Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 5 Mars 1905 - Ryssland just nu. IV. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
RYSSLAND JUST NU.
FRÅN HVAR 8 DAGS UTSÄNDE KORRESPONDENT.
IV.
EN INTERVJU MED TOLSTOJ.
Staden Tula ligger vid floden Upa, heter det
visst i skolboken, och den är bekant för de dosor,
som där tillverkas ("Tuladosor"). Dessa må nu
lämnas åt sitt värde, men säkert är, att Tula är typen
för en ledsam och intetsägande rysk landsortsstad.
Breda gator och låga hus, haltande spårvagnar,
elektriskt ljus som sträjkar, hotell som äro orientaliskt
primitiva. Det ståtar, visserligen, liksom Moskva, med
■sitt Kreml, men detta erbjuder inte något större
intresse för andra än ryska arkeologer: en gammal mur
med ett par brokigt utsirade kyrkor därinnanför. Och
så finns där en stor statens vapenfabrik, som
vanliga människor inte få bese, om de också ville.
Om detta är det stora Tula, säger den tänkande
iakttagaren för sig själf, hur skall det då inte vara i
det lilla Kaluga? Och han erinrar sig, att det var
där, midt inne i det oändliga Ryssland, som Armfelt
tillbragte flera långa och dystra år af sitt lif. Hvilken
•ödets barbariska ironi. . . gustavianen och hofmännen
förvisad till den sarmatiska bondbygden, utan annat
sällskap än druckna musjiker och mässande poper.
Man skulle aldrig öppna sina kappsäckar, utan
genast lämna Tula, om inte alldeles i närheten, bara
halfannan mil därifrån, låge en märklig och omtalt ort,
som är väl värd ett besök. Det är Jasnaja Poljana,
Tolstojs stora bordgård, mästarens eremitage, som han
•nästan aldrig lämnar.
Man kan visserligen komma dit med järnväg,
men jag föredrar en slädtur i det kalla och vackra
vintervädret. Posthästarna trafva sömnigt ut på den
oändliga slätten, där den snöhöljda vägen endast
utmärkes af telegrafstolparnas långa linjer. Man möter
rader af primitiva foror lastade med timmer, med
körsven vanligen bara i den första och den sista,
liggande sorglöst på rygg i släden och sjungande på
någon visstump. Här och där ser man några gråa
bondbyar eller ett lågt tegelhus med skylten
"Kronans brännvinsförsäljning". Dit vandra många
kopparslantar, veckans besparingar, som lagts undan för
inköp af en liten förseglad flaska med den värmande
drycken. Plötsligt häjdas släden af en fallbom, där
man måste erlägga vägpängar, alldeles som i den
gamla goda tiden. Småningom blir det mera
kupe-radt, och man ser björkskog och barrträd, med
oändliga skaror af kråkor och kajor. Man väntar bara på
att få se en varg titta fram ur skogsbrynet.
Släden tar in på en sidoväg, och om en stund
syns på en mjuk sluttning, liggande fritt åt alla sidor,
en stor plantering, en lång allé.
— Där ligger det, Jasnaja Poljana, säger
skjutsbonden.
Man åker in genom en förfallen port och mellan
rader af snötyngda träd. Ett lågt hvitt hus i två
våningar, med en lång balkong och ett par stora fönster.
Inte alls något slott, en vanlig mindre rysk herrgård.
Utan att någon syns till, kommer man in i
byggningen och väntar några ögonblick i förstugan. Då
skymtar en person i dörren till ett inre rum.
— Jag söker grefve Lev Nikolajevitj.
— Han är för tillfället upptagen, jag är också
främmande här och väntar på att få tala med honom.
Det är en ung man, klädd helt enkelt, bortåt
tjugo år, med typiskt ryskt utseende. En bristfällig
presentation; och han börjar genast tala, med en
öppenhjärtighet, som skulle förtåna hos hvarje annan
än en ryss.
— Ja, jag har också kommit hit för att träffa
honom. Ser ni, jag är långt bort ifrån, har plats i en
affär i Petersburg, men på lediga stunder skrifver jag
en smula, jag har skrifvit en dikt till honom också.
Nu vill jag tala med honom i tre viktiga frågor, som
intressera mig.
Han flyttar sig närmare och hans röst blir ifrigare.
— För det första vill jag veta, hvad han tänker
om de heliga relikerna och deras förmåga att böta
sjuka. Jag vet nog, att han inte tror på den saken,
men för min del har jag sett märkvärdiga händelser...
nå... för det andra vill jag höra hvad han säger om
det som jag har skrifvit; har ni tålamod att själf lyssna
en stund, så skall jag läsa upp dikten till honom.
Han drar fram ett gult papper ur sin ficka och
börjar läsa. Det är religiöst, med reminiscens från
bibel och uppbyggelseböcker, exalteradt, osmakligt,
och ändå rörande i sin hjälplösa patos.
— Hvad tycker ni, har jag litet talang i alla fall?
Åh, jag har skrifvit mycket mera, om ni vill höra.
Men i detsamma öppnas dörren, och Tolstoj
kommer in. Jag känner genast igen honom från de många
bilderna, patriarkskägget kring det aftärda ansiktet,
dräkten med blusen och skärpet. Men hans hastiga
gång och nervösa sätt frappera mig.
— Ni vill tala med mig, hvar och en för sig kan
jag förstå, efter ni inte är bekanta. Får jag då be er,
min herre, att vänta en liten stund.
Tolstoj visar mig in till ett inre rum och lämnar
mig ensam. Det är enkelt, som allting på Jasnaja
Poljana, och utan spår af pedantisk ordning. För
tillfället är husläkaren inkvarterad där; fönstret är
belamradt med medicinflaskor och på bordet ligger en
uppslagen tjock tysk lunta, Uber die inneren
Krank-heiten. En väldig hög med bref från alla världens
ändar, broschyrer om vegetarianismen, ett uppslaget
häfte af "Review of reviews" med en uppsats om
Tolstoj och Rjepins bekanta porträtt.
Den unge ryssen tycks ha många ting att bikta,
men till sist kommer Lev Nikolajevitj in och ställer
LEO TOLSTOJ. KllM’ BmSt Süfvmpcm.
Efter senaste porträtt och, enligt vår korrespondents
utsago, mycket likt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
