Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1905 - »Edvin Ås och lilla Lizzie Svan» af Sture Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
rande konstnären bemälte Edvin Ås. Tillfrågad, huru
hon härom kunde vara öfvertygad, uppgaf hon, att
stycket, som spelades, vore "Suomi sång", men
spelad i dur, ett musikaliskt konststycke, som ingen
konstnär i världen utom denne Ås kunde prestera. Af
orsaker, dem hon, trots uppmaning, ej velat relatera,
smög hon sig till fönstret och igenkände Ås, som en
stund sakta blåste på flöjten, men sedan gick af och
an, såsom om han letade efter något, men voro hans
rörelser högst besynnerliga, stela och, som hon
uttrycker sig, automatiska, att hon nästan blef förskräckt
och ett ögonblick tänkte tillkalla fru Gerell, men
afstod hon från sin afsikt, då Ås försvann genom dörren
till kontoret. Hon medgaf, att Ås, uppträdande hos
henne väckt undran och olikartade reflektioner, men
att hon förgäfves sökt orsaken därtill; hon talade
numera sällan med Ås, hvilken ej heller talade mycket
med någon.
Sömnens valmokrans och genie vägrade
fortfarande att besöka fröken Svans nattliga läger, ehuru
intet tilldrog sig, som kunde störa hennes ro, förrän
natten till sistlidne lördag. Hon hade då gått till
hvila i vanlig tid, men förblef mer än halfvaken tills
öfver midnatt. Vid denna tid hörde hon ett tassande
ljud, som med ens gjorde henne vaken: Smygande
steg kommo uppför trappan från kontoret. För den
rådande värmens skull hade hon lämnat dörren till
sitt sofrum öppen och hastade full af förskräckelse,
för att stänga och rigla densamma, men häjdade sig,
då dörren till trappan öppnades och Ås inträdde i
förstugan. Anmodad af undertecknad att noga angifva
den plats, hvarifrån hon iakttagit, hvad som senare
följde, upplyste Svan, att hon till en början stått dold
bakom dörren och sett genom dörrspringan, men
sedermera, af skäl som senare inses, fått mod att träda
längre fram i dörröppningen, dock till hälften dold.
Hon berättade vidare, att As haft samma
besynnerliga utseende och sätt som hon tisdagsnatten
iakttagit; hans rörelser voro stela, hans ögon öppna, men
tycktes ej uppfatta föremålen. Gången var dock lätt,
nästan ljudlös, och Ås visste skickligt undvika hvarje
föremål, soui stod hindrande i hans väg. Hans första
afsikt var tydligen att begifva sig upp för vindstrappan,
men han ändrade sig och gick ett par slag kring
förstugan såsom för att söka något, hvarefter han
plötsligen satte sig ned på ett af vindstrappans steg och
försjönk i tankar, hvarunder han mumlade otydliga
ord, af dem hon ej kunde uppfatta mer än ett
halfhögt uttaladt: "Om jag ändå kunde minnas hvar
jag gömt pängarna!" Omsider reste han sig
sägande nästan högt: "Det tjänar ingenting till", tog
vägen till kontorstrappan och försvann. Dessa voro
de af fröken Svan relaterade fakta. På fråga hvad
slutsatser hon dragit däraf, genmälte Svan: att Ås
tydligen gått i sömnen — hon kände ganska väl
sömngångares sätt, då en hennes rumskamrat under
skoltiden haft anfall af sömngång — att hon antog
som visst, att Ås sistlidne angusti under lifligt intryck
af undertecknads berättelser om tjufverierna i trakten,
fattats af oro för de i pulpeten förvarade pänningarne
och, lifvad af omsorg för sin släktings och husbondes
bästa, i ett anfall af sömngående beslutat rädda dem
undan oredliga händer, en afsikt den han sedan
utfört; att han i vakna tillståndet ej hade minsta aning
om hvad han somnambuliskt utfört; att han
sedermera äfven som somnambul glömt stället, där
pänningarne voro förvarade, att Ås sålunda gömt
pänningarne, men i bästa afsikt och alldeles oskyldig till
det brott, ryktet pådiktat honom.
Sedan vittnet Svan med anmärkningsvärd reda
och klarhet aflagt denna redogörelse och ånyo med
all möjlig kraft och öfvertygelse framburit och
betygat sin fullständiga tro på Ås’ redlighet och moraliska
oförmögenhet att göra något orätt, framställde
undertecknad följande frågor: Om Ås augustiaftonen haft
anledning att vara orolig för sin husbondes pängar?
hvilken fråga af de närvarande allmänt med ja
besvarades och äfven af mig själf konstaterades: om
Ås yttrat något om sådan sin oro? hvarpå
godsägaren Gerell svarade med hänvisning till ett samtal
mellan honom och Ås, hvari den senare uppmanat
den förre att föra pängarne upp i öfre våningen; om
Ås’ förmögenhetsomständigheter och affärsförhållanden
kunde medföra frestelsen till stöld? hvilket förnekades,
då han var förmögen, med få behof och inga laster;
om hans rykte i orten före sistlidne augusti?
hvilket betygades vara godt och utan fläck.
Undertecknad uppmanade härefter titulus Gerell, att
uppgifva numren å de försvunna sedlarne, hvilket Gerell
förklarade sig ej kunna, då han förgätit dem;
undertecknad kunde då upplysa, att han själf efter Gerells
anteckningar vid föregående undersökning antecknat
sagda nummer och infört dem i vederbörlig
kungörelse. Sist ställde han frågan till fröken Svan
hvarför hon sistlidna lördagsnatt ej sökt väcka Ås ur
hans sömtillstånd, en fråga den Svan med någon
indignation besvarade med hänvisning till den lätta
dräkt hon var iförd.
Efter konstaterandet af dessa faktiska förhållanden
anmodades Svan att redogöra för det experiment hon
åsyftade. Hon förklarade dess ändamål vara att
ådagalägga, att Ås i somnambuliskt tillstånd gömt
pänningarne och således vore moraliskt och juridiskt
skuldfri, samt möjligen, som ett biändamål, återfinna
den gömda summan. För detta ändamål skulle denna
afton allt anordnas i så fullkomlig öfverensstämmelse
som möjligt med förhållandena den afton,
pänningarne kommo bort. Ås’ tankar fyllas med intryck af
fara för förnyad inbrottsstöld liksom med påminnelser
om händelserna i augusti. Hon hoppades, sade hon,
att likartad orsak skulle medföra likartad verkan och
Ås äfven nu i sömnen söka gömma något dyrbarare
föremål, hvarför han ägde omsorg, och det troligen
på samma ställe, där han gömt pänningarne.
Undertecknad uttalade grundade invändningar mot det
fantastiska, ovanliga och ojuridiska i ett dylikt företag,
men ville ej undandraga sig att därvid gagna med
sitt skarpsinne och sin rika erfarenhet, dock
reserverande sig mot hvarje prejudikat, som af detta hans
handlingssätt kunde dragas. Som intet mer var för
tillfället att afhandla afslötos förhandlingarne tills vidare".
Han gjorde ett uppehåll i läsningen, hvilket Edvin Ås
begagnade på ett för stundens allvar föga passande
sätt. Han steg upp från sin plats, gick fram till lilla
fröken Svan, böjde sig fram emot henne — men
kysste henne gjorde han icke, såsom huspigan
utspridt, endast såg henne djupt i ögonen — och sad^:
"Lizzie, detta har du uttänkt", hvarefter han satte
sig vid hennes sida och grep hennes hand, den han
under hela den följande akten höll i sin.
"Min ämbetsplikt", fortsatte nu kommissarien
läsningen, "är att vidare relatera aftonens betydelsefulla
tilldragelser. Jag infann mig som af en händelse kort
före supén, alldeles som sistlidne augusti, och började
en hel följd af berättelser om fingerade stölder och
inbrott, hvilka under de sista dagarne skulle hafva
timat i nejden och där spridt oro och förvirring, samt
understöddes häri af det öfriga sällskapet, efter förut
skedd öfverenskommelse — endast Ås var
naturligtvis alldeles omedveten om det hela. Måhända skall
man finna mitt tillvägagående opassande för en rikets
ämbetsman, för hvilken lögn och bedrägeri i
allmänhet äro ovärdiga attributer, men jag hänvisar till den
bekanta regeln, att ändamålet helgar medlen, en regel,
hvarförutan all detektiv verksamhet med säkerhet lede
fiasko. Småningom fördes bordssamtalet in på augusti-
— 357 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
