Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 25 December 1904 - »I Dimman» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgonkaffet dröjde och skulle purra ut den lilla gasten på
Vackra Clara, var kojen tom.
— Hå, hvad nu, sade skeppar Mårtenson.
— Hvad nu, sade skeppar Fredriksen, som äfven
var tillstädes.
— Tomt i kojen och svart i spiseln — nu har
han rymt, sade skeppar Fredriksen.
— Hå, rymt — rymma i den här tjockan!
— Ja, låt oss bara se efter, menade skeppar
Fredriksen och strök dimdroppet från de buskiga
ögonbrynen, låt oss se efter om jullen är kvar.
De båda skepparne seglade vaggande akteröfver.
Jullen var borta.
Men från märlan där fånglinan varit fästad, löpte
ett hvitt snöre rätt ut som en spänd sträng och
försvann i dimman.
Nej, se — mitt nya bindgarn, suckade skeppar
Mårtenson.
Skeppar Fredriksen tog en båtshake och började
varsamt hala in på denna nya Ariadnetråd, och så
småningom döko konturerna af Vackra Claras julle
och Vackra Claras gast fram ur den bomullstäta
misten. Skeppar Fredriksen skrattade med full hals.
— Nå, Olle Knigge, tjockan tog väl slut
någonstans därute, grymtade han halfkväld af skratt, och
nu bogserar du väl både den Vackra Clara och Ormen
Långe på rätt stråt, hva?
Men lilla Olle Knigge kröp skamflat och med af
fuktigheten drypande kläder åter ombord på Vackra
Clara, tárarne stodo honom i ögonen och
snyftningarne hade fastnat som en klump djupt nere i bröstet.
Han hade verkligen trott att det skulle kunna gå att
ro ut ur dimman, och sen skulle det ju ha varit en
smal sak att — när man visste vägen — bogsera
Vackra Clara ut på rent vatten. Han hade rott och
rott i timmar, men något kryphål att komma igenom
i hade han ej sett till.
Skepparen Fredriksen skrattade så han höll på att
rämna, han var blågredelin i ansiktet.
— Ho, ho, ho, fnös han — detta är den galnaste
historien som någonsin riggats upp 1 en
skepparjournal.
Men skeppar Mårtenson var arg, det nya
bindgarnet låg hoptrassladt, nedsmort och tjärigt i jullens
kölvatten och var förstördt och bortskämdt. — Det
kostar dig månadshyran det här, Olle Knigge. — —
Fredagen kom med samma bomullsmjuka,
ogenomträngliga täcken, Ormen Långes spökkonturer och
skeppar Fredriksens rödbrusiga ansikte och olidliga
skämt; den kvällen grät lilla Olle Knigge sig till söms.
Hur länge han den natten sof visste han inte
själf, han väcktes plötsligt liksom af att någon högg
honom i axeln och skrek: — Klart gosse! — nu
segla vi.
I en blink var Olle Knigge i kläderna och ute på
däck. Alltsamman gick i en svindlande fart, tyckte
han, seglen riggades, och med vackra, mjuka rörelser
lofvade den Vackra Clara majestätiskt bort från den
långa fångenskapen invid den lilla holmen, ut på den
stora fjärden med kurs rakt ner på Mäja. De skulle
komma hem precis lagom till julbönen i Stora Mäja
kapell, jublade det inom lille Olle Knigge och där
skulle han träffa — han visste väl hvem. — Men i
samma stund han tyckte sig höra kyrkklockorna i
Stora Mäja, hörde han också skeppar Fredriksens
skrofliga röst i sitt öra — — —
— Sätt på grötgrytan, Olle Knigge, du vill väl
inte att vi ska vara utan julgröten därför att vi ligga
till hafs minst tjugufyra sjömil dikt babord om Stora
Mäja?
Lilla Olle Knigge vaknade ur sina drömmar så
häftigt som om han hade blifvit stungen af en nål.
Hjärtat kändes tungt som bly i bröstet, men likväl
kände han äfven denna morgon som så många
morgnar förut en brinnande lust att sticka ut hufvudet och
titta på vädret, fastän han också tyckte att det knappt
lönade mödan. Han hade ju blifvit så många gånger
lurad.
Med möda kraflade han sig ur kojen och upp i
luckan som han försiktigt lyfte med högra axeln.
Var det väl möjligt? Himlen hvälfde sig
stjärnströdd öfver hans hufvud, och i det våta djupet
blixttrade stjärna vid stjärna emot honom. Ur mörkret
invid babords reling rörde sig en lanterna ifrigt fram
och tillbaka, tåg och taljor gnisslade på Ormen Långe
och skeppar Fredriksens skrofliga stentorsröst dundrade.
— Ohoj, ohoj — sofver ni för böfveln. Det är
tid att vakna, tjockan har lättat, nu segla vi! Ohoj
Mårtenson, ohoj Olle Knigge — Loss, loss där — —
Skeppar Mårtenson tumlade yrvaken ur kabyssen
— Segla vil? Opp mä toppen då Olle Knigge,
och rör på spelet Olle Knigge.
Men lille Olle Knigge hade satt sig på babords
reling och tårarne tillrade stora och runda utför hans
röda äppelkinder.
— Ä dä verkligen sannt, skeppar Mårtenson?
Drömmer jag inte längre?
— Rör på gångspelet, pojke, och prata inte — —
Skeppar Fredriksen lutade sig in öfver relingen
på Vackra Clara och lyste lille Olle Knigge i ansiktet.
— Jag vill bli älfvabefängd om han inte kommer
att gå från skuta, skeppare och hela surfven! Du
duger inte till sjöman, gut, far hem och håll mor din
i kjoln och skrapa grötagryta!
— Nu segla vi! skrek skeppar Mårtenson.
Och så seglade de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
