Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 29 Januari 1905 - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig - Ny president i Skånska hofrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lång och hittar dem till sist. Ostraffadt leker man ej
ined Fredrik Aspman!"
Bordssällskapet kände sig af denna försäkran
lug-nadt och tryggt, och man reste sig från bordet i en
angenäm stämning, hvarefter kommissarien omedelbart
reste — han behöfde så väl i sömnens armar hämta
ro till sin själ och styrka till sin kropp efter
föregående dagars mödor och förargelser.
Augustikvällen var ljum och härlig; månen höll
just på att gå upp. Man slog sig ned på verandan.
Edvin Ås närmade sig fröken Lizzie.
"Det är vackert i kväll", halfhviskade han
förtroligt.
"Ja, det\är"det",’svarade fröken blidt.
"Månen börjar lysa öfver ladugårdstaket. Det är
så härligt", fortsatte den unge mannen uppmuntrad.
"Mycket anslående — för er"; lilla Lizzie var
snäf; åt ladugårdstaket rynkade hon sin fina näsa.
"Jag hade tänkt taga mig en promenad",
framkastade Edvin liksom i förbigående.
"Lycka till nöje!"
"Kunde ni ej följa med?" bad Edvin bevekligt.
"Jag gör inga månskensturer med er eller andra
herrar." Fröken var riktigt förargad. "Och hvarför
hviskar ni? Har jag icke förbjudit er det?"
Hjärtebedröfvelse speglade sig i Edvins välmående
ansikte. "Hvarför är ni jämt så ovänlig mot mig,
Lizzie?" stammade han.
"Fröken, om jagjår be", afbröt den obarmhärtiga
sköna.
Aftonen var ljuf "och månens silfver belyste en
nejd, där idel lugn och stilla harmoni voro rådande.
Sällskapet på verandan satt försänkt i den behagliga
stämning, då man njuter af tillvaron utan många ord
■och många tankar. Endast stackars Edvin hade
aflägsnat sig.
Men ej på promenad. Hvad frågade han efter
naturens fägring i öfrigt, när han ej fick se på den
koncentrerad i skapelsens härligaste verk, lilla Lizzie
Svan; det var ej i månens milda strålar han ville
blicka, utan i strålarne från Lizzies bruna ögon.
Hans hjärta var tungt; lifvet hade för honom
intet behag; människorna voro grymma, trolösa,
hjärtlösa varelser allesamman. Men åt den trogne vännen,
som så väl visste ge uttryck åt hans både fröjd och
smärta, ville Edvin förtro sin sorg. Han satte sig på
brädstapeln vid sågen och blåste flöjt.
Snart hörde sällskapet på verandan rymden
genom-klingas af fagra melodier: "Suomis sång", "Kom, lilla
flicka, valsa med mig", "Hell dig du höga nord",
"Och jag gaf henne blott uppå skuldran en kyss",
*Om dagen vid mitt arbete" — alla de 5 stycken,
som utgjorde herr Edvins repertoar.
Frun gaf patronen en menande blick, men denne
ryckte blott på axlarne: "Låt pojken njuta; han är
lycklig, ty han har intet öra för musik".
"Om han bara ej blåste så rysligt falskt", suckade
frun.
"Värst är att han spelar valsen som en
begraf-ningsmarsch", sade jag.
"Han saknar; alldeles takt", ifyllde fröken Lizzie
dubbeltydigt.
"Låt honom vara", afgjorde patron. "Vi lida,
men han njuter. Det är ej alltid här i världen
omständigheterna äro ens så lyckliga.
Bobby, bandhunden, hade emellertid begynt
interfoliera musiken med ett öronbedöfvande tjut, och
när Edvin genomgått hela sin repertoar och började
ånyo i Suomis sång, tröt tålamodet själfva patronen.
Med ett: "Det odjuret, ämnar han rent ta lifvet af
oss?" rusade han ut på verandan.
Några ögonblick senare befunno sig gårdens herre
och hans unga frände tillsammans inne på kontoret.
"Vill du blåsa flöjt", sade den förre, "så gå in i
varghålan i Klefbärget, där hör ingen människa dig och
vargarne — om sådana finnas — skulle sätta svansen
mellan benen och fly till Lappland. Och nu gå vi
till kojs. Se väl till, att allt är riktigt läst och att
fönsterhakarne sitta säkert på. Du vet att vi ha ett
tjuf band i trakten, och jag har 500 kronor där i
pul-petlådan".
"Vore det ej bäst, att morbror toge upp dem till
sig i sängkammaren?" tyckte Edvin.
"Prat, de ligga säkert där de ligga, och Emilie
skulle ej få en blund i sina ögon, om hon visste dem
ligga i byrån däruppe, Hon skulle hvar minut höra
tjufvarne komma. God natt!"
Han gick. Edvin undersökte och stängde noga
alla lås och fönsterhakar; klädde af sig till hälften
men grep till flöjten för att upprepade gånger öfva
en passage i "Hell dig du höga Nord", hvilken aldrig
ville gå rätt bi a — han blåste icke, förstås, endast
öfvade fingersättningen — så klädde han fullständigt
af sig, och med ett halfhögt "Ljufva Lizzie" drog han
täcket öfver hufvudet. (Forts, å sid. 290)
NY PRESIDENT I SKÅNSKA
HOFRÄTTEN.
Foto. Dahllöf, Stockholm. J. a. lundahl.
Till president i Skånska hofrätten utnämndes i
årets sista konselj t. f. pres. i samma hofrätt Johan
August Lundahl. Pres. L. är född i Malmöhus län
1844, blef student 63, aflade 69 hofrättsex. i Lund och
blef samma år auskultant i den hofrätt, till hvars
president han nu kallats. Har innehaft förordnanden som
fiskal, sekreterare m. m., tjänstgjort som
domhafvan-de på flera ställen. Assessor 83, hofrättsråd 92.
Tillförordnad president sedan slutet af 1902. Led. af
riksdagens Andra kammare 99—02.
— 277 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
