Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 5 Mars 1905 - Vår skytterörelse - »Den nye provisorn» af Gösta Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR SKYTTERÖRELSE.
Efter jotograji Kliché: Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
FRÅN ÖSTERGÖTLANDS SKYTTEFÖRBUNDS FÄLTSKJUTNING VID BJÄRKA-SÄBY I MIDTEN AF FÖRRA MANAD EN.
Omkring 180 skyttar deltogo. Förste pristagare K. Sjögren (1). Andre pristagare Lagerberg (2). En kvinnlig skytt, fröken
Anna Bielke (3).
DEN NYE PROVISORN.
[Berättelse för HVAR 8,DAG af GÖSTA HENNING.
Klockan slår sex.
Sex klara spröda toner från det gamla, präktigt
snidade vägguret med Carl XI:s namnskiffer, som i
öfver hundra år prydt det gamla apotekets ena
kortvägg.
Gasen brinner med ett entonigt surrande ljud —
dubbelt märkbart i den stillhet som råder härinne.
Kunderna äro få i kväll. Det rägnar ute och om
söndagen vill man hälst vara frisk.
Ibland öppnas apoteksdörren helt försiktigt. För
ett ögonblick blandar sig det blåhvita Auerljuset från
hörnlyktan med apoteksrummets gula gassken.
Hvarenda piga i sta’n känner till det gamla apoteksuret,
och urtaflan på stadens rådhus har inte varit upplyst
på de sista tjugo åren. Det är så behändigt att titta
in genom dörrspringan och se hvad klockan är slagen.
Äldste eleven vet så väl hvad det är fråga om, men
ibland glömmer man att stänga dörren efter sig, och
då blir det fart i benen för att se efter hvem det
kunde vara. De enda ljud som höras äro gasens
surrande och fottrampet från gatan.
Tjänstgörande provisoin är nykommen och
samtalet med äldste eleven har aftynat under dagens lopp.
Det är en liten obetydlig ung man på tjugoåtta
år, enkel och anspråkslös både till klädsel och
utseende. Ett groft skuret ansikte med näsa à la Cyrano
och ett par stripiga mustascher, som hänga vid
munnens vinklar, men därtill ett par blå, ärliga ögon, som
försona mycket af det andra.
Hans hem ligger långt uppe i Norrland, och det
landet älskar han och dit längtar han, men
omständigheterna ha fört honom hit ned till södra Sverige
och nu är det ej lätt att komma dit upp igen.
Dagarne strax före hans hitkomst hade
tjänstgöringen varit sträng för de andra på apoteket, ty
personalen var ju ej fulltalig; då därför den nye
pro-visorn kom med kvällståget, hade han genast fått ta’
nattvakten.
De båda andra farmaceuterna längtade ut och
upptagna på annat håll, ansåg man sig ej behöfva ta’
någon hänsyn till den nye kamraten, som såg så an-
språkslös ut i sin bruna ulster. Det var just inte
något vänligt mottagande, och den lille "nye" såg
nedstämd ut, då han efter den enkla supén skulle gå upp
på sitt farmaceutrum.
Nu förbjöd visserligen en gammal tradition
farmaceuter och elever att umgås, men på detta ställe
hade under äldste elevens tid för honom gjorts
undantag, ty man hade haft ungt gladt folk och inte
sådana där gamla, skalliga exemplar, som nita sig fast
vid en receptur i åratal. I tjänsten var man
öfver-och underordnad, men vid glaset hände det ofia att
Bibiens ord besannades — att de ytterste skola varda
de främste — ty äldste eleven var stark i dryckjom.
Den nye provisorn hade därför knappt afslutat
mönstringen af sitt lilla vindsrum med dess allt annat
än stilenliga möblering, då en knackning på dörren
kom honom att fara upp från den en meter långa
hvilsoffan, som "gubben" vid något tillfälle låtit sätta
upp på rummet till sina provisorers välbefinnande.
Det var bara äldste eleven, som frågade om han
fick stiga på:«
Jo, för tusan, det gick godt för sig.
Ja! det var nu kanske inte riktigt passande, men
äldste eleven tyckte att lite sällskap väl inte gärna
kunde skada första kvällen.
De andra hade haft affärer på annat håll och
alla kunde ju inte vara ute på en gång. Om därför
provisorn ville hålla till godo, kunde ju han få bjuda
på ett litet glas punsch, som han händelsevis hade
hemma, så kunde man ju prata en stund. Lägga sig
kunde man ju inte strax om det kom sjukbud. Någon
riktig ro blef det nästan aldrig före tolf och
provisorn visste ju ännu inte hvar saker och ting hade sin
plats.
ja aet nåde han inte haft något emot, och så hade
äldste eleven som en ål slunkit ut för trapporna och
efter ett par minuters förlopp återkommit med en hel
liter marinpunsch och ett par flaskor af Apotekarnes
vischyvatten — grande grille.
Cigarrer fanns å ömse håll.
— 362 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
