Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 29 Januari 1905 - Per Ekström - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER EKSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Per Ekström har denna vecka öppnat en utställning
af sina arbeten i Konstföreningens lokal i Stockholm.
\ t E. är icke blott en af våra mest
produktive målare, utan han är också
en af våra allra förnämsta —
men ändå föga känd af den stora
publiken. Det kommer sig af hans
tillbakadragenhet, hans öfverdrifna
blygsamhet. Född på Öland 1844,
var E. 1866—71 elev vid
konstakademien i Stockholm, vann k.
medaljen 1875 och reste till Paris
1876. Där arbetade han med
järnflit och målade sommar och vinter
ute i naturen. På 1889 års
världsutställning erhöll han medalj, reste
sedan hem och bosatte sig i
Göteborg, men vistades också på Öland
från hvars hedar han upptog många
motiv. E. är representerad i
Nationalmuseum, Göteborgs museum,
Kristiania nationalgalleri, o. s. v.
Han är i sin konst lyriker af djupt
drömmande skaplynne. Han fäster
sig sällan vid detaljerna, utan vid
själfva den poetiska stämningen i
det hela, och det är den han
tolkar, antingen han låter solen glänsa
morgonröd eller månen sila sitt
obestämda skimmer öfver
landskapet, antingen träden spegla sig i
vattnet eller slätten ligger i vinter-
eftermiddagens ödslighet. Ljusverkningen är alltid
det förhärskande i hans sällsynt personliga konst.
FRÄN PER EKSTRÖM-UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM.
Vid reproduceringen i svart och hvitt af en målning går gifvetvis alltid mycket af det
bästa förloradt. Särskildt är detta fallet med Per Ekströms verk, hvilkas förnämsta charme
ligger i färgstämningens mjukhet. Vi ha dock i detta sammanhang velat återgifva
åtminstone etf af konstnärens arbeten, att läsaren må få någon föreställning om den
tonart, i hvilken de i allmänhet äro komponerade.
EDVIN ÅS OCH LILLA LIZZIE SVAN.
En sorgmodig kärlekshistoria, berättad för HVAR 8 DAG af STURE STIG.
"Det är impertinent, det är en fräckhet utan like!
Göra inbrottsstöld i min egen socken, knappt en
half-mil från mitt boställe, och det åtta dagar i rad!"
Det är den borgerliga lagens högste väktare i
häradet, herr kronolänsman F. Aspman, som så talar
vid hvardagssupén hos patron Hugo Gerell, och
bordssällskapet uttrycker sitt bifall till näns visa ord. Men
kanske bör jag, innan vi gå vidare, utbedja mig äran
att presentera societeten.
Ära den som äras bör! Värden först, o.itron
Gerell, 40 år, landtbrukare af rang, fet, rättfram, godlynt,
med drag af despot; fru Emilie Gerell, ännu vid 34
.år vacker och behaglig, ehuru med väl mycket
rundade former, snäll husmoder, fryntlig och rask;
fröken Lizzie Svan, guvernant, 20 år, en skär,
nyutslagen blomma på rank stjälk, kanske en smula för
elegant i dräkt och skick, men "söt och rar"; mitt eget
robusta jag — åldern behöfver jag ej skrifva en hvar
på näsan, då jag är en väl konserverad ungkarl med
lundantag af den förargliga "månen" på min hjässa —,
landtmätare och för tillfället inackorderad på Vallsnäs,
patronens egendom, (på lediga stunder fuskar jag också
en smula med litterär verksamhet, som herrskapet
redan torde funnit) — Edvin Ås, 21 år, bokhållare på
stället och fruns systerson, med röda kinder, sorgligt
obetydliga mustascher, en kroppshydda, hvars
dimensioner i hvarje riktning ej lämna något öfrigt att
önska. Ej är det just snillet, som lyser ur hans stora,
blå ögon och hvardagliga, ehuru välbildade anlets-,
drag, men man ser genast, att han ej är skapad att
göra en mask för när, allra minst fröken Lizzie, ehuru
han ser på henne så oafvändt, som ville han äta
upp henne. På ett vis är han dock husets
plågoande: han är amatör på flöjt, och särskildt när lilla
Lizzie varit stygg mot honom — och tyvärr är hon det
ofta — blifva hans toner hjärtslitande; själfva
bandhunden blir utom sig.
Herr kommissarien skildrar omständligt den
oerhörda förvirring, som uppstått i trakten genom ett
tjufbands — det måste vara ett helt bands —
oerhörda fräckhet. Natt efter natt bryta de sig in i
uthus eller boningar, stjäla hos nämndemans en hel
fora matvaror, hos pastorns silfverskedarne, som han
fått i flyttningspresent på sitt förra ställe, nysilfret,
samt hela hans kassa, 6 kronor och 42 öre; hans
gamla kaftan hade de äfven anammat, men lämnat
efter sig ute på gärdet — var den för gammal och
nött eller funno ogärningsmännen sig ej lämpade att
spela bofvar i första och präster i andra akten? På
liknande, ohemult sätt hade de huserat hos
rusthålla-rens, landthandlanden och flerstädes, 8 nätter i rad.
Hela nejden var i en stämning som vid en fiendtlig
härs antåg; kvinnorna styrkte sitt mod med att sitta
uppe till midnatt och förtälja hvarandra alla hemska
historier om stölder, rån, mord och spöken de kunde
minnas eller uppfinna; vid gårdarne gingo drängarne
vakt två och två beväpnade till tänderna med yxor
och påkar; gamla muskedunder framletades och
laddades efter tjugoårig hvila; smeden gick från ställe
till ställe att laga låsarne; fjärdingsmannen hade gjort
en särskild resa till staden för att inköpa en revolver,
men vid dess afprofning fått skottet i handen, så att
han var komplett otjänstbar, just då han som bäst
behöfdes. Herr kommissarien hade ej ro hvarken
natt eller dag, kallades än hit än dit, var ständigt
på spaning, men fann det alldeles omöjligt att få spår
på brottslingarne. De fräcka skälmarne! Ingenstädes
lämnade de efter sig något, som kunde liknas vid
ett visitkort med deras namn och adress.
Länsmannen var i raseri. "Men", sade han, "lagens arm är
— 276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
