Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 1 Januari 1905 - »Ett porträtt» af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
honom någon vidare förskräckelse, snarare en lättnad.
Om det verkligen fanns någon, som kommit emellan
honom och Judit, så låg orsaken till hennes förändring
utanför henne och han, Paul, hade någonting att resa
sig mot, att plantera sin knytnäfve i. Faran hade
tagit kropp, blifvit synlig och därigenom på något vis
mindre. Men om det inte fanns någon? Om
hennes kärlek hade legat och själfdödt? Då var det inte
mycket att göra, och allt blef hugg i tomma luften.
Han föll ner i soffan igen och tände en ny cigarr.
Den svarte höll nu på med sin tredje flickhistoria
och fjärde toddy; från gröngräset hade han för
längesedan hamnat på Berlinergatoma och i långa cirklar
med armarna drog han till sig ett fång af Unter den
Linden’s kvinnor. I det tufsiga skägget lyste munnen
fuktig, med hvita tänder.
— Så kom jag in på Dressel. Det satt ett par
därinne och tvättade jordgubbar i champagne. Han
var mager som Brandenburgerheden och torr, torr . ..
blåblodsidiot. Men hon ... jag säger ingenting, men
jag såg hur hon nickade åt mig — under bordet, med
foten . . .
Och han skrattade ett stort barnsligt skratt, så
att tårarna kommo fram. Han fann det hela så
öfvermåttan komiskt och kände sig stött på Paul, som inte
drog på munnen och såg ut som han inte uppfattat
ett ord af det hela.
— Tyst.
Paul satt rak i soffan.
— Det gick någon i salen...
I samma nu öppnades dörren, och mot mörkret
bakom stod något hvitt som de bägge herrarne
stirrade på som på ett spöke. Med sin långa nattdräkt
släpande kom hon ut i ljuset, den lilla kvinnan som
Paul älskade; ögonen voro hvarken öppna eller slutna,
och hon rörde armarna tafatt trefvande framför sig.
Ansiktet hade ett spändt och plågadt uttryck, som
stelnadt i en ängslan, ett beslut.
— Stilla. Hon sofver.
Ett ögonblick häjdade hon sig, lyggande för
skenet, frysande som om hon ville, men inte kunde vakna,
och så steg hon på. Knät stötte emot en stol; hon
lyfte undan den långsamt och försiktigt, och hastigt
gick hon fram till fönsterbordet. Paul betraktade
henne. Hon var ju liten som ett barn. Han hade
aldrig trott, att hon var så liten. Hvad ville hon?
Hvad var det som plågade henne? Om han kunnat
ta allt det där hvita på sina armar och bära det i säng
igen och stoppa täcket om det. Han kände en tyngd
i bröstkorgen, och blicken duggades.
Hon hade stannat vid sysakerna; nu började hon
gräfva i dem. Hon ref upp och packade ner och ref
upp igen. Det var något hon sökte. Men medan
händerna arbetade såg hon inte på dem; ansiktet var
vändt utåt rummet, och det ryckte i munnen af nå-ot
som inte fick bli till ord, till rop. Så kastade hon
plötsligt alltsammans, nystan och broderier, i en hög
och vände sig nu och gick ut. Den sista skymten
Paul uppfattade af hennes ansikte gjorde honom sjuk.
— Akta, väck henne inte.
— Bara det går bra...
Brodern var efter på tåspetsarna och såg henne
försvinna in till sitt.
— Gudskelof!
De hörde en dörr slå, och det blef tyst.
Alltsammans hade inte varat mer än ett par
minuter, och när de bägge herrarne funno sig sittande
som förut, med glasen och cigarrerna, hade de
ingenting att säga på en stund.
Men så kom det till sist från Paul:
— Har din syster gått i sömnen förr?
— Aldrig, så vidt jag vet.
— Det påstås att det kan hända, om det är
något särskildt som trycker... - V
Den lille svarte hade alldeles tappat talförmågan
och satt bara och såg olycklig ut med sina små
omtöcknade ögon. Men plötsligt for han upp.
— Hon sökte något. Vi ska se ...
— Låt bli det.
Paul tog honom i axeln, men han vred sig loss
och fick fram sykorgen.
I botten, instucket i en garndocka, låg ett
porträtt. Han stod och vände det i handen. Så kastade
han det till den andre.
— Var så god.
Det ryckte till i Paul. Han försökte se bort, han
sade sig att detta var orätt, en låghet, och han tvangs
att se på porträttet. Hans blickar naglade sig fast
vid det. Blodet susade i öronen.
— Hvem är det? sade han ändtligen; gommen
var torr, och tungan klickade med orden. Vet du?
— Nej. Jag har aldrig sett det.
Det var en ung man utan något påfallande alls
öfver sig. Ett öppet, litet groft ansikte, hårfästet
långt ner i pannan, en stor och envis blick ur ett par
ögon, som måste vara mycket blanka och mycket lätt
värmda. Haka och hals voro starka, munnen likgiltig
— det hela en herr hvem som hälst.
— Alltså, det är han.
Pauls ögon lämnade inte porträttet, som låg på
bordet. Hvad fanns det bakom den där släta pannan
och den där tomma blicken? Ingenting förmodligen
— och för det skulle han abdikera. Det var väl
ändå bra mycket begärdt. Han visste nu hvad Judit
betydde för honom, och han ämnade behålla henne.
Den här barnsjukdomen såg inte ut att höra till de
dödliga — han slog till ett litet skratt, plötsligt
alldeles lugn .. .
— Du tillåter att jag behåller det tills i morgon?
sade han och stoppade den unge mannen på sig.
Och nu god natt.
Därute var det snö ännu, samma tunga, täta snö,
Det var tystnaden själf som föll. Paul tänkte på sin
fästmös ord, medan han vadade genom drifvorna:
det är som man skulle bevista sin egen begrafning.
Men han var inte död än, inte riktigt; liket tittade.
Snön hängde som hvita nattmössor på lyktorna, och
på stolpar och staket tornade den upp sig till höga
tårtor. Begrafningskonfekt — nej, var han där nu
igän. det var icke begrafningskonfekt det liknade
utan något helt annat, det gjorde förrästen detsamma
hvad . . .
Han nom hem och tog fram porträttet. Han
kunde icke gå till sängs. Men ju längre han satt,
dess tommare och mer sväfvande blef det inom
honom. Förvånad, fascinerad stirrade han på dessa
ögon, som ingenting sade, som icke hade någon gåta
att lämna ut, intet jag, ingen angreppspunkt. Till sist
greps han af en vidskeplig förskräckelse. Det var ju
ingen människa han hade framför sig på bordet,
ingen särskild människa — det var ungdomen själf,
blank och stor. Han skulle ge sig i kamp med
ungdomen, han med sina fyrtiotre år och halfva lifvet
uppätet. Det var att fäkta i luften och luftens sår ha
inte svårt att läkas. Han tömde sig och vann intet.
Tjugufem år ha alltid rätt inför fyrtiofem år.
På ett par timmar var Paul slagen — af en
fotografi, som han skrattat åt.
Han förstod nu hvad det var att göra. Tidigt
nästa morgon, medan Judit ännu sof, var han tillbaka
i hennes bostad och fick porträttet nerstoppadt igen i
sin garndocka.
De träffades på förmiddagen; hon såg trött ut,
när hon räckte fram sin kind och blicken smärtade
— 216 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
