Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1905 - Ryssland just nu. III. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
aldrig fallit dem in. En ung pojke fyller sin mössa
med vatten och bär den springande till en bod, som
bär den egendomliga skylten "Varmvattenförsäljning".
Det är kallt ute och trasmännen använda inte pälsar.
Brännvinet är deras champagne.
Under allt detta betraktas den obehöriga åskådaren
med blickar, som ge honom rysningar utefter
ryggraden. Men han har inte varit utsatt för ett enda skällsord.
— Det är allt bäst, att herrn ger sig af så
småningom, säger en droskkusk skrattande. Man klär
af folk här.
Trots allt råder en viss humoristisk stämning, och
här och där ta två dagdrifvare opp en visa, medan de
plocka insekter i hvarandras kläder. En gammal gubbe
blottar sitt hufvud och sjunger en högstämd sång
under parodiska grimaser. Den barske poliskonstapel,
som har det otacksamma varfvet att hålla någon sorts
ordning i trasförsamlingen, är utsatt för täta glåpord
och utmanas till dialektiska dispyter. Han sätter illa
åt en af trashankarna:
— Får jag inte vara här på Chitrovo Rynok,
protesterar den hedersmannen, så undrar jag just, hvar
jag får vara.
— Hur har du fått den där gentila mössan? säger
konstapeln, den hade du inte i går.
— Den fick jag, när jag sist var bjuden hos
storfursten.
— Det är sant, skriker man skrattande omkring
honom, den har han fått hos storfursten.
I en revy, som hvarje afton ges på en af
Moskvas teatrar, ser man en typ från Chitrovotorget,
hvilken nattetid vid stockelden i gathörnet kommer
samman med en isvostjik, en köpman och en
balettflicka. Och i trashankens kuplett, som han sjunger
med sin skrålande röst, är det ständiga omkvädet:
"Enligt prästbetygets uppgift
idkar jag lösdrifveri.
Mera sant mig Gorkij kallar
ett för detta trasgeni ..."
Gorkijs författarskap är för den konservativa delen
af den ryska allmänheten ett utflöde af dålig smak
och upphetsande sociala tendenser. Den lilla argsinta
tidningen "Svjät" kunde en gång till och med påstå,
att lösdrifvare och andra förkomna existenser börjat
uppträda med fräckare manér inför myndigheterna,
sedan de i Gorkijs diktning sett sig omgifna af
desperationens poesi. "Svjät" har tydligen inte kommit
längre än i ill elementära öfningar i den svåra
folkpsykologien.
Man vänder tillbaka från Chitrovotorget,
fantiserande om Moskvas poliskunder och deras metamorfos
till Gorkijska hjältar, och man passerar den rad af
salustånd, som kantar den gamla stadsmuren ända
bort till Lubjankatorget. Det är småkrämeriets
genuinaste hemvist, där man ser det ena löjligt utklutade
ståndet bredvid det andra, och där försäljarna vandra
omkring med sina varor, skor, mössor, tvättsvampar,
böcker, allt. I bokstånden ser man groft kolorerade
bilder med populärt patriotisk tendens: Kejsaren och
hans gemål knäböjande i sina granna kröningsskrudar
vid en liten vagga, där tronföljaren slumrar i
oskuldsfull ro, medan i bakgrunden en stor skinande ängel
välsignande sträcker sina händer mot den bedjande
gruppen. Eller också afbildar den rustike konstnären
en afskedsscen ifrån en bondes enkla stuga: den unge
nyss utskrifne soldaten går med spänstiga steg och
med hänförelsen målad i sitt ansikte emot dörren,
där hans kamrater vänta honom, under det hans maka
förgäfves söker hålla honom kvar med sina tårar och
den hvitskäggie farfadern välsignar hans affärd,
förtäljande för de små barnen vid sina fötter om
krigarens ädla kall.
Rundt omkring drifva kolportörer och
nyhets-månglare sitt oväsen. Ideligen ljuder det i ens öron:
"Sista nyheterna från krigsteatern: Japans undergång
och de rys’a härförarnas triumfer, 3 kopek." Och
utroparen tillägger för att än mer egga nyfikenheten:
"Mikadon döende, Mikadon döende." Och mängden
köper och läser, egentligen bara det lägre folket,
små-handlande, droskkuskar, portvakter. Underrättelserna
äro verkligen mycket hugnesamma. "Nyhetsbladet"
börjar med en litania öfver japanernas trolöshet och
med eit kort evangelium om den lilla fadern tsarens
ständigt brinnande fredskärlek — man behöfver bara
minnas kongressen i Haag. Sedan påmins det om,
hur Ryssland börjat kriget uteslutande i rättvisans
intresse, hvari den bästa garantin ligger för dess
slutliga lyckliga utgång. Det kan nu vara, att Ryssland
i början, då det varit alldeles oförberedt på krig, lidit
vissa motgångar, som det alls inte dolt för den öfriga
världen. Men nu är Japan dömdt till undergång.
Det har hittills försetts med pänningar af Rysslands
fiender. Nu ha dessa dragit in på hjälpen. Om Japan
vill låna, så skall det finna döfva öron på alla håll.
Dess soldater lida redan brist på lifsmedel och nödig
vinterbeklädnad. Det är slut med Japan. Hurra!
Man kan förstå, att denna sorts "folkliga"
kommentarier till samtidens historia lätteligen erhålla den
upplysta ryska censurens gillande. Men man kan
också se tecken på, att "folket" småningom lär sig
att misstro både officiella förklaringar och
afsigkommen patriotisk publicistik.
De sista tidernas händelser ha för rästen
framkallat en polemik i prässen om de lägre folklagrens
sociala behof och möjligheter. De konservativa
envisas att betrakta "musjiken", vare sig han nu brukar
jorden på sitt primitiva sätt eller vandrat in till
städerna och blifvit industriarbetare, som en sorts
upphyfsad skogsmänniska utan minsta andliga intressen
eller behof. Och de finna det besatt och löjligt, när
han börjar tala om sina mänskliga och medborgerliga
rättigheter och till sist börjar demonstrera mot
förmenta missförhållanden, som han omöjligt kan
bedöma. Han är då mera en mannekin i händerna på
skickliga och hänsynslösa agitatorer, som samvetslöst
nog vilja inbilla honom, att han är skapt för annat än
att arbeta i sitt anletes svett, höra popen mässa i
kyrkan och på anfordran gå ut och strida för tsar och
fosterland. De liberala däremot äro vältaliga
idealister, som ständigt föra på tungan ord som
folkuppfostran, utveckling och själfstyrelse. Ännu så länge
ha de inte kommit så mycket längre än till de vackra
fraserna, och deras praktiska handlingsprogramm
anknyter sig till helt andra intressen och syften.
För hvarje uppriktigt liberalt sinnad ryss var
emellertid "arbetardeputationens" mottagande på
Tsar-skoje Selo ett parodiskt spektakel. General Trepov
hade satt det hela i scen och låtit utse de
"deputerade" bland pålitligt och väbinnadt folk. Han var
själf med i sitt ekipage, när hela sällskapet i en sorts
höskrindor transporterades från järnvägsstationen till
slottet. Sedan de åhört kejsarens tal, som han höll
omgifven af sina lysande hoffunktionärer, förunnades
det dem att kyssa ikonerna i slottskapellet, och
sedan bespisades de i en kasern. Själfhärskaren hade
mottagit sina undersåtar och som en mild landsfader
förklaiat sig eftergifva dem deras skuld. Men endast
med någon öfverdrift skulle man kunna påstå, att han
låtit dem frimodigt framlägga sina önskningar vid
tronens fot eller att han upptagit traditionerna från den
gamla moskovitiska tiden, då enligt slavofilernas
påstående det härskade ömsesidig förståelse och
obegränsadt förtroende mellan tsar och folk.
,__Oleg.
— 349 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
