Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1905 - Ryssland just nu. VI. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
stad, hvarje handlande, hvarje kypare, hvarannan
människa är grek, alla skyltar och affischer, många
tidningar äro affattade på grekiska. Det är klokt och
företagsamt folk, utan skrupler i onödan, ofta
älskvärdare i sällskapligt umgänge än i affärer. I
Konstantinopel äro de inte gärna sedda af franker och
turkar, och den som blir lurad af en grek kallar
naturligtvis alla greker för samvetslösa skurkar och snikna
judesjälar.
På Odessaångaren hade jag gjort bekantskap med
två unga greker, som reste i affärer mellan Pireus,
Konstantinopel och Svarta hafvets hamnar. Vi
träffades ånyo på ett kafé i Pera och tillbragte några
aftnar tillsammans. De små människorna visade sig
inte alls som några skälmar och schackrare, och bara
de fingo en kaffekopp, en bit konfekt och en
någorlunda vacker uppasserska att titta på, glömde de
alldeles bort att tala om sitt sista billiga inköp på
bazaren eller sin planerade stora affärsspekulation. Den
ene var dansentusiast och släpade oss omkring på
allehanda danslokaler, där han trodde, att man kunde
få se något vackert . . . men till sist erkände han med
vemod, att mazurkan dansas bättre i Odessa än i Pera.
Hvem vet, kanske de nutida grekerna ha kvar mer
af sina förfäders skönhetstörst och skönhetsglädje, än
deras belackare vilja medgifva. Den andra af mina
grekiska vänner var nu visserligen en mer realistisk
natur, som gärna talade i politik. Balkanhalfön
greker äro inte utan sina storhetsplaner och skulle gärna
vilja öfverta det hotade Rysslands förmynderskap öfver
dess befriade och dess undertryckta folk.
Det grekiskt-frankiska Pera är ju Konstantinopels
mest städade stadsdel, och ändå har det just inte mer
än en enda gata, den långa och smala Grande rue
de Pera, från hvilken trånga och smutsiga gränder
grena sig ut åt båda sidor.
Grande rue de Pera är utrustad med trottoarer,
och dem vågar man verkligen gå på, medan det i
det öfriga Konstantinopel är rådligast, särskildt om
kvällarna, att hålla sig midt på gatan. Det slås
nämligen ut allehanda oaptitliga saker genom fönstren,
och för den humoristiska effektens skull ofta på en
intet ondt anande vandrare. För öfrigt är det inte så
illa beställdt med gatufriden och den allmänna
säkerheten i sultanens stad, som man kunde tro. En af
mina grekiska vänner förklarade saken så, att turkarna
tycka mycket mer om ett allmänt och öppet blodbad,
än småmord i tysthet, i en eller annan mörk gränd.
Polisen ser man just aldrig till, men vissa tecken tyda
på, att den existerar. Hemliga polisagenter finns det
godt om: de sitta lyssnande i kaféerna eller vandra
omkring på de publika maskeradbalerna, för att
uppsnappa något förfluget ord, som kan röja en farlig
ungturkisk komplott. Man känner godt till dem på
Concordiateatern, där både turkar och kristna samlas
för att åse turkiska pantominer eller västerländsk
varieté, och på Odéon, där man kan få vara med om
maskeradbal med confetti och serpentiner. Peras
nöjeslokaler äro för öfrigt rätt anspråkslösa, om också
palats i jämförelse med Galatas ruskiga
dansetablisse-ment, där polisagenterna också äro hemmastadda.
Sultanen lefver inte trygg och lugn bland sitt trogna
folk, men kanske gör man spe af hans rädsla, när
man berättar, att elektrisk belysning är förbjuden i
Konstantinopel af den anledning, att Abdul Hamid fruktar
attentat med elektriska strömmar. Det påminner om
Strindbergs Inferno . . . Och medan de föregående
sultanerna vid den högtidliga böneceremonien hvarje
fredag brukade uppsöka någon af Stambuls fräjdade
moskéer, nöjer sig den nuvarande med att besöka den
lilla vackra Hamidijemoskén, alldeles invid
Jildiz-kiosken.
Om min hjälpsamma vägvisare tillät mig att ströfva
omkring i Pera på egen hand, så höll han dess
starkare på att något sådant vore omöjligt i Stambul.
Det blef därför i hans sällskap som jag första gången
vandrade öfver Galatabron, som förbinder Stambul med
det öfriga Konstantinopel. Man blir öfverraskad,
genast man beträder den gamla skröpliga träbron: den
spärras af fyra turbanprydda hejdukar, som fordra en
liten slant i bropängar af hvarje passerande. De
pängar som tas in med detta ålderdomliga
beskattningsmedel, äro anslagna till sultanens
köksdepartement, hvarifrån jämväl ett stort antal högre ämbetsmän
bespisas. På det torg, där bron utmynnar i Stambul,
har man bästa tillfälle att studera turkiskt gatulif. De
otaliga småmånglarnes skrik är bedöfvande; de slå
sig ner öfverallt, midt i gatsmutsen eller på
trottoarerna, där de hindra trafiken, och salubjuda med
förtviflad energi sina frukter och sötsaker, trumpeter och
krims-krams, tofflor, sidentyger, vattenpipor, paraplyer
och allt upptänkligt. Omkring Validijemoskén råder
en vild trängsel: där hålles en stor fårmarknad med
anledning af den stundande Bairåmfästen, då de
rätttrogna fira upphörandet med fastetiden. Fåren äro
märkta med olika färger i pannan, till åtskiljande af
de olika ägarnes hjordar; köparen tar utan vidare
kräket på ryggen och bär det då genom gatorna.
Bairåmfästen firas af turkarne med ideligt skjutande, i
hvilket de tydligen finna stort nöje; det börjar i den
tidiga daggryningen och fortsattes vid middagstid och
på kvällen. ~ Då äro också moskéerna illuminerade,
och Agia Sofia strålar i all sin glans.
— Ni vill naturtigtvis först se Agia Sofia, säger
vägvisaren förekommande och älskvärdt, låt oss ta en
vagn dit!
Och vi ta naturligtvis en vagn, hvilket ger
vägvisaren tillfälle att vid den slutliga uppgörelsen
förtjäna ett par piaster, och inträda med af orolig
förväntan bäfvande hjärta (det vill säga, det är nog bara
mitt som bäfvar), in i den utomordentliga dömen. Man
håller just bön därinne, och de otrogna få endast
tillträde till galleriet, där kvinnorna hade sin plats
anvisad under den bysantinska tiden. Intrycket är
verkligen storartadt och har alltför ofta beskrifvits af mer
eller mindre poetiska resande, i alltför matta och
intetsägande ord. Bönstundens stämning gör det ännu
mer högtidligt under den eviga kupolen, där de hvita
dufvorna obehindradt få flyga och bygga sina nästen.
Den som kommer ifrån det moskovitiska Kremls små
barbariska kyrkor, där de otaliga hälgonens själlösa
bilder prunka i osmaklig och öfverlastad prakt, kan
inte bli annat än slagen af den mäktiga bysantinska
domens rena skönhet, och den islamitiska gudstjänstens
enkla allvar syns honom oändligt mycket värdigare
än de ryska popernas evinnerliga mässande och
jämmer. Om ryssarne en gång såge sina hemligaste
förhoppningar realiserade och finge göra sitt intåg i
kejsar Konstantins stad, hur skulle de då inte kluta ut
Agia Sofia med undergörande helgonbilder, fula
förgyllda gubbar med skäggiga ansikten och utmärglade
kroppar.
Jag vandrar omkring på galleriet och ser de
sparsamma minnena från den kristna tiden. Kors som
turkarna stympat, en eller annan bild som de målat
öfver, och den venetianska dogen Eurilo Dandolos
graf, som de lämnat orörd.
— Den här kyrkan borde naturligtvis restaureras,
säger min vägvisare — han är tysk — hur härlig
skulle den inte då bli!
— Naturligtvis, svarar jag allvarligt, och det vore
en sak just för tyskarna, som ju också för öfrigt har
lärt turkarna så många nyttiga ting. Restaurering, det
är en sak som tyskarne förstår. Jag har sett det
gamla kejsarhuset i Goslar, och det var
beundransvärdt restaureradt; i den stora salen hade man målat
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
