Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1905 - »Misèrspel» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tiga pipan af trä med det lustiga turkhufvudet, ur hvars
svartbrända turban eld alltid glimmade.
— Skål, sade klockaren omsider, hvars röst hade
en småningom åldrande mans litet skrofliga heshet;
— skål för en allt fortfarande god sammanvaro —
skål Martina!
Men fröken Martina hade gått in; hon stod vid
ett af salsfönstren och räknade servietter, medan hon
iakttog blänkarne från fyren som kraftigt flammade
fram urjiafsskymningen.
* * i. *
Fyrmästarn var egentligen "ny på platsen,
åtminstone tyckte de trenne spelarne så, ty det var blott
under fyra års tid han på detta regelbundna sätt
kommit och farit under högsommarens sex veckor. Och
egentligen tyckte man inte längre om att han kom.
De första somrarne hade han setat tyst och följt med
spelet, men de båda sista åren hade han alldeles
ändrat sätt, alltid setat och småpratat med fröken
Martina, berättat långa historier om sjöfågelsjakter, om
för-lisningar och nödskott under svarta ovädersnätter, i år
hade han invigt henne i lotsstationens hela
signalsystem, och omtalat att man skulle lägga ut en
klock-boj på den yttersta kobben i norr — saker som inte
blefvo omtyckta. Det hela artade till att blifva väl
mycket intimt. Och så var det också i grunden
någonting obehagligt med den där känslan af kalldrag
och höstkyla som hans försvinnande hvarje år förde
med sig, och som kom en att vädra vinterkyla och
höstrugg midt i den skönaste högsommarstämning —
man tyckte som sagdt inte längre riktigt om att han
kom. Men redan lördagen efter hade man så godt
som glömt bort de där känslorna, och man skulle
troligen inte ägna fyrmästaren en tanke, förr än han nästa
år åter dök upp på sina sommarturer till klockarens
whiskytoddar och fröken Martinas röda garnnysta.
På detta vis hade emellertid nu äfven denna
sommar halkat förbi, och ju längre det led, ju högre
blef himlahvalfvet, ju mera intensivt stjärnljuset.
Man kunde inte längre dölja för sig, att den varma
tiden afgjordt var förbi, och att vintern själf tycktes
knacka på dörren. Och att det var allvar med i
spelet fingo adjunkten och skolläraren bevis på, när de
denna sista lördag i september skulle gå hem och
kände små våta, hvita papperslappar fladdra om öronen.
Som de hvardera hade öfver halfmilen att gå skulle
det vara slut med lördagsbesöken hos klockaren, då
snön blef liggande och stängde gångstigar och
genvägar, och båda hade en orolig förkänsla af att blef
det en lördagssammankomst till så blef det inte mera.
Det blef både en, två och tre spelkvällar äfven i
oktober; och man höll tappert ut på verandan.
Lördagen den tjugoförsta förstod man dock, att det inte
kunde gå längre. Och fastän man satt med
ytterrockar, mössor och bottfårer på, raknade fingrarne om
korten, och adjunkten fumlade obegripligt med
trekarlen.
— Nu få vi säkert snö, sade fröken Martina som
gick omkring och fyllde hett vatten på toddarne. Hon
var klädd i stickad svart yllekofta, och hade en röd
silkesduk knuten om halsen. När hon kom till
adjunkten, lade han korten ifrån sig, andades häftigt i
sina stela händer, och såg med sina närsynta ögon
upp i hennes orörliga ansikte.
— Ja, nu ha vi snart vintern här, fröken Martina.
Men fröken Martina log ett intetsägande leende
och gick in i salen, hvars glasdörr till verandan hon
mycket noga stängde.
Genom denna glasdörr hade man en fri öfverblick
öfver det varma, ombonade rummet innanför med det
trefliga bornholmsuret och den muntra, brinnande
brasan, men först och sist af fröken Martina som invid
den sprakande elden satt lutad öfver sin stickning.
Nordanvinden slet i verandaluckorna och fin
kornsnö rök här och där in och lade sig på tvärslåarne
och samlade sig i en smal strimma tvärs öfver golfvet.
Man satt och bjöd under hvarann i misèrspelen,
och man tappade, tappade ohjälpligt, i tur och
ordning. Klockaren som annars satt inne med turen
var nervös vid hvarje ny gifning, och skollärarn blef
hvitare i ansiktet ju längre kvällen led och hans
röd-kantade ögonlock klippte oupphörligt mot de
fladdrande, rinnande ljusen. Adjunkten var egentligen den
som höll kuraget, fastän han efter den sista tremastaren
knäppte igen låset om en tom portmonnä.
Klockan var öfver elfva, då dörren till salen åter
öppnades och fröken Martina bad herrarna stiga in
och ta en smörgås.
Det var som om adjunkten blott väntat på detta
ögonblick, och när fröken Martina åter försvann ut till
köksregionerna, smög han sig osedd efter henne.
Genom en lång, svart gång famlade han sig ut i
ett stort mörkt kök, i hvars tak han skymtade några
stänger svartbrödskakor. Ett isande drag slog här
emot honom, dörren till skafferiet stod öppen, och
inne i skafferiet stod fröken Martina med en ylleschal
om hufvudet och skar upp kött.
Adjunkten hostade förläget bakom sin hand för
att väcka hennes uppmärksamhet.
— Att adjunkten som är så förkyld vågar sig hit
i draget? — Hon såg sig om öfver axeln.
— Åh, jag är så genomdragen förut, hostade
adjunkten, att det gärna inte kan bli värre, och det är
en sak som jag önskade tala i enrum med fröken
Martina om.
— Och hvad skulle det vara? Fröken Martina
kom in i köket, ställde ifrån sig skärbrädan och
ljuset på köksbordet, och gick till fönstret, där hon tog
tvänne sillhalfvor ur ett stenfat med vatten, hvilka
hon började skära i små fyrkantiga tärningar.
Adjunkten stängde skafferidörren, och såg sig om
efter en sittplats, men då de båda stolarne stodo vid
det dragiga fönstret och han märkte huggkubben
alldeles invid spisen, slog han undan huggspånorna och
och satte sig på denna.
— En viktig och allvarsam sak ser fröken
Martina. Han nöp försiktigt bort en hvit tråända från sina
svarta benkläder; — en liten komministergård är dock
inte att förakta — jag har stora förhoppningar vet
fröken Martina.
— Det är ju att lyckönska till, vet adjunkten.
— Ja, jag har äfven förhoppningar i ett annat
och viktigare afseende, jag vågar nämligen tro, att jag
inte är alldeles likgiltig för fröken Martina–
Adjunkten hostade åter bakom sin hand, och han
fortsatte, då fröken Martina ingenting svarade.
— Och som fröken Martina vet och kanske
påminner sig de visdomsfulla, djupa orden, att det icke
är godt att mannen förblifver allena så–
— Så tycker jag därför att adjunkten borde gifta
sig —, inföll här tvärt fröken Martina.
Adjunkten hajade till. Hans närsynta ögon följde
i ifrig spänning de mycket röda och just ej
synnerligen små händer som sysslade med att hacka
hårdkokade ägg på skärbrädet. Han hade så många gånger
föreställt sig denna scen, men på ett helt annorlunda
sätt, och minst af allt hade han tänkt sig den
försiggående i ett kök, men tiden var knapp och några
reflexioner hade i sanning ej varit tid till att göra.
Hvem visste, när man här näst träffades? Och han
kom i hänryckt sinnesstämning vid tanken på, att det
nog ej skulle vara sista gången de skulle ha det så
förtroligt på tu man hand.
— 395 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
