Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 15 Januari 1905 - »I konkurs» af Eric Blacagi - Tid är pengar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
TID ÄR FENGAR.
Efter fotografi.
EN PRAKTISK BYGGNADSSTÄLLNING.
I Paris har nyligen ett nytt, praktiskt system för
resandet af byggnadsställningar tillämpats. Vid en
reparation af Trinitékyrkan bekläddes templet med
ställningar af hopfogbara stegar inom loppet af 6
timmar. Det må man väl kalla för ett rekord.
ut i rummet, som om ingen hört, hvad de där framme
talade om.
Notarien frågade en af de störste fordringsägarne:
’Önskar Jan Moberg nämnda ur upptagna bland
konkursmassans tillgångar?*
Moberg var förmögen mjölnare och
hemmansägare och hade gårdar nedåt slätten.
"Nej", sade han säf ligt och tittade framåt
golfspringan, "int’ för min del, det är ju inte något värde."
"Ni andra?"
De andra hade kanske velat ha det upptaget, de
hade inte så godt om’et de som Moberg, och åttio
kronor är ändå åttio kronor, men de kommo sig icke
för med att säga det så där rent ut, det var ändå så
där litet ocker mot flickan, fast det ju obestridligen
med rätta var deras, det var det, men ändå–-
De mumlade också: "Åhnej".
Flickan där framme vid fönstret fick en
förnimmelse af att de tänkte just det, och hon blef röd som
blod af skam öfver att hon nu skulle stå där och känna
tacksamhet mot dessa nästan främmande människor,
för det de icke togo det, som med rätta var deras.
Där hon stod tryckt intill fönstret och såg ut öfver
solrosornas rankande kronor, skulle hon kunnat snyfta
och skrika som en barnunge. Men hon var sexton år,
och lifvet hade redan skurit så hårdt i henne, att
hennes ansikte kunde skyla smärta och krossad stolthet.
"Hafva förvaltare R. Hansson och fröken Anna
Maria Wærn, som upprättat sagda bouppteckning,
ytterligare något tillägg att göra?"
Det var då ingenting.
Notarien förestafvade bouppteckningseden,
Hansson läste den efter hårdt och långsamt, som om han
ännu i sista stunden tänkt efter, om det var något
mer att minnas, flickans röst var mycket låg, och
hennes hand på den lilla fickbibeln darrade.
När hon kommit tillbaka till sin plats på den
lilla väfstolsbänken i modrens väfstol, stod det
plötsligt för henne, att nu hade hon svurit bort till andra
hela sitt hem, det här lilla huset, där de varit
lyckliga, möblerna från föräldrarnes tid, alla minnen som
lågo i hennes lif — nu var allting slut.
Ett stort tomrum störtade ned öfver henne, och
hvarje ljud däri stack henne, notariens röst, som
utsåg gode män, var elak, skar hvasst igenom rummet,
och alla dessa människor sågo oförsynt på henne,
där de sutto uppradade utmed väggen i hennes hem.
— Men det var icke hennes hem, nej! Förtviflan
kom kväfvande öfver henne.
Då fladdrade hastigt en liten snabb skugga fram
öfver gården utanför, och ett litet rosigt ansikte log
upp emot henne i fönstret — då log äfven hon och
tryckte ned tårarne. "Lilla Eva! Lilla syster!"
Lifvet blef henne lättare och ljusare att se emot, därför
att där var en, som hon måste göra det lättare för.
"Lilla Eva, nu är allting slut, men vi två äro
barnen i sagan, som gå hand i hand ut i världen för
att finna ett nytt hem."
Konkurssammanträdet var slut, och borgenärerna
troppade ut.
Flickan hade glidit ut ur salen före dem. Den
lille välfödde sparfven, som begynt blifva intresserad
af det fagra människobarnet, så godt som hittadt här
ute på landsbygden, fick icke se en skymt af henne
vidare. Det skulle eljest varit honom ett särdeles
stort nöje att sondera henne litet och aflämna några
små välvilligt förutspående vinkar - hon skulle inte
sörja för sitt lilla guldur — det fanns nog vänner i
viken.
Kronolänsmans gula gigg for åter i traf ut genom
lönnallén. Där vägen tog af inåt skogen till Elfkvarns
bruk, körde de förbi förvaltare Hansson, hvilkens trilla
var mer nymålad och blank än länsmannens och hade
en högre häst framom.
Länsmannen såg efter honom.
"Stursk karl, den där Hansson. Det kan ingen
se, att den har kommit ur en backstuga."
"Är han nu förmögen?"
"Åhja, måttligt. Giftermålet’ hans lär väl vara
uppskjutet i brist på mynt. Han skulle eljest haft
bröllop nu till julen."
"Till julen!"
"Ja, han är förlofvad med yngsta
komministerdottern i Ahle. Söt unge och duktig i hushåll."
Då sjönk det ihop för notarien. Detta som han
vägt upp så klokt ochjj riktigt med lika .vikter på
bägge håll.
De 2,000 kronorna! Det var ingen pant på en
fager flickunge! Hvad var det då? Ädelmod. Den ena
människans tysta hjälpsamhet emot den andra.
Åhnej — notarien visste väl, att ädelmod utan
betalning i allmänhet inte existerar. Det måste
naturligtvis finnas något skäl. — Fast notarien inte
kunde se det.
I HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1904 utlysta pristäflan
för utmärkta svenska originalromaner, år det utfästa
prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen).
Tåflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra
skriftställare inbjudas att deltaga.
___
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
