Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1905 - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDVIN ÅS OCH LILLA LIZZIE SVAN.
En sorgmodig kärlekshistoria, berättad för HVAR 8 DAG af STURE STIG.
(Forts. o. slut fr. n:r 20).
Som våren skred fram och landtbruksgöromålen
blefvo mera tidskräfvande, måste lärostunderna först
inskränkas, sedan helt och hållet upphöra — efter
vanligheten fick bildningen vika för ekonomien —
och Edvins sällskap blef torpare och stalldrängar ute
på fältet i stället för lilla Lizzie Svan.
Lizzie var ej längre den kvittrande lilla ärla, en smula
spansk och ej obetydiigt intagen i sin egen täcka varelse,
som hon varit för blott ett halft år tillbaka. Ju mera
vintern led och vårtiden bröt in, desto oftare såg tant Gerell
henne nedslagen och sorgmodig, någon gång träffade hon
henne i tårar. På förfrågan om orsaken gaf hon
endast undvikande svar och sökte påtaga sig en låtsad
glädtighet, af hvilken fruns skarpa öga dock ej 1 unde
föras bakom ljuset, och en afton hörde frun från sin
sängkammare Lizzie’s högljudda snyftningar i det
närgränsande rummet. Att gå in — patronen var
bortrest — sluta flickan till sitt fylliga bröst och förmå henne
bikta sitt lilla hjärtas ve, var tör tanten endast- några
minuters verk.
"Det är för Edvin", snyftade Lizzie och gömde
sitt glödande ansikte djupt i vecken af fru Emilies
peignoir.
"Hvad är det med honom? Har han gjort några
dumheter"? sade frun med förvånande förställning.
"Åh nej", sade Lizzie nästan förtörnad. "Men
det är det — att — att — jag tycker så rysligt
mycket om honom".
/ "Nå, kära du, det är väl ingen riksolycka. —
Men tycker han om dig"?
"Jag vet icke. Det är just det som är så
ledsamt. Jag trodde förr, att han tyckte om mig, ja,
verkligen var kär i mig, jag har väntat, att han skulle
säga något, men" — orden kommo stötvis midt i en
strömmande tåreflod, — han säger ingenting alls".
"Säger han ingenting? Ni ha ju pratat så mycket
hela vintern?" Den grymma tanten har sitt nöje att
lägga Lizzie på sträckbänk.
"Åh, tant begriper nog, han säger ingenting om
det jag väntat — att han tycker om mig. Och han
blir alltmer mörk och fåordig. Jag är så ledsen, ty
jag börjar tro, att han ej bryr sig om mig, därför att
jag förr var dum och högmodig mot honom, tyckte
att han var simpel och klumpig och såg ned på
honom. Nu vet jag ju, att han är så mycket bättre än
jag på alla sätt. Tant, tant lilla–"
Ungefär samtidigt, endast några dagar senare,
hölls ett annat samtal af vikt, men på kontoret, och
patronen samt Edvin voro de handlande personerna.
"Jag begriper mig icke på dig nu mera, Edvin",
började herr Gerell. "Nog har en landtbrukare
bekymmer i dessa tider, det är gunås sant, och drängar
torpare och pigor kunna göra en rosenrasande, men
du går så mörk och tyst och grubblande, som om
du dömts till galérslaf eller ätit upp nådåren för
räfven. Hvad är det där för sätt? Skall en karl se ut
så där? Hvad står på? Se glad ut och häng
sorgen!"
"Det är lätt att säga för morbror."
"Nå hvad har du, som tynger dig?"
"Det är det där med pängarne, stölden. Sålänge
tjufven ej är upptäckt, är jag misstänkt — misstänkt
som tjuf, morbror!"
"Prat! Ingen misstänker dig, skvallerkäringarna
ha tröttnat på det ämnet — absolut tröttna de
aldrig —, saken är slut, allt är glömdt, du blir bjuden
både till kronofogdens och kaptenens."
"Morbror! Där landthan^landen i kyrkobyn förut
hade sin bod, bor nu skräddare Sjöström; man har
kalkat öfver handlandens annonsskylt på väggen och
det med tjock färg ändå, men ha icke de gamla
bokstäfverna slagit igenom? Trots färgstrykningen
läser du ändå tydligt orden: "diversehandel". Något
liknande är det med mig; tiden och andra händelser
ha liksom smetat öfver historien om stölden, men
vedernamnet "tjuf" låder ändå vid mig, ända till rätte
gärningsmannen blifvit upptäckt. Förrän detta sker,
får jag ingen ro eller glädje."
"Jag höll dig ej", inföll patronen förargad, "för
att vara en så finskinnad mamsell, att skvallersystrars
och dagdrifvares prat bet sig in så djupt. När jag,
din moster och — ja, hvarför inte? — Lizzie Svan
och alla hederliga människor anse dig oskyldig,
behöfver du ej bry dig om några onda tungor."
"Kanske skulle jag själf resonnera så, om icke
det vore så, att — ja, att — nå, morbror och hela
världen må gärna veta det! — jag är kär i Lizzie!"
"Hahaha! Det tror du vara en hemlighet! En
blind kunde se det för ett år sedan! Men hvad har
det med saken att skaffa? Vill hon ej vid dig? Är
hon kokett och leker leken "Katten och råttan"?
Har hon en annan amurett, t. ex. med rättarn eller
den halte gårdssmeden"?
"Morbror skall inte gyckla! Lizzie är den ädlaste,
renaste, bästa flicka på jorden, och saken är
allvarsam. Jag älskar henne, men jag kan icke säga henne
det. Jag kan icke bjuda henne en man, som bär
stämpeln tjuf. Lizzie är orolig, undrar och sörjer, ty
hon håller bestämdt af mig. Och icke syns den
minsta ljusning- Så står saken, morbror. Undrar
morbror, att jag icke kan vara glad?"
"Minsann, pojke", sade patronen och räckte
systersonen handen, "du har blifvit en karl, bättre än
jag själf, hvem hälst som sedan gjort dig därtill,
Lizzie eller någon annan. Det skulle tusan fallit mig
in att vara så finkänslig, när jag var kär i Emelie,
men rätt har du i alla fall. Dock, hvar finns en
utgång ur labyrinten? Kan måhända en advokat utreda
härfvan?"
"Jag har talat vid alla advokater i staden, men
förgäfves."
"Ja, hvad finns då för råd annat än se tiden an.
Jag tycker emellertid, att du kunde säga flickan, hur
du menar —"
"Nej, morbror! Lizzies, den rena, goda Lizzies
namn skall adrig sättas i samband med en tjufs."
"Ja, då är det slut med mitt latin."
Patron Gerell hade rätt: det syntes ingen utväg
ur labyrinten. Saken blef tvärtom mer invecklad, eller
rättare: ryktena om Edvins brottslighet fingo
plötsligen förnyad fart.
Af en händelse uppdagades upphofvet till de
många stölderna i trakten förliden höst. Hela
"bandet", som satt orten i skräck, utgjordes af fattig
back-stugusittare. Då han i staden ville sälja pastorns
silf-verskedar blef han gripen, erkände ängslig och
ångerfull alla andra missgärningar, men bedyrade och
ville taga på ed sin oskuld i fråga om stölden af
patron Gerells pänningar.
Kommissarien Aspman triumferade. Hade hans
spaningstalang gäckats af en usel backstugusittare, var
det honom ändå en balsam på såret, att kunna
bevisa, att såsom han påpekat, en hustjuf föröfvat
stölden på Wallsnäs; och detta uttalande var tillräckligt
att sätta de gamla ryktena om Edvins brott i full
fart rundt kring trakten.
"Vi skola stämma för rätta det nötet Aspman,"
dundrade patronen förbittrad. "Det måtte väl finnas
straff för lögnaktiga beskyllningar i svenska lagen —
åtminstone är luntan stor nog därtill." Men
kommissarien hade ju ingenting sagt, icke beskyllt någon;
han var lagkarl och visste hvad han gjorde.
— 355 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
