Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 5 Februari 1905 - Oskar Backlund. Af V. Carlheim-Gylensköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR BACKLUND.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det berömda observatoriet i Pulkova i Ryssland
har i afseende på precisionsmätningar på
himlahvalfvet alltid haft rykte ibland astronomerna att
Vara det förnämsta i världen. Detta rykte
upprätthålles fortfarande med glans under ledningen af
dess nuvarande direktor, verkl. statsrådet Oskar
Backlund. Som det hörs på namnet, hvilket torde
vara välbekant för många, är direktor Backlund
svensk, en af de många svenskar som af de små
förhållandena i sitt hemland tvingats att skapa
sig ett vidare verksamhetsfält i ett materielt taget
större och rikare land.
Backlunds lif har helt och hållet varit vigdt åt
den vetenskap som gjort hans namn berömdt. Hans
lefnadsbana visar ett oafbrutet fortgående raka vägen
nedifrån och uppåt. Han föddes den 28 april 1846
i en enkel koja i Vermland (Langhems socken).
I början gick det ej så fort, och först vid tjugo
•års ålder blef han student, och vid 28 år amanuens
hos Gyldén på Stockholms observatorium. Han blef
nu doktor och docent i Upsala 1875, men fann
snart att det icke var någon framtid att stadna hos
•Gyldén, utan mottog följande år ett erbjudande från
■observatoriet i Dorpat att blifva observator där.
Sedan arbetade Backlund som adjunkt-astronom i
Pulkova 1877—1887. Sistnämnda år invaldes han i
kejs. vetenskapsakademien i S:t Petersburg och
flyttade som dess astronom till akademiens hus på
Wassi li-Ostrow, där han utförde flera betydande arbeten.
Under nästan hela denna tid hade Pulkova
observatorium, som på kejsar Nicolaus den förstes befallning
grundlades 1839 af den inkallade tysken Struve,
stått under ledning af sin grundläggare och hans
son och sonsöner. Sedan »dynastien Struve», störtats
genom akademiska intriger 1890 besattes direktorskapet
med en infödd ryss, som dock af sjuklighet måste
afgå efter fem års förlopp. Det blef nu Backlunds
ära att mottaga denna ansvarsfulla plats, som han
alltsedan med osedvanlig verksamhetsförmåga
beklädt. Backlund är verkligt statsråd, har tilldelats
särskild lifstidspension af sitt adoptivland, jämte
åtskilliga högre ordnar och utmärkelser af akademier
m. in., som här kunna utelämnas såsom mera
oväsentliga för en forskare i världsalltets djup.
Detta är de yttre konturerna af en vacker bana;
men i förevarande fall uppbäres de yttre
framgångarna af ett träget och mödosamt arbete i
studer-rummets vrå. Jag kan icke underlåta att med ett par
ord beröra några arbeten af mera allmänt intresse
äfven för lekmän.
Då Backlund år 1874—1875 som ung man
arbetade på Stockholms observatorium, observerades
flitigt om nätterna för att upprätta en katalog öfver
vissa mindre stjärnor. Det var ett vackert
klöfverblad af astronomer, bestående utom amanuensen
Backlund utaf professor Gyldén, vår kände geodet
lektor Jäderin samt en ung sextonårig lofvande
astronom, hvars namn var Hjalmar Branting, af
hvilka ingen torde vara obekant för någon
stockholmare.
Backlund fick dock tid öfver att utarbeta sin
gradualafhandling som berörde Iphigenia, numro 112
bland de fyrahundra små planeternas här, som
kretsar som en ring emellan Mars och Jupiters
banor.
Amanuensen på observatoriet bodde den tiden
i ett litet smalt och trångt rum, egentligen professorns
tvättstuga, där golfplankorna lågo något ostadigt, så
att draget åstadkom åtskillig reumatism. Men detta
hindrade icke Backlund att tillsammans med
sedermera general Bonsdorff utarbeta ännu en
afhandling om den Enckeska kometen som belönades af
vetenskapsakademien med Fernerska priset 1876,
hvilket medförde en viss ära och etthundra (100)
kronor i kontanter.
Backlund blef sin första kärlek trogen, eller
rättare sina tre första kärlekar trogen; om dessa
ämnen: störingarna i kometernas banor, om de
små planeternas ring och om katalogiserandet af
himlahvalfvets fixstjärnor rör sig det mesta af hans
vetenskapliga produktion.
Jag vill blott säga ett par ord om den Enckeska
kometen, som i ett särskildt afseende är den
märkvärdigaste af alla kroppar i solsy&temet. Det rör
en fråga som tangerar världssystemets framtida öde.
Sedan den store Newton visat att alla banorna
för himlakropparna blott utstakades af en enda enkel
kraft: den allmänna tyngdkraften, så blef det
hädanefter blott ett räkneproblem att räkna ut både
månens och alla planeternas banor, och äfven de
oregelbundna kometerna, som dittills ansetts irra laglöst
omkring, betvingades af tyngdans makt. Men som
alla världssystemets klot graviterade mot hvarandra,
det vill säga, föllo inbördes mot hvarandra, började
man frukta att systemet skulle så småningom rubbas
ur sin rörelse och upplösas. Först efter mycken
möda lyckades den celesta mekaniken bevisa att
solsystemet själft kompenserar dessa rubbningar,
eller är stabilt, som man säger, för en oöfverskådligt
lång tid framåt. Menniskorna kunna vara lugna,
OBSERVATORIET I PULKOVA I RYSSLAND, hvars direktor statsrådet Backlund är.
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
