Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 12 Februari 1905 - »Edvin Ås och Lilla Lizzie Svan» af Sture Stig - Ryssland just nu. I. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
häck . . . Sedan kommer kejsaren .. . den lille blonde
mannen bär Andreasbandet öfver finska regementets
uniform . . . och efter honom den guldsmidda sviten.
Hedersregementenas praktfulla standar omge dem och
placeras sedan rundt kapellet. Metropoliten går
nedför trappan med ett gyllene kors i handen och sänker
det för ett ögonblick ned i Nevans vatten ... En
raket förkunnar ceremoniens fulländning och salut börjar
att ges från Peter-Paulsfästningen som ligger midt
emot slottet. . . Läfta hvita rökmoln sväfva öfver dess
låga murar, medan luften dallrar af de hårda knallarna.
Om några ögonblick börjar också ett annat batteri att
spela... det är uppställd vid Börsen snedt emot
Vinterpalatset . . .
Plötsligt förmärkes en viss rörelse kring kapellet,
standaren fladdra oroligt hit och dit. . . ett mummel
höres . . .
— Hvad är det fatt? frågas det här och där i
folkmassan.
— Ingenting! Allt är slut. . . processionen går
in i slottet igen . . .
Folkmassorna skingra sig småningom, medan
saluten alltjämt fortfar. Allt går i bästa ordning. En
del fiffiga individer som hyrt ut bänkar som ståplatser
göra öfverslag af sina inkomster. . . droskkuskarna
gorma och underbjuda hvarandra . . .
Men om ett par timmar vet hela Petersburg hvad
som föranledt oron vid kapellet, strax sedan saluten
börjat. Det hade varit skarpa skott. . . åtminstone
ett . . . bland dem som aflossades från batteriet vid
börsen. Och kanonerna hade varit riktade så, att en
kartesch genomborrat taket på paviljongen, krossat en
fanstång, dödat en poliskonstapel och krossat ett
fönster i Vinterpalatset, utan att dock skada kejsarinnan
och den del af hofvet, som därifrån åsåg ceremonien.
Det var en underlig historia ... I tidningarna
framställdes det hela som en beklaglig olyckshändelse,
men man Och man emellan gåfvos andra tydningar.
Ryktena aflöste hvarandra . . . Kaptenen, som
kommenderat börsbatteriet skulle ha skjutit sig . . . det
hade varit en hel sammansvärjning ... Så kom i
naturlig ordning den väntade
undersökningskommissionen, hvars resultat skola framläggas för allmänheten
... Ja, allmänheten är verkligen mycket vetgirig . . .
Luften börjar att bli tung i Petersburg. Först
denna underliga histora ... en olyckshändelse, men i
alla fall . . . Och så har det börjat gå rykten, att en
storsträjk står för dörren . . . det är inte lustigt . . .
Men det berättas, att en präst skall vara arbetarnes
ledare och uppviglare, det skrattar man åt. . . Kanske
är det ingenting att skratta åt. . . 4
Oleg.
(Forts. fr. sid. 313.)
Det var i denna bekymmersamma tid, som lilla
Lizzie Svan visade, hvad en god och finkänslig kvinna
förmår uträtta. En söndags förmiddag gick Edvin af
och an på trädgårdsgången i de dystraste tankar och
grubblerier. Då kom lilla Lizzie helt stilla till honom.
"Sörj icke", sade hon deltagande. "Den som har
ett godt samvete, behöfver ej fråga efter elaka
människors tal."
"Hvem tror, att jag har ett godt samvete?
genmälde Edvin dystert.
"Det gör farbror och tant och alla i huset."
"Äfven Ni, fröken Lizzie?
"Ja, äfven jag. Jag tror fast och säkert på dig."
Hon sade: dig, och det med eftertryck. Du
outgrundliga, skarpsynta, djupt diplomatiska, finkänsliga
kvinnoinstinkt, huru du öfvergår alla de vises visdom
och de klokas klokskap! Ingen försäkran, ingen ed,
hur dyr som helst, skulle så öfvertygat Edvin om
Lizzies tro på honom, som utbytet af det lilla ordet
"ni" till "du".
"Hör jag rätt? Kallar ni mig du?" sporde Edvin
i häftig rörelse.
"Jag gör det."
"Och får jag säga du och Lizzie?"
"Säg ’du’ och ’Lizzie’, din gode vän."
"Vill ni — hm — vara min vän?"
"Det vill jag, det är jag."
"Tack, Lizzie! Aldrig kan jag glömma, att du
visat dig som min vän i nöden, när alla draga sig
undan mig. Du tror på mig, Gudskelof! Må då de
andra tänka och prata bäst de gitta. Sanningen
kommer väl en gång i dagen. Nu ger jag hin i att sörja.
Jag skall arbeta, jag skall läsa och bilda mig, jag
skall lägga bort mina barnsliga tokenskaper, jag skall
bli en duglig karl och en bra människa, ty du tror
på mig, Lizzie."
Aldrig förut hade hon sett Edvin sådan, full af
kraft och entusiasm. Han såg till och med riktigt
bra ut. Sorgen hade gjort honom mera blek och
mindre fyllig, men allvarligare, manligare; den hade
skänkt hans drag mera uttryck och blicken mera
tankeinnehåll.
De gingo tillsammans längs trädgårdsgången och
småpratade. När det kort därpå ringde till middag
och de skulle gå in, sade Lizzie helt ödmjukt:
"Edvin! Vill du göra mig en glädje?"
"Om jag vill! Säg ut bara —"
"Blås ett par stycken på din flöjt utanför mitt
fönster i kväll!"
"Tycker du om det? Verkligen?"
"Mycket", hviskade hon.
Om det finnes en förställning, som äger
moraliskt berättigande, så måste det vara ett ömt,
deltagande kvinnohjärtas, då det följer sitt begär att glädja
och hugsvala.
Edvin var lycklig, åt dubbla portioner vid
middagen, talade som före katastrofen om ditt och datt, så
att herr och fru Gerell växlade blickar, som betydde:
"Hvad kommer åt pojken? Hvad har händt?"
Efter middagen, då man satt vid kaffet, tog
patronen till ordet.
"Edvin", sade han, det går ej på längden som
det är. Du går här, sörjer dig blek och mager, blir
håglös och oduglig, allt för det gemena skvallrets
skull. Du måste bort, långt bort. Jag har skrifvit
till min gamle vän Sörblom nere i Skåne och i dag
har jag fått svar. Han tager emot dig, när som helst,
har en hygglig familj och är en duglig jordbrukare.
Du kan resa som om tisdag till exempel. „
"Nej, morbror! Tack för omtanken, men reser
min väg gör jag icke. Då finge baktalarne riktigt
vatten på sin kvarn. Nej, jag blir kvar, och med
Guds hjälp, skall jag rida ut stormen och visa, att
jag har ett lugnt samvete och ej är rädd. Och nu
skall jag börja arbeta igen och det med bättre fart
än förr. Det bästa sättet att tysta förtalet är att bli
en bra människa".
Herr och fru Gerell häpnade; aldrig hade de
väntat ett dylikt tal af Edvin Ås. Nästan rörd steg
patronen upp och slog den unge mannen på axeln
"Du har rätt, hvarifrån du sedan fått idéerna.
Sannerligen tror jag ej, att bekymren blifvit dig till godo,
och att jag ej ångrar förlusten af mina 500 kronor."
När paret Gerell om aftonen gått till hvila och
efter vanan samspråkade om dagens tilldragelser,
sporde herrn i huset: "Kan du begripa, Emilie, hvad
— 318 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
