Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 19 Februari 1905 - Ryssland just nu. II. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
att de skola ha sinne för en storslagen idealitet, som
ofta är så väl dold af omoget och bullersamt torgskrik?
I Michailovska manegen är det stor folkfest. Den
väldiga byggnaden är upplyst af ett otal båglampor
och många hundra människor, mest ur de lägre
folkklasserna, vandra där bland nöjen och lockelser, som
sedan gammalt äro dem kära. Det är närmast Gröna
Lunds Tivoli på Djurgården, men i större
proportioner och något mer ideelt innehåll. Karusell,
skjutbanor, tombola, fotografi i blixtljus, panorama från
kriget med mera sådant... En kraftmätare saknas
icke, och den är af ganska originelt slag: en träfigur
med gult ansikte och sneda ögon, tydligen en japan!
Den som vill mäta sin muskelkraft dänger helt enkelt
japanen i hufvudet, hvarvid som vanligt en visare
ger utslag på en liten tafla. Kraftprofvet är sålunda
på samma gång en patriotisk demonstration af
mycket drastiskt slag. Längst bort i salen är anordnad
en scen och det skådespel, som där hvarje afton
utföres, är också anlagdt på patriotisk lyftning. Det
upplyses af programmen, att det är skrifvet enkom
för denna scen, och den som sett "För
Fäderneslandet eller soldaten Vasilij Rjabovs bedrift" stannar inte
i tvifvel om att så är förhållandet. Handlingen börjar
i en rysk bondby, en rörande afskedsscen, affärden
till kriget, det första japanska anfallet, smällar,
soldaten Rjabov i spetsen, japansk flykt och slutligen stor
fosterländsk apoteos med bengaliskt ljus. Det är
mycket vackert.
Det härskar en utmärkt ordning på denna
folkfest och man ser inga berusade människor, ty
serveringen är hufvudsakligen inskränkt till té. Man
kommer att tänka på till hvilken välsignelse téglaset
är för de lägre klasserna i Ryssland, man förstår det
bäst vid jämförelse med absintens roll i Frankrike.
Tillställningar af ungefär samma slag som denna
folkfest ges ofta i "Folkets hus" i Petersburg. Den
ryska hufvudstaden äger nämligen någonting, som
åtminstone genom namnet påminner om demokratiens
oroshärdar i det västra Europa... " Kejsar Nikolaj
II:s folkhus" är dess officiella, något underligt
klingande namn. Det är en väldig byggnad, ett för detta
utställningspalats, som omdanats för att tjäna folkets
uppfostran och förströelse. Naturligtvis kommer det
inte i fråga, att det skulle tillåtas tjäna till
marknadsplats för en själfsvåldig och bullersam social
propaganda. Hvad som för en ytterst ringa
inträdespänning bjudes åt hvem det lyster, arbetare, småkrämare
eller soldat, det är en stunds muntrande och
uppfostrande förströelse samt materiel välfägnad till de
billigaste priser. På en treflig liten teater ges
stycken af de bästa inhemska och främmande författare,
Ostrovskij, Glinka och till och med Shakspere. På
vintern är den stora tillhörande trädgården apterad till
skridskobana, men på sommaren sker äfven där
servering hvarvid snygghet och ordentlighet inte lämnar
något öfrigt att önska. Men man märker alltför ofta,
att lokalerna trots sina stora dimensioner, äro
otillräckliga för sitt ändamål.
Under de sista oroliga tiderna har det varit fråga
om att anordna demonstrationer vid "Folkets hus",
hvars namn trots allt måste verka suggererande på
massorna. Men fader Gapon ansåg, att man borde
ta steget fullt ut, och lät anordna ett
demonstrationståg till själfva slottsplatsen. Men dif kom han
aldrig fram ...
Det är underligt att se en rysk ortodox präst
uppträda som arbetarledare. Fader Gapon är född i
Poltavatrakten och arbetade en tid vid landsstaten,
innan han ägnade sig åt det heliga kallet. Hans
omvändelse berättas ha föranledts af en romantisk episod:
bekantskapen med en ung flicka, som skulle ha
öfvertalat honom att ägna sitt lif åt Guds och folkets tjänst.
Han vardt fängelsepräst i Petersburg och han gjorde
bekantskap med Tolstojs läror. Han började träda
arbetarne nära och sätta sig in i deras lif och
förhållanden. Han började tillfrågas i deras inbördes tvister
och blef deras tröstare vid påkommande förtretligheter.
Så småningom vande man sig vid den Putilovska
fabiiken, där han företrädesvis verkade, att anlita
honom som talman vid underhandlingar och uppgörelser
med arbetsgifvarna. Hans vanligen exalterade
vältalighet förbyttes vid sådana tillfällen i en kallblodig
och rakt på sak gående affärston. Nattvak och
ansträngningar ha gett den underlige mannen, som är i
sina bästa år, ett utseende af asket och fanatiker.
Vid Putilovska fabriken bröt det alltså först lös.
Konflikten var af det vanliga slaget: några arbetare
hade afskedats under svepskäl, därför att de voro
medlemmar af den arbetareförening, som för ett år
sedan bildades i Petersburg; de öfriga arbetarne gjorde
deras sak till sin och fordrade, att verkmästaren skulle
afskedas, . . . vägran och sträjk. Saken kom så inför
arbetarföreningen, i hvilken fader Gapon är ordförande,
och myndigheterna, som med tillfredsställelse sett en
präst på denna post, funno med ens, att det var en
ulf i fårakläder. Sträjken spridde sig på kort tid till
nästan alla större fabriker i Petersburg och hotade att
öfvergå till storsträjk. Myndigheterna berömma sig
af att länge ha intagit en afvaktande och förmedlande
ställning, finansministern kallade fabriksägarne till
rådplägning, men samtidigt koncentrerades allt mer
trupper. Den sociala propagandan antog så småningom
politisk färg, ehuru dess revolutionära element
naturligtvis öfvergifvas i de officiella uttalandena.
Den 22 januari skulle så en masspetition
öfverlämnas till kejsaren, och stora folkmassor strömmade
från fabriksdistrikten till stadens centrum. I spetsen
för en skara sågs fader Gapon och vid hans sida
buros helgonbilder och också kejsarens porträtt.
Trupperna spärrade vissa gator, och vid hopens
påträngande kom det så till de blodiga scener, som
telegrafen meddelat om. Ryssarna själfva veta bäst, huru
många gånger de officiella siffrorna öfver döda och
sårade böra multipliceras. Det var inte bara i stadens
utkanter, som de blodiga kravallerna ägde rum, utan
på tre ställen utefter själfva Nevskij prospekt, bland
annat vid Kazanska katedralen. Kejsaren befann sig
under tiden i Tsarskoje Selo, men i betraktande af
omständigheterna föreslogs det genast, att han skulle
draga sig ännu längre bort, till Gatjina, där det är
lättare att företa nödvändiga skyddsåtgärder.
I Petersburg förspordes så allt flera symptom af
storsträjk, och det var ett hemskt ögonblick, när det
elektriska ljuset utefter hela Nevski prospekt
slocknade och folket under panik flydde in på sidogatorna,
medan fönstren till en massa bodar inslogos och ett
anfall försöktes af de upphetsade sträj kände mot Stora
bazaren, handelslifvets midtpunkt.
Staden antar för en tid ett hemskt och dödt
utseende. Bodarna antingen alldeles stängda eller i
hvarje fall med luckor för fönstren dag oeh natt.
Militärpatruller öfverallt på gatorna. Här och där de
strejkandes tjut, som går i en speciellt kuslig tonart...
den som en gång hört det, glömmer det aldrig.
Priset på en mängd lifsmedel stiger, brist på fotogén och
ljus inträder. Man börjar sträjka vid järnvägen.
Fabrikerna äro besatta af gendarmer natt och dag, och dessa
sofva ute på gårdarna, sittande på marken bredvid
sina hästar med tygeln lindad kring ena handen, för
att ögonblickligen kunna ingripa, om oroslågan
blossar opp, alldeles som den vanliga brandkåren.
Den Putilovska fabriken, som plötsligt blifvit så
omtalad, är en af de största och äldsta i Petersburg;
den grundades 1801 och sysselsätter vanligen i sina
mekaniska verkstäder mer än 12,000 människor, Den
— 333 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
