Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 1 Januari 1905 - »Ett porträtt» af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PORTRÄTT.
För HVAR 8 DAG af BO BERGMAN.
— Snö, snö, snö . . . Hela dan likadant; det är
så man vill kväfvas. Jag var ute i förmiddags, och
jag kände det som bly på axlarna. Om jag stannade,
skulle det bara fortsätta att snöa, bara fortsätta . . .
tills knäna veko sig och jag låg där och blef
ingenting under allt det hvita — och så tyst. Det är
som man skulle bevista sin egen begrafning . . .
Den lilla kvinnan drog ner gardinen och satte sig
vid sina nystan igen. Lampan brann gul och stilla
och lade haltva ansiktet i skugga — ett barnansikte
ännu, men med gamla ögon i. Det finns barn, som
ha sådana ögon och hvilkas själ ser ut att vara många
år äldre än kroppen.
— Det blir väl vår igen — det var en basröst
från soffhörnet.
— Blir det?
Röst och blick, allt var bara ett stort tvifvel.
— Ja, det brukar så åtminstone.
Mannen som svarade hade svart hår och svart
skägg, och i lampskenet sågo ögonen också svarta ut.
En munter röfvarmask, utan det minsta skrämmande i.
Hos honom var själen mycket yngre än kroppen. Han
åt på en stor gravensteinare; det kraftiga gebisset
syntes i äppelköttet. Bredvid i soffan satt en annan
man nerhukad, med armarna på knäna, och blåste på
glödtoppen i sin cigarr. Hans äpple var uppätet, och
skalet låg i en noggrann spiral på tallriken.
Nu såg han upp; blicken hade rökens färg,
tinningarna voro inklämda och pannan bar i två stora
flikar. Han var slätrakad, som en präst eller en aktör.
Han såg länge på kvinnan vid fönstret och sänkte
hufvudet igen.
— Det är godt med tystnaden, tycker jag — sade
han ändtligen, som han i tanken opponerat mot hennes
ord nyss.
— Att bara höra sig själf ständigt och jämnt, är
det roligt?
— Inte alltid, käraste, men det kan behöfvas
emellanåt.
— Å, jag vill ha människor, jag. Människor,
som tala till mig, inte bara se på mig. Och som
skratta — här skrattar ju aldrig någon . . .
Mannen med rökögonen reste sig sakta och gick
fram till henne. Med en tunn hand strök han henne
öfver hårfästet. Hon hade ett uttryck i ansiktet som
om hon måste göra våld på sig, för att icke böja
undan det.
— Du är trött. Skall du icke gå och lägga dig?
Klockan är öfver elfva.
— Har jag sagt för mycket nu igän? Jag får
aldrig säga hvad jag vill. Då är jag alltid trött och
skall köras i säng, alldeles som man säger till barnen:
om du inte är snäll, så får du inte vara uppe längre.
Hon lade ihop sysakerna, och i ett plötsligt begär
att försona hvad som kunde ha stuckit i ord och
tonfall lyfte hon upp händerna på hans axlar och räckte
honom läpparna. Men han kysste henne på kinden,
hastigt, så att han knappt rörde vid den. Hans
ansikte var hvitt och stelt.
— God natt, Bengt — hon nickade åt den svarte
mannen i soffan. Ni sitter väl inte uppe för länge ?
— Nej. God natt med dig. ^
De bägge herrarne blefvo ensamma. De fingo
nytt i glasen och rökte en stund i tystnad. Göken i
klockan var framme och gol ett halfslag, och dörren
flög igen efter honom med en liten smäll. Det blef
mycket tystare efteråt. Det var som om stillheten
strömmat ut från väggar och tak, från möblerna, från
de blekta daguerretypierna i sina ramar af snäckor och
lackeradt papp . och från snön och mörkret utanför.
Granen, som stod kvar sedan julen, släppte sina barr;
kunde man icke höra, när de föllo? En snöklatt ha-
sade ner för rutan, men inga steg hördes därute, icke
en släde. Allt sof, natten tog vid och tystnaden sjöng.
— Nå? sade ändtligen den bleke, stelögde
mannen. Han satt och tuggade sönder sin cigarr, och
läpparne drogo sig upp som på en morrande hund.
Men det kunde vara smärta i grimasen också.
— Ja, hon är sjuk, men fruntimmerna ä sådana.
— Sjuka?
— Ja.
— I det här fallet vet man åtminstone hvar
sjukan sitter.
— Hvar då?
— Här, sade den bleke och pekade på sig själf.
— Att hon är kär i dig, nå...
— Att hon inte är det. Inte längre.
— Prat. Den svarte fnös ut röken genom näsan.
— Kära Bengt, sade grannen i soffan; bröder
förstå aldrig sina systrar. De se ingenting. Men jag
ser och hör — utan ord. Jag borde förrästen ha
kunnat begripa, att det inte skulle gå, att lif måste
betalas med lif, icke med de fattiga tanke- och
känslo-substrat, som böcker sätta af i en
skolmästarehjärna. Din syster älskar, eller älskade, med allt sitt
väsen; när jag älskar, är det ju inte jag, inte hela
jag åtminstone, bara en hälft, en tredjedel... hå, den
tredjedelen har det i alla fall inte godt nu.
— Du ser flugor, bror.
— Ja, stora svarta flugor, som det inte går att
jaga bort. De komma bara igen.
— Men hvad tusan är det då, har hon sagt
något?
— Ja, som man säger sådana saker... När hon
kom tillbaka i höstas efter det där året, var det inte
Judit mer. På en halftimme visste jag allt, utan att
veta något. Det som hade händt var där redan;
hvad det var betydde mindre. Hon kände mig inte
längre. Hon hade tappat mig som man kan tappa ett
namn och inte vara människa att hitta det.. .
— Man hittar det ändå till sist.
— Ibland, ja. Men det kan också hända att man
hittar ett liknande, som man tycker är det rätta, och
ändå känner man på sig, att det inte är det. Man
hittar hvarann, och så är det helt andra människor!
Han mätte trasmattan med långa steg, räknade
och vände på sju. Händerna skakade på ryggen, som
alltid när han blef ifrig. Den andre följde honom
med små kisande ögon. Men det var en dosis förakt
i dem.
— Du är tokig, Paul. Man skall göra med
fruntimmerna som jag med mitt äpple: bita öfver dem
med ens. Ata och tiga. Men du skall alltid skala
dina äpplen först...
Göken gol tolf, och den svarte, som fått sin tredje
toddy, började berätta en sommarhistoria om flickor
och gröngräs. Paul fortsatte sin marsch, utan att höra
på honom. Han gick bara och malde och malde på
en tanke: att han måste bryta, ge henne löftet
tillbaka, nu, så fort som möjligt. Hvarenda timmes
uppskof var en lika lång tortyr för henne. Egentligen
begrep han inte hvarför han inte gjort det för
längesedan, men så fort han sade dessa ord för sig själf,
drog någonting ihop sig inom honom. Jag älskar
henne alltså, tänkte han. Det var lögn hvad jag sade
nyss; det är inte en del, en sida af mig som älskar
henne, det är jag, allt hos mig. Allt, som är mitt,
begär allt, som är hennes. Hvilket nonsens, att några
gamla luntor skulle kunna förgifta en människa! Jag
vill ha henne, och jag skall ha henne. Jag och ingen
annan."
Någon annan? Han stannade tvärt i tanken. Var
det någon annan då? Och med en slags nyfiken
förvåning konstaterade han, att denna tanke icke ingaf
— 215 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
