Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 15 Januari 1905 - »I konkurs» af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och finess; jag ska’ säga, jag, Waerns visste hur bra
de ville ha det, och det var ett strå hvassare än
andra, frun var nu också adel, må veta. Så gick det
som det gick på sistone. Nu ryker det rubb och
stubb."
"Hvem dog först"? frågade notarien.
"Hustrun. Landtmätaren nio månader- efter. Två
flickor, omyndiga, förmyndare R. Hansson i
Elf-kvarn". Länsmannen kom riktigt in i
tingssalstonen.
Giggen var inne i en lång lönnallé, där de
frostiga lofven rasslade under hästhofvarne. Den slutade
i ett sammanflutet hvalf, och i perspektivet framför
låg byggningen fritt på en grusad fyrkant med
gräsplaner utåt. Den var liten, prydlig och hvitrappad,
byggd halft i villastil med brutet tak och
balkongut-språng, vildvinet hängde i långa refvor kring
verandans stolpar, och upp emot de hvita väggarne lyfte
astrar och] solrosor ännu i trotsiga granna färger mot
frosten.
Notarien var helt perplex öfver denna plötsliga
elegans här midt ute på det öde bondlandet och såg
sig granskande omkring, när han med portföljen
under armen och länsmannen hack i häl gick uppför
trappan.
"Sjutton till landtmätare! Nå, nu var det icke
mycket värdt! Det borde någon oberoende
skönhets-älskande själ passa på att förvärfva sig stället för en
ringa pänning, synd om:} det skulle komma i
bond-händer!"
En jungfru förde in dem i matsalen, som var
helt ljus och med fina möbler, den traditionella
ekmöbeln i vacker snidning och tunna gula gardiner.
Där var mycket blommor i fönstren, och vid det ena
stod en liten prydlig väfstol med väfven ännu uppe.
"Säg till Hansson, att vi äro komna", sade
länsmannen myndigt. Notarien röjde ett litet bord fritt
från blomkrukor och dukar och bad om bläck.
Hansson kom in, han var förmyndare ocn förstyre
här. Han var helt ung, knappast trettio år; var
mycket lång och bred öfver skuldrorna som en ung jätte.
Soldatson från trakten, hade han stretat sig upp till
förvaltare vid ett af pappersbruken nere vid älfven,
och han gick klädd som herre, men något af
fattig-manssonen satt i honom. Han gick hårdt och hade
det svårt med hvar han skulle göra af sina händer,
när han talade, men han hade skarpa klara ögon och
ett godt ansikte, som ingaf tillit.
".-.ro borgenärerna komna?" Notarien satt som
en liten välfödd sparf och tittade upp emot jätten.
"Ja, det är de sex närmast boende. Jag skulle
lämna bouppteckningen jämte afskrift". Notarien
ögnade igenom den. "Jag ser, att den är inte
uppsatt ensamt af Hansson. Anna Maria Wærn. Det är
ju äldsta dottern? Då får hon kallas in till
beedigande. Vill kronolänsman bedja borgenärerna och
fröken Wærn komma in". Länsmannen gick.
Men så snart dörren stängts igen efter honom,
steg Hansson hastigt fram emot notariens bord — det
var tydligt, att det var något han ville ha sagdt, som
det var skönt att han blef ensam till.
"Det är nu svårt det här", sade han, talande i
en ängslande hast som för att fort blifva färdig med
det han ville ha fram, innan de kommo in igen,
"svårt med det, att ställningen skall vara så dålig —
det är hårdt för de omyndiga, ingen af dem är vuxen
till att försörja sig själf — det var nu olyckligt med
detta inbördes testamentet efter hustrun — eljest —
en del af mödernearfvet skulle åtminstone kunnat
räddas — —\ Hansson glömde af att han hade
brådtom och trasslade in sig i juridiska spårsmål, som
han besvarade själf — det som kunde ha varit. "Som
det nu står — de komma på bar backe".
"Ja! Det var klart det". Den lille sparfven satt
och stirrade upp emot jätten och begrep inte, hvart
han ville komma. "Därför — så — det är så att —
jag" — Hanssons röst förändrades, blef fastare och
liksom stelnad, han stod och bläddrade upp och ned
i bouppteckningen — "jag skulle begära att få min
fordran här på 2,000 kronor afskrifven till förmån för
de omyndiga".
Notarien sade ett enda ord: "Afskrifven?" Men
det låg en oändlig frågeaccent däri. Afskrifven!
En fordran på 2,000 kronor! Notarien hade varit med
om sågverksfallissement i Norrland och om mycket,
men aldrig om någonting likt detta. Nå, de måtte
förtjäna glupskt med pängar, bruksbokhållarne nu för
tiden! Han satt och såg upp på jätten med häpna
ögon.
Hansson förklarade litet.
"Se, jag har ju själf blifvit hjälpt förr, och jag
har varit vän i hnset här — och som förmyndare —
jag måste ju litet ställa fö flickorna — i alla fall gör
det inte mycket, huset måste naturligtvis säljas —
sedan — om någota f möblerna kunde räddas — i alla
händelser önskade jag, att ingenting nämndes till
myndigheterna eller öfriga borgenärer — om efter
konkursens afslutande häradshöfdingen ville anteckna det
endast såsom öfverskott enligt afstådd fordran — mer
behöfde ju icke nämnas — jag skall öfversända
bevittnadt kvitto–" Det hördes steg i gången utanför,
och han tystnade och lade ned bouppteckningen på
bordet som en barnunge ertappad vid något olofligt
förehafvande.
"Men jag förstår inte" sade notarien. I detsamma
öppnades dörren och han teg också.
Borgenärerna kommo sakteligt inklifvande och
placerade sig på en rad stolar vid ena väggen.
Men när notarien därpå såg upp från papperen, höll
han på att hvissla till öfver gåtans lösning.
Det var flickan Anna Maria Wærn — äldsta
myndlingen. Hon var vacker. En lång, slank flickgestalt
i djup sorgdräkt. Håret låg i veka vågor vid
tinningarna, gled samman i en tung ljus fläta utåt ryggen,
och hyn var genomskinligt skär. Han var inte dum,
Hansson! Visserligen kunde hon inte vara mer än
16 år — men hvad krokigt skall bli skall böjas i tid.
Hansson hade börjat böjningen bra.
Notarien läste upp borgenärslistan. Endast de
närmast boende borgenärerna voro närvarande, men
de flesta fordringarne — den största Hanssons —
funnos här på ett par händer. Landtmätaren
hade en tid haft jordbruk, som han skött efter sitt
sinne, ur skönhetssynpunkt, och hellre tagit kontanter
än råd af sina grannar.
"Är något tillägg att göra till bouppteckningen?
Notarien vände sig till Hansson, men flickan som satt
borta på den lilla väfstolens bänk vid fönstret, reste
sig upp.
"Vi sökte genom vinden sedan — det fanns en
päls, som varit min mors — jag har begagnat den
men icke direkt fått den i gåfva" — detta var
tydligen inlärdt — hon såg bort mot Hansson. "Så är
det mitt guldur — och Evas" — det kom en liten
darrning i rösten vid ordet Evas — "vi fingo hvar sitt
kort efter det min mor var död, jag visste inte, om
det skulle skrifvas upp, det var gåfva" — hon
rodnade till och blef rädd de skulle tänka, att hon icke
ville lämna dem ifrån sig — "men naturligtvis —
om" —
"Ja", notarien skref redan på tillägget, "om
borgenärerna så påfordra." Han såg bort mot klungan
vid väggen, men ingen där sade något, de sågo rakt
— 247 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
