Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1905 - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Edvin vardt dystrare och mera sluten än
någonsin; ej ens Lizzie Svans deltagande och tröstegrunder
hjälpte denna gång. "Det är bäst jag far till
Amerika, alla skälmars förlofvade land", sade han bittert.
"Intet att göra", utlät sig detektiven från
Stockholm, som hämtats ned.
Gåtan var olöslig, Edvin en förlorad människa,
ingen visste någon råd."
Jo, det fanns en, som omsider fann råd — lilla
Lizzie Svan. Hon såg visserligen vid denna tid
icke ut att ha funnit de vises sten. Hennes röda
kinder hade bleknat och fallit af, de bruna ögonen
voro röda som af tårar eller nattvak eller båda i
förening; till och med de krusiga lockarne voro
betänkligt vårdslösade och raka; och intet klingande skratt,
bara tankar och grubbel i öga och på panna. Det var
något af bruten lilja i Lizzie Svan vid denna tid.
Men en morgon — i juli för resten, kom hon
hon som en susande vårvind inrusande i
hvardagsrummet, där herr och fru Gerell tillsamman öfverlade
om någon angelägenhet.
"Tant, farbror! Jag är så glad. Allt skall bli
bra igen. Gud ske lof! Jag är så glad."
"Du ser just så ut — med rödkantade ögon och
ihåliga kinder", brummade Gerell.
"Ack, hvad betyder det? Jag har upptäckt tjufven."
Patronen rusade upp — litet hvar hade vi på
sista tiden blifvit nervösa. "Tjufven?" ropade han.
"Hvem är han?"
"Det är Edvin," triumferade Lizzie, och störtade
i famnen på tant Gerell.
"Edvin?" utropade denna häpen, undrande och
förargad. "Edvin, säger du? — och med glädje
därtill?"
"Hvad–-" det hördes som en rullande
åska i patronens strupe, men åskan tog ej form i ord;
förvåningen var för stor för att bryta ut i vrede.
"Edvin har tagit pängarna, men är naturligtvis
oskyldig", förklarade fröken med segermin.
Patronen drog en lättnadens suck. "Nej hör nu,
Lizzie, någon reson måste det finnas också i
galenskapen. Tagit pängarna och oskyldig, hvad är det
för prat? Du riktigt höll på att skrämma mig–
"Farbror", envisades Lizzie, "Edvin har tagit
pängarna, men är oskyldig som ett nyfödt barn".
"Hugo stäng dörren, Lizzie är ju utom sig och
pratar, så att pigorna kunde höra det. Stäng dörren!"
Dörren stängdes af den lydige äkta mannen.
Jag, landtmätaren-författaren, som kommit försent till
frukosten och ännu höll på med mitt ägg och
morgonkaffe, gick sålunda miste om fröken Svans
förklaring. Senare inkallades jag likväl till den stora
konklav, som med anledning af denna förklaring blef
hållen, och anmodades att blifva en deltagare och
medspelare i det drama, som utarbetades inom de
lyckta dörrar och utspelades samma afton och natt på
det vänliga Wallsnäs.
Detta dramas skiftande scener ha skildrats af en
annan pänna med en klarhet, liffullhet och kraft,
hvartill jag endast skulle kunna prestera en svag
efterbildning; denna pänna är herr kommissarie Aspmans.
Jag lämnar därför honom ordet, sedan jag endast
tecknat som ett företal några yttre små omständigheter,
som utgöra liksom ramen till taflan.
Morgonen den 5 juli kl. precis nio voro vi
Wallsnäs samtliga invånare, äfvensom herr kronolänsman
Aspman, samlade i husets matsal. Färdiga att sätta
oss ned vid frukostbordet, hejdades vi af herr
kommissarien, som med all den ämbetsvärdighet, han så
väl visste uppbära, tog till ordet: "Innan vi begifva
oss till bordets njutning och lifvets materiella värf,
anhåller jag att i egenskap af en Svea rikes
ämbetsman och rättvisans handhafvare i denna Walla socken
och med vederbörligt begifvande af husets ädle värd,
patron Gerell och hans ärade maka, född Ingelius, få
taga eder, husets samtliga invånare, äfven dess
tjänstepersonal inräknad" — på en hans vink öppnades
dörren och husets trenne pigor samt gårdsdrängen
och rättaren inträdde undersamma, förlägna och
högtidliga — "taga, säger jag, eder uppmärksamhet i
anspråk för en handling af rättvisa, plikttrohet och
billighet. Herr landtbrukselev Edvin Ås, till eder riktar
jag särskildt min vädjan och uppmanar eder å
dragande kall och ämbetets vägnar att noga lägga märke
till den handling jag härmed går att uppläsa och äger
ni att däröfver göra edra anmärkningar, därtill foga
de tillägg ni anser nödiga".
Edvin satt med hufvudet lutadt i handen borta
vid hörnskåpet. Det hela syntes ej angå honom.
Stackars Edvin! Ingenting i lifvet hade mera intresse
för honom, så länge ej den svarta fläcken å hans
rykte blifvit utplånad.
Ä-fven vi andra satte oss, tysta och högtidliga.
Lizzie betraktade oafvändt det sorgsna, halft bortvända
ansiktet vid hörnskåpet; drängen tummade mustascherna
utan återvändo, då han ej visste hvar han skulle göra
af sina händer; pigorna darrade af häpnad, oro och
förväntan, hvad den högtidliga akten komme att
medföra; den yngsta köksan, halfsnyftade och snöt sig
blyg i förklädssnibben. Men kommissarien Aspman
ställde sig midt framför matbordet, upprullade en
pappersbundt i folio, såg allvarlig och
vördnadsbjudande ut öfver sin åhörareskara och begynte läsa:
"Protokoll vid af undertecknad
kronolänsman i orten hållen undersökning,
som skedde å Wallsnäs gård den 4 juli
året efter Kristi börd 1893.
S. D. Inställde sig på begäran af herr
godsägaren H. Gerell å hans ägande säteri Wallsnäs i Walla
socken, undertecknad, kronolänsman.
Tillfrågad hvad undersökningen skulle gälla,
förklarade tit. Gerell att den angick den stöld, hvilken
sistlidne augusti månad föröfvats å ofvanberörda säteri,
och hvarom bifogadt undersökningsprotokoll innehåller
närmare utredning.
Likaledes tillfrågad, anförde bemälte Gerell, att
ett gängse rykte i orten såsom stöldens föröfvare
utpekat landtbrukseleven E. Ås, som är i Gerells bröd,
och vore jag kronolänsman i orten, kallad och
citerad att närvara å ämbetets vägnar vid undersökning
och experiment, afsedda att bevisa nämnda ryktes
grund- och sanningslöshet.
Tillfrågad, hvari dessa experiment skulle bestå,
utlät sig ofvannämnda godsägare, att som fröken L.
Svan vore den, från hvilken idén om experimenten
härrörde, vore hon mest ägnad att frågan besvara.
Fröken Lizzie Svan, 20 år, ogift och anställd vid
Wallsnäs såsom barnalärarinna, framkallades och
uppmanades att lämna all den upplysning i saken, som
vederborde och hvarmed hon satt inne, hvarefter hon
på tro, heder och samvete berättade: under de
senaste nätterna ett par veckors tid hade hon haft svårt
att sofva. Tillfrågad om orsaken, angaf hon den vara
hufvudvärk och mattighet, en uppgift, den hon,
påmind att i allt hålla sig till omutlig sanning, så till
vida rättade, att hon medgaf, det oro öfver Edvin Ås,
bedröfliga tillstånd härvidlag medverkat. Så hade
hon, hvilken numera, för värmens skull, flyttat från
det rum, som i föregående protokoll såsom hennes
angifves, till ett på motsatt sida af öfre våningens
förstuga beläget, natten till tisdagen legat vaken i
tankar, dem hon förklarade sig ej vilja uppgifva. Ett
ljud af dämpade flöjttoner nådde härvid hennes öra,
kommande från en liten blomsteranläggning utanför
byggningen. Hon igenkände genast i den musice-
— 356 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
