Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 23. Den 5 Mars 1905
- »Den nye provisorn» af Gösta Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Så hade man slagit sig ned, den nye på gubbens
patentchaislong och äldste eleven midt emot.
För att göra det ännu litet hemtrefligare hade
den nye tagit på sig sin företrädares efterlämnade
nattrock, i hvars fickor han funnit en hel del
sönder-rifna signaturer, sönderbrutna tändsticksaskar o. s. v.
Man lärde snart känna hvarandra — in vino
veritas — och då vid ett-tiden äldste eleven tog
godnatt af sin nye bror och på tåspetsarne smög sig ut
för trappan i sällskap med de nu tomma flaskorna,
var han öfvertygad om, att den nye var en bra pojke.
Punsch kunde han då tydligen dricka. Och däruppe
på farmaceutrummet tänkte den nye på samma sätt,
då han drog spjället och satte en tänd ljusbit i
kakelugnshålet för att få cigarröken att dra ut.
fe- Den natten drömde han om Norrlandspunsch och
surströmming, men kl. åtta stod han vid recepturen
på sin plats och gjorde "opinionskakor" med en
färdighet som visade att han också här förstod sin sak.
Så hade de första dagarne gått.
*
I dag var det hans första innesöndag och så bra
var det, ty ute hade man ju ändå inte kunnat vara.
Nu satt han på den lilla trebeningen och läste
Ådalens poesi, sedan samtalsämnena så småningom tagit
slut. På äldste elevens plats låg Blomstrands
oorganiska kemi och lyste med sitt röda klotband — det
såg hyggligt ut, men i öfversta recepturlådan låg som
tilltugg Zolas "Bättre slödder" från lånbiblioteket en
trappa upp.
Klockan hade nyss slagit sex. Apoteksdörren
slogs upp med en fart, som visade att det var stor
brådska. Den nye slog igen sin bok och äldste
eleven gick fram till disken. Den inkomne var en
söndagsklädd arbetare, som lämnade fram sitt recept.
Man hade troligen dröjt i det längsta att anlita läkare,
ty nu stod det cito på receptet.
— Det är väl bäst att ni sitter ner så länge. Ni
har kanske långt att gå.
Provisorn fick receptet. Det var en
kamferemul-sion. Det hade varit sådana recept förr på dagen och
nu erinrade han sig att han glömt att lägga kamfer
i den emulsion, som kom till sjukhuset. Oafsedt att
det kunde gälla lif eller död, kunde det bli en
obehaglig affär, om man t. ex. kom sig för att
undersöka medicinen. Hade det varit en privatperson, som
nu här, men till sjukhuset — och nu var det redan
så många timmar sedan — minst ett par gånger måste
den sjuke fått in af den värdelösa medicinen.
Telefonera och på så sätt skrika ut saken var
omöjligt för apotekets skull. Kunde han bara lita på
äldste eleven. Det enda som återstod var att skicka
denne till sjukhuset för att få kamfern i emulsionen.
Han kände ju alla och först och främst den gamle
sjukvårdaren.
Samvetet förbjöd honom att tiga ihjäl saken. Om
och’ om igen kom den tanken för honom, att det ju
ändå kunde gälla ett människolif. Han såg upp från
arbetet på mannen, som oroligt vred sig på soffan.
Där hemma hos honom fanns det nog också en som
längtade efter och hyste förtroende till medicinen som
skulle ge lifvet. Men skyndsamhet var af nöden.
Så fort receptet var expedieradt meddelade han
sig med äldste eleven. Kamfern var redan uppvägd
och låg i sin lilla hvita kapsel.
–Nå det skall jag nog klarera. Skulle gubben
händelsevis komma ner och fråga efter mig, så säg
att jag bara är ute, och om det är något du inte har
reda på, så låt dem vänta. Jag skall vara tillbaka så
fort som möjligt.
Och så bar det i väg så fort benen förmådde
härå honom. Förbi poliskonstapeln, som fattat posto
vid gaslyktan, hvars sken föll på den blanka
vaxdukskappan; öfver Stortorget, förbi den gamle
kungen-grundläggaren, som står i brons på sin stenpelare, ner
genom nya planteringen, där sommartid kärlek och
slagsmål idkas sida vid sida. Ännu några få minuter
fågelvägen genom mörka smågator och prång,
ändtligen, där låg det gamla militärsjukhuset med sina
tjocka granitväggar, mot hvilka det ännu isfria hafvet
bröt sig.
Postens gevärspipa glimrade i lyktskenet.
— Halt! Hvem där?
— Sjukbud!
Så var han inne i den mörka trädgården, där de
nakna svarta lindarne sträckte sina grenar mot den
dystra kvällshimlen.
Äldste eleven höll på att stupa öfver en trädgren,
men kom upp igen.
Andedräkten var kort, men nu måste han likväl
vara lugn, det fick ej se allt för galet ut, och i nästa
ögonblick knackade han på dörren till sjukvårdarens
bostad.–-
Aftonronden hade nyss gått och gubben Nilsson,
eller som han också af många kallades "Doktor
Nilsson", hade nyss kommit upp till sitt. Han var öfver
sextio år och såg ganska fin ut med sitt slätkammade
grå hår och sina fina polisonger, hvilka han tydligen
ägnade en öm omsorg. Jämte sin sjukvårdssyssla, som
han nu skött i öfver fyrtio år, fuskade han också inte
så lite i sina herrars yrke, och det var inte så få, som
gingo förbi den gamle regementsläkarens dörr för att
söka bot hos "Doktor Nilsson". Många trodde helt
enkelt att han var läkare.
Anmärkningar hade flera gånger förekommit, men
den gamle jovialiske regementsläkaren slog alltid bort
dem med ett: — Hvad gör det? Mig gör det
ingenting, men ingriper det i er praktik så . . .
Därmed hade saken afgjorts för det tillfället. En
präktig karl var han emellertid och med äldste eleven
höll han sig särdeles väl, ty denne var ej så noga
med en burk diacholynsalva eller lite plåster till
"doktorns" enskilda praktik.
Under årens lopp hade han nog varit med om
ett och annat och inte kunde man spåra ett drag af
förvåning i hans gamla fårade ansikte, då han så där
utan vidare fick visit af v äldste eleven på
söndags-kvällen.[
Emellan tvänne sådana pampar som äldste eleven
och Nilsson behöfdes inga preludier och inte fanns
det tid till dylika. Anledningen till visiten var därför
genast klar.
Nilsson erinrade sig genast den där emulsionen,
som sjukbudet hade afhämtat på förmiddagen, och
när äldste eleven vid slutet af sitt anförande räckte
fram kamferpulvret för att be Nilsson rifva ut det i
emulsionen, knep han blott ihop sin tandlösa mun,
blinkade vänligt med ögonen med ett: — Han dog i
dag på förmiddagen, och då äldste eleven förskräckt
ryggade tillbaka, tillade han i samma lugna ton:
— Men han hade dött i alla fall.
— Och jag kan lugna honom med det?
— Ja, det kan apotekarn sätta sig på. Det där
kamferpulvret hade inte hjälpt honom.
För honom, den gamle sjukvårdaren, ägde ett
människolif inte så stort värde. — Den äldste tryckte
hans hand till afsked.
Det kändes lättare se’n han fått veta, att det där
numret vid flottans värfvade stam gått in i evigheten
utan den nyes förvållande. Ty i ett sådant fall som
detta måste man lita på en sådan auktoritet som
doktor Nilsson.
Det faller af sig själf att mellan tvänne sådana
pampar som äldste eleven och doktor Nilsson allt
detta blef en hemlighet. —–––-
Fram och tillbaka mellan recepturen och väggen
vandrade den nye. Han hade ett egendomligt sätt
att gå, han sköt nämligen fram den högra axeln
alldeles som han velat knuffa sig fram i en folkträngsel.
Underarmarne bar han uppvikta mot bröstet och hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/6/0379.html
