Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 26 Mars 1905 - »Den gamla herrgården» af C. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Åtföljd af sin trogna gamla Nette, som bar en välfylld
korg på armen, gick hon omkring i stugorna, hjälpte
med råd och dåd, tröstade och förmanade. Många
krukor soppa funno väg från herrgårdsköket ned till
bruket, och mången mjuk liten tröja och varm halsduk
förfärdigades af hennes flitiga fingrar.
Hvarje söndag hela året om for det gamla paret
till kyrkan. Baronen var iklädd åtsittande röck, hvit
halsduk och silkeshatt, friherrinnan svart sidenklädning
med en spetsschal på gammaldags sätt draperad öfver
axlarne. Arm i arm gingo de uppför kyrkbacken
hälsande till höger och vänster. I kyrkan togo de
plats på läktaren, midt emot predikstolen. Friherrinnan
satt hela tiden uppmärksamt vänd mot prästen, men
hennes ögon sågo genom fönstret ut på kyrkogården,
där tre af hennes barn hvilade. Hon kunde se de
små hvita stenarne, där hon satt.
Baronen glömde aldrig att tacka prästen för hans
utmärkta predikan.
Det återstår ännu någon att tala om, som vi höllo
mera af än den ståtlige gamle baronen och den blida
friherrinnan. Det var deras yngste son, baron Henrik.
Han hade tillbragt många år i främmande land. Man
hviskade om att det var för att glömma en stor sorg
som han rest världen rundt flere gånger. Så
uppfattade åtminstone vi barn det, men vi fingo aldrig reda
på hela sanningen. En dag kom han helt oförmodadt
hem och stannade sedan hos föräldrarne. Han
liknade herrarne på de gamla familjeporträtten, det var
samma bleka, regelbundna drag, samma fjärrskådande blick.
I början hyste folket misstro till honom, men de
lärde sig snart att hålla af honom. Ingen, inte ens
den gamla friherrinnan, förstod dem så väl och tillvann
sig i så hög grad deras förtroende. Han pratade med
gummorna, skämtade med de unga flickorna och
trakterade barnen med karameller. Det var en egendomlig
syn att se denne högväxte, elegante unge man röra sig
bland dessa enkla människor, som han varit en af dem.
Hela dagarne gick han omkring i trädgården,
planterade och klippte. För oss barn hade han alltid
ett vänligt leende och några muntra ord. Ibland tog
han oss in i de stora orangerierna och visade oss
underbara växter, som han hemfört från främmande
land, och medan han plockade bort ett torrt blad här
och en vissen gren där, beskref han för oss hvad han
sett och upplefvat på sina resor. Eller Jian lät oss gå
in i det s. k. frukthuset, där persikor och aprikoser
blommade och i "rosenkammaren", där väggarne voro
klädda med de skönaste, gula rosor. Därinne var
luften mild och balsamisk, och vi drömde oss bort
till de land, hvarom baron Henrik talade.
Hvarje juldag var det stor middag på herrgården
för alla brukets tjänstemän. Huru glada och
förväntansfulla kände vi oss ej då vi vandrade ditupp.
Hvilket surr och stim i den stora tamburen. Fruarna ströko
nervöst öfver håret och drogo i handskarne, vi barn
underkastades en sista kritisk granskning.
Ändtligen var man färdig att gå in och hälsa.
Allt var så fästligt och högtidligt. Alla ljusen i
kronorna voro tända, öfverdragen voro aftagna från
möblerna och på alla bord stodo hyacinter och tulpaner.
Middagen var lång och riklig med många
skåltal. Vi barn sutto i lilla kabinettet och hade det helt
muntert, ibland tittade någon af de äldre in genom
dörren och nickade åt oss. Baron Henrik skålade
med oss, och vi svarade med att höja våra vattenglas.
Senare vidtog dansen. Långpolkan slingrade sig
som en orm genom alla rummen. Det dansades
ni-garepolka, och väfva vadmal och domaredansen, och
baron Henrik anförde och var den gladaste af de
glada. Sedan granen plundrats och hvar och en fått
sin del, satte sig gamla friherrinnan till pianot och
spelade upp en vals. Så dansade vi af hjärtans lust
hela kvällen, tills betjänten kom in för att duka
bordet till supéen.
När vi sedan gingo hemåt i den kalla,
stjärnklara kvällen kunde vi knappast fatta, att denna med
så stor förväntan motsedda dag var förbi. Vi hade
nu att lefva på minnet för en lång tid.
Vår barndom i hemmet var ovanligt glädjelös.
Vi uppfostrades på gamla tidens stränga sätt, höllos
till lydnad och arbete, men aldrig bestods oss ett
kärleksfullt eller uppmuntrande ord. Hvad var
naturligare då än att vi från det grå hvardagslifvet
därhemma, längtade upp till den gamla herrgården, där
allt var ljus, harmoni och skönhet. Den var
medelpunkten i vårt lif, kring den rörde sig alla våra tankar.
Om vintrarne hände det ibland, att vi fingo
komma ditupp på aftonen för att leka med Marie-Louise,
baronens lilla dotterdotter, som vistades långa tider
hos morföräldrarne. Vi sutto i röda salongen och
sågo i bilderböcker, framme vid runda bordet lade
gamle baron patience, friherrinnan arbetade, och
sällskapsdamen läste högt. I salen spelade baron
Henrik någon vemodig melodi. Ibland kunde han
plötsligt sluta midt i ett stycke och börja med en
sprittande vals. Då gled Marie-Louise tyst ned från soffan
och började dansa efter musiken fortare och fortare,
och det stora röda håret stod som en sky kring
hen-net ansikte.
Men huru många glada aftnar i den gamla
herrgården jag än har att minnas, så står för mig ännu
tydligare de många gånger vi gingo utanför och
läng-tansfullt blickade in genom de upplysta fönstren.
Genom de stora glasdörrarna sågo vi bland baron
Henrik sitta vid pianot och fantisera. Svagt trängde
tonerna ut till oss, men vi hade hört samma melodi
så många gånger, att vi kunde den utantill. Vi
kallade den "De döda förhoppningarnes vals", och jag
kunde aldrig höra baron Henriks namn nämnas, utan
att det ringde i mina öron.
Då jag var omkring sexton år, blef min far
erbjuden en bättre plats, som han också antog. Den dag
kom, då vi skulle säga farväl till den gamla
herrgården. Jag gick långsamt genom alla rummen tackande
dem för hvad de gifvit mig. Jag kysste gamle baron
oeh friherrinnan på hand, men kunde inte tala för
tårar. Baron Henrik kysste mig på hand, ty han sade,
att jag nu var en fullvuxen ung dam och måste
behandlas som en sådan. Så tog han mig ned i
trädgården och skar af den vackraste rosen åt mig och
skämtade och log för att afskedet skulle kännas mindre
svårt. Plötsligt blef han allvarsam och började tala
om något helt annat, och hvad han då sade bevarar
jag i minnet som det allra bästa, som den gamla
herrgården gifvit mig.
Med långsamma steg gick jag nedför allén, där
vägen svängde nedåt bruket vände jag mig om.
Aldrig hade den gamla byggnaden förefallit mig så
vacker och vördnadsvärd. Det var en solig dag i
slutet af september. Himlen var klar och blå,
lindarnes gula löf föllo sakta mot marken, och baron Henrik
kom uppför backen med händerna fulla af rosor. Då
han fick syn på mig stannade han och svängde sin
hvita stråhatt . . .
Många, många år ha gått sedan dess." Gamle baron
och friherrinnan äro döda, baron Henrik är död och likaså
Marie-Louise. Den gamla herrgården är jämnad med
jorden. Efter gamle barons död köptes bruket af ett
bolag, som utvidgade och förbättrade detsamma.
Herrgården utdömdes såsom otidsenlig och nedrefs, de
stora träden nedhöggos, och trädgården fick gro igen.
"Så försvinner världens härlighet".
Men för mig finnes den ännu kvar lika skön,
lika oförgätlig som i barndomens dagar. Allra hälst
vill jag minnas den som jag såg den för sista gången
den soliga septemberdagen, då himlen var klar och
blå, och lindarnes gula löf sakta föllo mot marken,
och baron Henrik kom uppför backen med händerna
fulla af rosor . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
