Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 26 Mars 1905 - Afliden dansk författarinna - Norsk biskopsutnämning - »Den gamla herrgården» af C. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFLIDEN DANSK FÖRFATTARINNA. — NORSK BISKOPSUTNÄMNING.
DEN GAMLA HERRGARDEN.
För HVAR 8 DAG af C. B.
När jag ibland vill känna mig riktigt varm om
hjärtat, tänker jag på min barndoms gamla herrgård.
Om jag då sluter ögonen ser jag den stora, hvita
byggnaden med den höga klockstapeln och de
grönskimrande fönsterrutorna lika ’tydligt framför mig som
om det varit igår och ej för femtio år sedan jag såg
den för sista gången.
Allt hvad vi barn drömde om "af skönhet och
glädje fanns där. Ofta, ofta har jag i mina drömmar
vandrat omkring i den stora, härliga trädgården eller
hand i hand med min kära, döda syster gått ur rum
i rum och lyssnat till de minnen som hvart^och ett
haft att förtälja.
Mina ögon tåras, när jag tänker på "dessa
oförgätliga minnen. Allt hvad lifvet sedan gifvit mig af
fröjd och lycka bleknar bort vid sidan af dem.
Mitt föräldrahem låg nere i dalen, röken och
sotet från de närbelägna verkstäderna lade sig tjockt på
snön om vintern; om sommaren brände solen hett
och obarmhärtigt. Bullret från verkstäderna trängde
med pinsam tydlighet ned till oss. Den stora
ånghammaren dunkade, de små hamrarne tickade och
hjulen snurrade, därtill kom bruset från vattenfallet,
som stundom öfverröstade alltsammans. Den gamla
herrgården låg ett stycke därifrån omgifven af
sekelgamla träd. En lång allé af ekar skilde den från
bruket. Däruppe härskade lugn och skugga,
verkstädernas buller hördes endast som ett dämpadt brus.
Nere hos oss var allt grått och dammigt, där
uppe var grönskan rik och saftig. Ej ett ogräs
trifdes på de välkrattade gångarne, ingen maskros stack
upp sitt hufvud öfver det jämnklippta gräset. Massor
af rosor, skiftande från det ljusaste skärt till det
mörkaste rödt fyllde luften med sina dofter. Höga, raka,
bundna vid sina käppar stodo de på sidorna om de
slingrande gångarne. Hagtornshäckar klippta som i
de gamla franska trädgårdarne bildade snäckor och
bersåer, och mellan dem reste sig höga mörkgröna
cypresser och spetsiga silfverpopplar.
I den bortre delen af trädgården, som sträckte
sig bakom tjänstefolkets flygel, tilläts naturen att sköta
sig själf. Här växte luktärter och reseda, och buskarne
dignade af bär. Bruksbarnen sågo genom staketet
längtansfullt in på denna härlighet.
Min syster och jag föredrogo den förnäma delen
af trädgården. Vi gingo försiktigt på de krattade
gångarne mellan rosenhäckarne eller drömde på
någon af de grönmålade bänkarne inne i
hagtornsber-såerna. Där kunde gamle-baron få syn på oss, och
under det att han leende hotade oss med käppen
fråga oss, om vi ej hade lust att ta’ en titt ned i
jordgubbslandet. Då gledo vi ned från bänken, gjorde
en djup knix för honom och sprungo att begagna oss
af den gifna tillåtelsen.
Vi hyste stor respekt för gamle-baron och
isynnerhet för hans stora käpp, sedan det berättats oss,
att han en gång med den pryglat upp en hel skara
okynniga brukspojkar. Hans slätrakade ansikte var
strängt och allvarligt, han höll sitt hufvud sänkt som
om han ständigt ginge i djupa tankar. Som
husbonde var han både fruktad och älskad. Största delen
af dagen satt han på kontoret lutad öfver tunga böcker.
Gamla friherrinnan var liten, späd och sirlig. Då
man såg in i hennes ansikte, där en svag rodnad
alltjämt dröjde kvar på kinderna, kom man att tänka
på vissnade rosenblad. Den stora, med skärt siden
fodrade solhatten, som hon bar om somrarne, kastade
öfver hennes drag ett skimmer af försvinnande ungdom.
rott. Fred. Riiee, Köpenhamn. Klichi: Bengt Silfversparre.
AMELIE SKRÄM. †
sitt lif i Danmark och ville på grund af den brist på
förståelse som hon fått röna i Norge icke veta af sin
egen obestridliga norskhet. Men huru mycket hennes
nya landsmän än uppskattat henne, kunna de
omöjligen understödja hennes anspråk på förändrad
nationalitet. Och norrmännen, som sedan visat sig måna
om att icke gå förlustiga ett namn med så god klang,
få väl söka på bästa sätt godtgöra de orättvisor, öfver
hvilka författarinnan så bittert, bl. a. i "Landsforrædere"
af 1901, beklagat sig.
Fru Skräms konst var skarpt naturalistisk, ofta äfven
foto. Szaclnsky. Kristiania. khm: Bmnt sn/i-rrvarre.
F. d. statsrådet W. A. WEXELSEN.
bitter och tungsint. Först i hennes sista arbeten kunde
en mera försonlig stämning komma till synes. Hennes
väl mest kända verk äro fyra romaner sammanförda i en
serie, "Hellemyrsfolket", en släkthistoria i Zola’s stil.
Förutvarande statsrådet W. A. Wexelsen kom icke,
som man väntat sig, att, i egenskap af kyrkominister,
ingå i den nya norska regeringen. Däremot har nu
hans namn i annat sammanhang gått genom prässen,
i det att han utnämnts till biskop öfver Trondhjems
stift. Valet har kommenterats ganska mycket i Norge.
Den bekanta dansk-norska
författarinnan, fru Bertha
Amelie Skräm har för kort tid
sedan aflidit. Hon hade de
senare åren varit mycket
sjuklig, men likvist på sistone visat
goda tecken till afgörande
förbättring, hvadan man hoppats
att hennes sista stora verk
"Mennesker", af hvilket flera
häften utkommit, skulle hinna
fullbordas, innan pännan för
alltid vreds ur hennes hand.
Äfven om detta icke blifvit
fallet har den aflidna genom
en i mycket betydande
produktion kunnat trygga sin plats
bland den nordiska litteraturens
mera framstående
personligheter. Född i Bergen 1847 och
uppvuxen i Norge, var hon i
sina skildringar både hvad
ämnesval och karaktär beträffar
framför allt norsk. Hon lefde
emellertid hela senare delen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
