Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1905 - »Misèrspel» af Maria Jouvin - En svältkonsinär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Men adjunkten slungades hårdhändt nog ur den
ljufva föreställningens värld direkt in i verkligheten af
fröken Martinas spefulla röst som sade:
— Ja, kommer bara komministergården, kommer
nog också komministerfrun, det är min tanke om
saken. Vill adjunkten nu vara snäll och gå in till de
andra och tala om, att det blir sillsallat till kvällen, så
blir dom glada.
När fröken Martina tio minuter efter kom in
med sallatsbrickan, satt adjunkten med en mörk
rodnad afsides från de andra och lade patience, och
när den lätta supén var afäten, var han borta, innan
skollärarn ännu hunnit taga rocken på sig.
Det gick också märkvärdigt långsamt med denna
rockpåtagning i afton. Fröken Martina som var sömnig
och förtvifladt gäspade bakom sin schal tog ett
resolut tag och skulle hjälpa honom.
Men skolläraren greps af en förunderlig känsla,
då han kände hennes hand på sin arm.
— Hvad — fröken Martina, sade han med sin
tunna, öfveransträngda röst, och grep ifrigt efter
hennes båda händer och såg henne in i ansiktet med
sina rödkantade klippande ögon — hvad — hm —
om vi två skulle gifta oss med hvarandra! Detta är
någonting som jag gått länge och funderat på, skall
jag tala om. Har ni lust? Nu kommer en lång och
enslig tid, och det är godt att vara två. Om ni bara
hade lust! Ni skulle minsann inte behöfva att komma
och ångra det och godt om utrymme är det därborta
i skolhuset, som ni vet. Ni skulle aldrig behöfva
känna en doft af tobak en gång. Vi skulle alltid sitta
där nere och spela om lördagskvällarne, eller hur?
Han vinkade ifrigt till klockarn som med
händerna i byxfickorna och rynkad panna stod i salsdörren.
Men fröken Martina gjorde sig lös med en
il-snabb rörelse. . > -‡
— Att magistern, som ä gamla karln, kan stå och
prata sådana dumheter midt i natten, det är då för tokigt.
Och borta var hon. Man hörde henne stunden
efter skramla med porslin ute i köket.–
— Nej, nej, min bror, sade klockaren när han med en
tvär knyck stängde dörren efter den slokörade
skolläraren, — den fågeln gick inte att fånga — — fastän
den sitter i bur, småskrattade han och snoppade det
rykande ljuset han höll i handen.
Han blef en stund stående i farstun, innan han
gick in. Med ljuset i hand gick han bort till den
lilla spegeln i hörnet och böjde sitt ansikte tätt intill
glaset. Han räknade rynkorna i pannan. Noga taget
voro de blott sju om man räknade med den lilla öfverst
under hårfästet, ja, det var ju också ett par fula veck
mellan ögonbrynen, annars var ansiktet glatt och jämt
— och inte ett grått hår — det hela riktigt passabelt
för en så pass gammal karl. Han myste belåtet och
gick in i salen, där fröken Martina nu höll på att
plocka in porslinet i björkskänken.
Klockaren ställde ljuset ifrån sig; han gick några
slag kring golfvet. — Jo, dom kan hitta på, sade
han bröstande sig, den där skolfuxen var inte dum
minsann, hm, hm —, nu tänkte de visst röfva bort
dig ifrån mig hva? Men dä slog slint ha ha ha!
Ett tocke påhitt, han fingrade nervöst på urkädjan,
— nog kunde dom väl förstå att du inte vill öfverge
mig, hm!
Han fortsatte att slå sina kretsar kring bordet,
gick i en åtta fram och tillbaka öfver trasmattan.
Fröken Martina svarade inte. Försiktigt placerade
hon asietterna för sig och glasen för sig, saltkaret
kilade hon med en knyck in i vrån på öfversta hyllan.
— Att tänka sig att folk kan vara så ogement
dumma, fortsatte klockaren, och ett så’nt frieri se’n,
midt för ögona på andra. Flytta dit bort i skogsen-
samheten i det tomma skolhuset, det var också en»
idé — om det åtminstone varit adjunkten som
kommit med förslaget — hm! Nej, då har du det väl
bra mycket bättre här, inte sannt? Och ville du bara
så —- vet du nog, att både hand och famn stå dig
öppna hos mig.
Fröken Martina reste sig häftigt, hon slog igen
skänkdörren med en hård smäll. — Nej, låt oss nu
för all del få ro för i dag, det här blir sannerligen för
mycket —, hon drog småfrysande schalen tätare
omkring sig och gick mot dörren, — godnatt.
— Ja ja — godnatt då, du får tänka på saken
Martina, jag menar allvar och anbudet är inte att förakta.
Fröken Martina ryckte tvärt på axlarna och stängde
dörren efter sig med onödig styrka.
Den kvällen släppte fröken Martina inte ned
rullgardinen i sitt rum utan låg länge och iakttog huru
blänkarne från fyren hvarannan minut spelade på
tapeten. Hon låg och tänkte på, att hon bestämdt
skulle följa med lotskuttern, när den härnäst seglade
post och proviant ditut.
Kfter fotografi. EN S VÄLTKONSTNÄR.
En "professor" Papuss har i egenskap af
svält-konstnär lyckats ådraga sig en viss uppmärksamhet i
Tyskland. Han låter innesluta sig i en stor glasflaska,
hvilken under iakttagande af all kontroll förseglas,
och i denna flaska tillbringar han så fulla åtta dagar
utan att förtära hvarken mat eller dryck. Han har
endast en paket cigaretter att trösta sig med i sin
frivilliga fångenskap. För att möjliggöra sitt kraftprof
är han öfver hela kroppen omlindad med en 300
meter lång och 7 cm. bred binda, hvilket lär på ett för
hans syfte förmånligt sätt inverka på blodomloppet:
och ämnesomsättningen.
— 396 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
