Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 26 Mars 1905 - Carl Lewenhaupt. Af Sigurd Hansson - En åttioårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL LEWENHAUPT.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
F. utrikesministern’.- grefve Carl Lewenhaupt ingick
i söndags i sitt sjuttiondeförsta år. Med en lång och
hedrande diplomatisk bana bakom sig är det
säkerligen med egendomliga känslor han nu ur sitt otium
betraktar den unionspolitiska situation, hvilken efter
en mellantid af 10 år liksom bildar en omedelbar
utveckling af det läge, son förefanns, när han själf den
1 juni 1895 trädde tillbaka från konungens rådsbord.
Till börden skåning är grefve Lewenhaupt född
på Herrevadskloster den 19 mars 1835 och inträdde
efter akademiska studier i Lund år 1858 på den
diplomatiska banan. Kabinettssekreterare 1873 blef han
tre år senare envoyé och t. f. generalkonsul i
Washington, där han kom att intaga en framträdande plats
bl. a. som af de spanska och amerikanska
regeringarne utsedd skiljedomare i den
skiljedomskommission, som tillsatts för biläggandet af de tvister,
som uppstått mellan nämnda regeringar med
anledning af den föregående kubanska resningen. De
vidlyftiga arbetena i denna kommission sträckte sig öfver
tiden juni 1880—febr. 1883. Följande år utnämndes
han till sändebud i Paris och kallades därifrån till
utrikesministersposten den 12 oktober 1889 efter frih.
Åkerhielm, som då trädde i spetsen för det första
fullblodsprotektionistiska kabinettet efter att i fyra
månader som Albert Ehrensvärds efterträdare ha
fungerat som utrikesminister i den Bildtska
"försonings-ministären".
Det påstås emellertid, att den nye
utrikesministern var minst sagdt ljum i tullskyddstron och denna
omständighet bidrog nog i sin mån att i dessa
partilidelsens dagar försvåra hans ställning under den just
vid samma tid uppblossande svensk-norska konflikten
om den diplomatiska och konsulära gemenskapens
nyordning. I Norge fördes vid denna tid styrelsen af
Emil Stängs första högerministär och med denna
kommo underhandlingar till stånd, som utmynnade i
ett förslag om ett unionelit ministeriellt statsråd, hvari
tre norska statsråd skulle hafva säte, liksom efter 1885
års ensidigt svenska grundlagsändring tre svenska
statsråd däri hade plats. Enligt förslaget skulle
emellertid utrikesministerns svenska nationalitet blifvit
uttryckligen fastslagen i riksakten, hvilket den enligt
norsk uppfattning icke för närvarande är, och på denna
omständighet föll ministären Stäng den 23 februari
1891, hvarmed den nya norska vänstern (första
ministären Steen) kom till makten. Statsminister
Åker-hielms bekanta förflugna ord vid ett Första
kammarens enskilda sammanträde samma år, oriktigt
återgifvet i prässen i den form att vi svenskar efter den
föreslagna härordningens gëiiöfflförande skulle bli i
stånd att "tala svenska med norrmännen", väckte i
Norge till lif en chauvinistisk stämning, som vid
stortingsvalen samma år mot all förmodan gaf Steen en
stark majoritet för den diplomatiska och konsulära
gemenskapens upphäfvande och en ordning med egen
norsk utrikesminister.
Därmed vardt unionskrisen akut. Väl lämnade
friherre Åkerhielm redan i juli samma år plats för
hr E. G. Boström, men det var för sent. En
anti-unionell stämning hade tillåtits utveckla sig i Norge,
som i patriotisk själfkänsla upphetsade sig med
chauvinistiska kraftord, dagordningar och högröstadt tal
om hvarjehanda "linier" och beröfvade den norska
politiken all besinning. Det var ej minst grefve Lewenhaupts
förtjänst att man därvid å svensk sida lyckades
bevara lugn och sinnesnärvaro. I sammansatt statsråd
den 13 jan. 1892 framhöll han med allvar och
bestämdhet, att gemensamma beskickningar vore en
nödvändig följd af föreningen, och ett år senare
uträckte han den bekanta "brodershanden", i det han
visserligen häfdade att den af norrmännen önskade
skiljsmässan på konsulatväsendets område vore en
fråga, som måste blifva föremål för unionell
behandling enligt riksakten, men tillika uttalade, att han icke
betviflade, att genom ömsesidigt tillmötesgående en
tillfredsställande lösning kunde vinnas såväl af frågan
om den gemensamma utrikesstyrelsens ordnande på
likställighetens grund med en gemensam
utrikesminister, svensk eller norrman, som af frågan om
ordnande af det i samband med utrikesstyrelsen
stående konsulatväsendet.
Ett sådant anbud två år tidigare hade med all
visshet kunnat leda till ett definitivt ordnande af
unionsförhållandet. Nu kom det för sent. I Norge
snuddade den uppjagade chauvinistiska stämningen
redan de revolutionära planernas gräns; i Sverige förde
en motsatt stämning, stödd på prof. Alins
statsrättsliga teorier, till tvångsrevisionistiska tendenser. Sin
höjdpunkt nådde denna motsats under år 1895 och
inför densamma vek den fredsvänlige grefve
Lewenhaupt sin plats; den 1 juni samma år utnämndes i
hans ställe grefve Ludvig Douglas till utrikesminister.
Själf öfvertog han sändebudsposten i London, från
hvilken han trädde tillbaka först 1902, hos den
svensknorska kolonien därstädes såväl som hos alla
landsmän, hvilka med honom kommo i beröring,
efterlämnande minnet af en flärdfri och anspråkslös,
säll-spordt tillmötesgående och välvillig, i ordets bästa
mening nobel personlighet.
__Sigurd Hansson.
EN ÅTTIOÅRSDAG.
JOSEPH CZAPEK.
TiLL PORTRÄTTET Å SID. 415.
80 år fyllde den 19 mars en inom Sveriges
musikvärld vida känd och uppburen person, Joseph
Cza-pek i Göteborg.
Czapek kan nästan räknas som svensk, så länge
har han varit bosatt i Sveriges andra stad. Född
i Prag, musiker redan vid mycket unga år,
utbildad för goda lärare och därefter anställd vid
bl. a. böhmiska teatern i Prag och som
konsert-diri-gent i Berlin, kom han som kapellmästare för ett
"Steyermarkische Gesellschaft" på en turné 1847 till
Göteborg, och blef då utnämnd till musikdirektör vid
Göta artilleriregemente. Såsom sådan kvarstod han i
30 år. Vid sidan af detta kall medhann han dock
mycket annat. Siffror tala: I 43 års tid har han varit
organist i engelska kyrkan och i 50 år vid synagogan.
1 Harmoniska sällskapet har han fört taktpinnen, och
på den tid — det är nu länge sedan! — då
Göteborg hade Opera, var han vid denna institution den
dirigerande. Dessutom medverkade han ofta vid
kammarmusikaliska soaréer och var med om stiftandet af
Eugène Sundbergs kvartettsällskap.
När vid den sista stora orkesterkonserten i
Göteborg ett "Geistliches Vorspiel" af C. uppfördes,
improviserade publiken en hjärtlig hyllning åt den
närvarande tonsättaren.
C. har som kompositör varit mycket flitig, och
såväl stora symfonier och mässor som smärre verk
för olika instrument bilda led i hans mindre i Sverige
än i utlandet kända och högt värderade produktion.
Jubilaren hade glädjen att fira sin högtidsdag
vid ännu obruten hälsa och vid den största andliga
vigör.
— 408 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
