Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 12 Februari 1905 - »Edvin Ås och Lilla Lizzie Svan» af Sture Stig - Den svenska scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA SCENEN.
SCEN UR DEN HOLLÄNDSKE FÖRF. HEYERMANN’S »SJÖSTYCKE» HOPPET, dir. Castegrens senaste nyhet på
Göteborgs Stora teater. Det genom sin hemska realism trots en del longörer gripande stycket, hvilket i det stora hela fått ett
synnerligen godt och vårdadt utförande, har förut icke gifvits hvarken i Göteborg eller Stockholm.
som händt Edvin? Han är ju sig alldeles olik. På
en dag har han vuxit från pojke till man. Mitt
förstånd står stilla. Har du någon idé?"
Det var mörkt i sängkammaren; patronen kunde
således icke se det betydelsefulla småleende, som
sväfvade på hans hustrus läppar. Hon
öfvervägde för sig själf, om hon skulle låta sin herre och
husbonde titta in i den hemlighet, hennes kvinnoöga
utspanat, men som passerat obemärkt för mannens blick;
hon gjorde det ej gärna — kvinnan har äfven i andras
hjärteangelägenheter som oftast sympatiens
finkänslighet; — men hon ville ej häller söka undanflykter.
Hon räddades ur sin förlägenhet, då plötsligen utifrån
hördes flöjttoner, gälla, skärande falska, men sprungna
ur fulla, starka lungor som ur ett fullt hjärta. Det
var "Suomi sång"; olyckligtvis var Edvins sinne för
gladt för att riktigt kunna med en melodi i moll;
han tog "Suomi sång" i dur! Patronen drog täcket
öfver hufvudet och höll händerna för öronen, frun
skrattade, så att hennes fylliga gestalt skakade. Men
i jungfruburen bredvid låg Lizzie Svan och tänkte:
"Det är hjärtslitande att höra hans spel; men hvad
gör det? Han har fått en liten glädje". När hon
omsider somnade, hade hon för tredje gången under
serenaden hört "Och jag gaf henne blott uppå
skuldran en kyss".
* *
Tiden har många yrken; han är läkare, som
läker alla sår, om än ärren ofta svida, han är David,
sångaren, som stillar passionerna i måget Saulsbröst,
en nivellör, som förnedrar högarne och fyller dalarne,
men framför allt en slätmålare, som stryker
glömskans gråa tonfärg öfver allt, ljust och mörkt, stort
och lågt.
Ett halft år hade förflutit, våren var kommen.
Tilldragelsen på Wallsnäs var en gammal, utnött
hi-stora, man talade ej mer i hvarje kafferep, hvarje
skvallerlag om Edvin Ås. En och annan började
framkasta förmodan, att när allt kom omkring kunde han
vara oskyldig; kronofogden, som hade fem ogifta
döttrar, hade bjudit honom på sin nyårsbal;
bruks-bokhållarne hade gjort en titt in till honom och
yrkat på hans deltagande i ett slädparti vid
trettondedagstiden. Tyvärr visste Edvin ej att till deras fulla
värde uppskatta dessa prof på vänskapligt sinne och
sällskapliga tendenser. Han afböjde hvarje^närmande
lugnt men afgjordt. "Han är stursk", sade
bruksbok-hållarne. "Skada", sade kronofogden till sin hustru,
"han har 40,000 i arf och kunde passat bra åt
Dorotea" — det var tredje dottern.
Äfven gårdsfolket började få respekt för honom.
Det var nu icke som förr fråga om barnsligt gyckel,
glam och prat vid arbetet, uppbrusande, när något
gick emot, omväxlande öfversitteri och kamratlig
likställighet gent emot arbetarne. Han ledde dem som
förman utan många ord, lugnt, men fast, knapp på
beröm som på tadel, nästan aldrig ett skämt.
Patronen hade rätt, pojken hade vuxit till man.
Äfven den yttre gestalten bar vittne därom;
barnakindernas runda linjer hade blifvit kraftigare,
lemmarne gröfre; på mustaschernas plats visade sig
verkligen en tydlig mörk skuggning. Dräkten var mindre
"gentil" och brokig än förr, men vittnade om finare
smak — men så hade också fröken Svan ett litet ord
med i valet af halsdukar och tyger, och hennes goda
smak var ej underkastad tvifvel.
Men ju mer Edvin så utvecklades, kom han till
erfarenhet om en del brister, för hvilka han hittills
varit blind. Hans skick lämnade en del öfrigt att önska
i fråga om finess och världsvana; och så var allt hans
bokliga kunskap en smula försummad. Lyckligtvis
fanns hjälpen till hands. Lizzie Svan var den som
kunde reparera alla brister, och genom bemedling af
fru Gerell åtog hon sig godhetsfullt att gifva Edvin
vissa "timmar" i veckan för att initiera honom i
kunskapens helgedomar. Fru Gerell bevistade
regelbundet dessa lärotimmar, men nog hände understundom,
att hon blef utkallad i något ärende. På sin lärjunges
flit hade fröken ingen berättigad anmärkning att göra,
han läste sina läxor ordentligare än någon skolgosse
för sin strängaste lärare, läshufvudet var medelmåttigt,
hvarken bättre eller sämre än mängdens, äfven
uppmärksamheten var oklanderlig. (Forts.)
I HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1904 utlysta pristäflan
för utmärkta svenska originalromaner, är det utfästa
prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen).
Täflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra
skriftställare inbjudas att deltaga.
— 319 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
