven när man talade, lät det
så besynnerligt och hemlighetsfullt högtidligt, som på
en begrafning rent af.
Och tiden blef för lilla Olle Knigge lång som en
evighet. Skepparne sofvo så godt som dagen lång,
och om kvällarne groggade de och spelade kort, men
lilla Olle Knigge, som denna höst seglade sina första
resor, kunde ingendera delen. Han försökte binda
nät af det nya bindgarnet som skeppar Mårtenson
köpt inne i sta’n, han klättrade upp i märsen för att
se om han kanske däruppe skulle kunna skönja om
dimväggen tunnades af på något håll, och hvarje
kväll fejade han hela skutan — hvem visste om man
inte skulle kunna segla följande dag.
En morgon, när skeppar Mårtenson tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/6/0225.html
