Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1905 - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nattens stöld, hvarvid Ås visade något intresse, efter
att förut hafva förhållit sig alldeles likgiltig. Än
större blef detta intresse, då fröken Svan, enligt den
af henne förut uppgjorda planen, förklarade sig ej alls
frukta tjufvar och, trots våra invändningar och
varningar påstod, att hon utan risk att få det stulet kunde
på karmen till förstufönstret lägga sin yppersta
klenod, ett guldarmband, hvilket utom det materiella
värdet för henne ägde särskildt affektionsvärde såsom
arf efter hennes mor, och låta odet kvarligga öfver
natten. Särskildt varnade henne Ås mycket lifligt och
upprepade gånger för en dylik oförvägenhet, men
deslo mera förfäktade hon sitt påstående och
förklarade till sist, att just för att öfvertyga oss alla, skulle
hon göra som hon sagt, hvarmed Ås visade sig
missnöjd. Just som vi bröto upp för att, som det skulle
synas, skiljas och gå till hvila, kom fröken Svan och
lade armbandet i fönstret; Ås liksom vi andra sökte
öfvertala henne att taga det därifrån, men förgäfves.
Han drog sig tillbaka till kontoret, synbarligen orolig
och misslynt. - Klockan var då 10 på aftonen.
I matsalen samlades vi medlemmar af det
manlisa könet, jag undertecknad, tit. Gerell och tit. Sture
Stig, medan fru Gerell och fröken Svan afvaktade
hvad som komma skulle i den sistnämndas rum.
Dörrarne från båda rummen ut till förstugan voro
lämnade på vid gafvel, så att vi kunde iakttaga hvad
som försiggick därute. Tiden skred sakta och
långsamt, som alltid under väntan, utan att något störde
sommarnattens lugna ro, om jag undantager täta
gäspningar af tit. Stig, hvilken alltid visar en böjelse för
sömnaktighet. Vi hade redan hört salsklockan slå 1,
och tit. Stig hviskade just i undertecknads öra de för
stundens vikt opassande orden: "jag ger tusan sitta
här som ett fån", då tassande steg, just sådana som
fröken Svan beskrifvit, hördes i kontorstrappan, och
inom ett par sekunder tit. Ås, endast till hälften
klädd, stod i förstugan. Ett ögonblick lade han handen
öfver pannan, som för att stärka sitt minne, hvarefter
han gick direkt till fönstret och grep det där liggande
armbandet. Åter stod han liksom rådvill strykande
sig öfver pannan, därpå antogo hans anletsdrag — som
i den ljusa sommarnatten väl kunde urskiljas — en
gladare prägel, han strök liksom smekande armbandet
med handen, mumlande de enda ord vi hörde honom
yttra: "Ljufva lilla Lizzie!" hvarpå han med rask gång
begaf sig vindstrappan uppföre.
Vi andra skyndade att på vederbörligt afstånd
följa honom, sedan, på min befallning, samtliga aftagit
sina fotbeklädnader, och sågo Ås med en skicklighet,
som måste förvåna, klättra upp på takbjälkarne högst
upp till taknocken, luta sig in i en afsats mellan
bjälkarne och skorstenspipan, för att omedelbart anträda
återvägen. Vi hunno knappt undan förr än han redan
hunnit ned i förstugan, och befanns hans anlete hafva
antagit ett synnerligt gladt och förnöjsamt uttryck.
Ehuru det ej var minsta tvifvel underkastadt, att Ås
utfört sin handling i ett tillstånd af somnambulism,
beslöt jag att underkasta honom ett prof: tryckte på
knappen till min elektriska ficklampa och kastade dess
skarpa sken in i hans ansikte, utan att han förändrade
sin min, slöt ögonen eller afbröt sin vandring mot
kontorstrappan, där han försvann för våra blickar.
Det återstod nu i experimentet att undersöka den
plats, där vi sett Ås nedlägga armbandet. Med någon
svårighet anskaffades en stege, och åt mig såsom
lagens representant uppdrogs att göra denna
undersökning. Med möda nådde jag afsatsen under taket invid
skorstenen och uttog följande saker, där instuckna och
förvarade: l:o) fröken Svans guldarmband; 2:o) ett
hoprulladt paket innehållande 3 stärkskjortor; 3:o) en
bundt sedlar. Den senare, som i allas närvaro
undersöktes, sedan vi nedkommit i salen, befanns innehålla
ett antal 50- och 100-kronorssedlar å tillsamman ett
belopp af 500 kronor, och jämfördes sedlarnas nummer
med de sistlidne augusti förlorades, och blefvo
fullständigt identifierade. Experimentet hade sålunda
mot min förmodan fullständigt lyckats,n och visade
paketet med skjortorna, alla mäikta E. Ås, att Ås oftare
än vi anat plägade gå i sömnen och därunder gömma
saker af mer eller mindre värde.
Sedan detta konstaterats, återstod mig ingenting
annat än att i egenskap af en rikets ämbetsman och
rättvisans handhafvare i orten lifligt och högtidligt
förklara landtbrukaren herr Edvin Ås fri och oskyldig
för det onda rykte honom illvilliga människor påsatt,
och tillkännagifva, att jag med all den myndighet,
som kongl. maj:t, Svea rikes lag och laga stadgar mig
förlänat, kommer att till straff befordra en hvar, eho
han är, man eller kvinna, som sagda onda rykte vidare
utför.
Protokollet kommer att af de närvarande tit. Gerell,
Svan och Stig såsom vittnen intygas och underskrifvas.
Som ofvan
å dragande kall och ämbetet vägnar
F. Aspman.
Kronolänsman.
Att allt så tillgått som ofvan är skrifvet betygas
å heder och samvete.
H. Gerell. E. Gerell. L. Svan. Sture Stig."
Det långa föredraget var till ända. Stoltare än
segraren vid Marathon skred kommissarien A«pman
från sin plats dit bort, där Edvin satt med Lizzies
hand i sin, räckte honom den digra papperslunta som
nyss upplästs och tog till orda: "Herr Edvin Ås! Tag
denna handling att väl förvaras som en sköld för
edert goda namn och rykte och ett framtida minne af
denna högtidliga stund, då jag med glädje räcker åt
eder min hand som åt en redlig, oförviltig
medborgare i vårt ädla svenska fosterland." Med häpnad
och förvåning drog han den tillbaka, då Edvin i stället
för att fatta den med en snabb rörelse slöt lilla Lizzie
Svan till sitt bröst och utropade: "Lizzie, Lizzie, min
räddande ängel!" Och li la Lizzie grät vid hans bröst,
om af vrede och smärta öfver hans tilltag, lämnar jag
osagdt.
Jag fruktar att den rörande scenen dragit nog
länge om — åtminstone gjorde Edvin och Lizzie
ingen min att hafsa den ifrån sig —, om ej den
praktiskt tänkande rättaren med ens fört oss till
jordelif-vets hvardagligare regioner. "Är det något mer vi
skola uträtta, Anders och jag — " som om de uträttat
något! — "eller få vi gå till trädesgärdet och hägna?"
Nej, det var inte mer. Hvad skulle det också
vara? Edvin stod där ren och snöhvit som en ängel
med lilla Lizzie Svan vid sitt hjärta. "Ja, då få vi
gratulera herr Edvin både till det ena och andra",
sade rättaren, bockade och gick, och Anders bockade
och gick och pigorna nego, gratulerade och gingo.
Men patron Gerell fick lif: "Emelie utropade han,
fram med champagnen på fläcken; mindre kan det ej
gå af med, när vi skola gratulera Edvin både till det
andra och till förlofningen med lilla Lizzie Svan".
* * *
Den sorgmodiga historien om Edwin Ås och lilla
Lizzie Svan är slut; ett nytt tidehvarf har uppgått för
dem, som jag hoppas, glädjens, fridens, trofasthetens.
Åtminstone är det ej Lizzies fel, om icka de två bli
ett par lyckans skötebarn, ty trognare, ömmare och
framför allt tåligare varelse än hon kan ej finnas.
Jag såg det i går afton. Edvin och hon sutto sida
vid sida på bänken vid åstranden: Hon lutande sitt
burriga hufvud mot hans bröst; han — försjunken i
kärlekens och musikens dubbla njutning, — hade
slingrat sin arm om hennes hals under det han på
flöjten, som hvilade tätt vid hennes öra, con amore
utförde sitt bravourstycke: Suomi sång i dur!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
