Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 26 Mars 1905 - »Lisbeth» af Allan Wide - General Linevitsj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
den kvällen skulle ha glömt att draga ned gardinen,
som hon annars alltid gjorde? Just då, när Lisbeth
bedt riktigt länge och vackert, hade hon sett upp
mot himmelen. Och då, i ett tag hade hon fått syn
på stjärnan! Af alla de tindrande stjärnorna hade
hennes tårskymda blick blott sett denna enda, denna
vackra, klara stjärna, som blinkade emot henne
alldeles som hennes mammas syn förr brukat se in i
hennes. Hon kände riktigt igen sin mammas blick
inne i stjärnan, och hon förstod genast alltsammans.
Att Gud hört hennes bön, och att han därför låtit
henne få se, hvar i himlen mamma fanns, så att hon
inte längre skulle behöfva känna sig så ensam.
Efter den natten kände Lisbeth ej häller längre
ensamheten som förut. Hvarje kväll hade hon så
brådtom att komma i säng, och så fort barnjungfrun
gått, skyndade hon sig att draga upp gardinen.
Sedan låg hon länge och såg upp mot stjärnan och
tyckte då alldeles, att det var sin mamma hon såg.
Hon kunde då tala vid henne alldeles som förr, då
mamma ännu lefde och var hos henne, tyckte hon.
Ty Lisbeths mamma var död. Det hade Lisbeth
länge vetat, fast ingen sagt henne det. Alla sade blott
till henne, att mamma rest bort och skulle komma
hem om en tid, bara hon blefve frisk igen. Men
mamma hade inte kommit — Lisbeth hade förstått.
Hvarför skulle stora människor alltid narras för
små barn? Det undrade Lisbeth. Om de bara visste
hur väl små barn begripa, när stort folk inte talar
sanning. Visserligen var inte Lisbeth mer än sex år,
men hon skulle allt ha förstått ändå, om de helt
enkelt sagt henne, att mamma var död. Det hade varit
mycket bättre. I stället hade pappa, efter sedan mamma
rest bort till det där stora sjukhuset — Lisbeth trodde
åtminstone, att det var till ett sjukhus hon rest —
sagt, att mamma måste bli kvar där borta ännu
mycket länge, men sedan skulle komma tillbaka igen.
Men hvarför var pappa då så förfärligt hvit i ansiktet
och hade så mörka ringar omkring ögonen, hvarför
darrade hans röst så där, och hvarför skrattade han
aldrig mer? Och hvarför satt han alltid innestängd
ensam i sitt rum och var alltid så dyster? Jungfrurna
voro allesammans ledsna och hade gråtit så mycket
dagarne efter sedan mamma rest, och då de
talade om mamma, sänkte de alltid rösterna och talade
så dämpadt och hviskade, för att inte hon, Lisbeth,
skulle höra det, hon förstod i alla fall! Hon hade
tänkt säga det åt pappa flera gånger, men så nändes
hon inte, stackars pappa såg så ledsen ut förut.
Lisbeth hade ju i alla fall sin mamma uppe i
himmelen. Hon var den enda, som visste, hvar
mamma fanns däruppe — hon kunde få se henne
hvar natt — utom då det var mulet fötstås. Det var
förfärliga nätter tyckte Lisbeth, när stjärnan ej lyste.
Då drog hon strax åter ned gardinen och skyndade
så tillbaka till sin säng, kröp ned djupt i kuddarne
och drog täcket öfver hufvudet för att ej se mörkret.
Så knäppte hon ihop händerna och bad så innerligt,
att Gud snart åter ville låta sina stjärnor lysa öfver
jorden, så att alla stackars små barn, som hade sina
mammor i himlen, kunde få se dem. Ty det förstod
ju Lisbeth, att det inte bara var hennes mamma, som
satt i en stjärna, utan alla andra små moderlösa barn
hade naturligtvis också sina egna stjärnor, genom
hvilka deras mammor tittade ned till dem.
Nu hade det emellertid varit stjärnljust flera
kvällar å rad, och Lisbeth kände sig därför så lycklig och
nöjd och hade riktigt ostördt fått tala ut för mamma
alla sina sorger. Hon talade aldrig högt utan
hviskade blott helt sakta — hon visste ju så väl, att
mamma alltid hörde och förstod henne. Först och
främst var det om pappa hennes bekymmer gällde.
Det var så svårt att se honom gå där så sorgsen —
han var ju så alldeles olik den forne muntre och snälle
pappa, som lekt och rasat med henne — nu brydde
han sig ju aldrig om Lisbeth, såg knappt, att hon
fanns till, ja ibland hade det till och med händt, att
han inte velat se henne.
Var det inte bra konstigt, att stora människor
blefvo så där besynnerliga, när någon som de tyckte
om gick ifrån dem? När de ändå visste, att de då
de själfva blefvo döda, skulle råkas en gång där uppe.
När Lisbeth nu tänkte på flickorna Ströms pappa,
hurudan han blifvit, sedan deras mamma gick bort —
han var ju nästan tokig, sade folk. I detsamma
erinrade Lisbeth sig, att flickorna Ströms mamma ju
inte var död — hon hade ju gått sin väg ändå. Där
var ju den historien, hon hört häromdagen nere i
köket, och som hon grubblat så mycket på — det var
det allra konstigaste, hon i sitt lif hade hört, tyckte
Lisbeth. Att en mamma dör ifrån sina barn, det var
nu intet märkvärdigt i, det kunde hon ju ej själf
hjälpa, men att gå sin väg ifrån sina egna barn
bara därför, att hon tröttnat på deras pappa och inte
längre tyckte om honom, gå ifrån dem till en annan,
en främmande herre, som inte var någon pappa alls
— det var nu något, som var alldeles ofattligt för
Lisbeth. Men då var det ju inte alls underligt att
flickorna Ströms pappa var så ledsen — då hade ju
den mamman inte varit någon riktig mamma alls,
och det var mycket, mycket mera synd om flickorna
Ström än om Lisbeth — Lisbeth hon hade nu i alla
fall en mamma i himmelen, men flickorna Ström hade
ingen alls de!
I samma ögonblick rann det upp en förfärlig
tanke för Lisbeth. Hennes hjärta stod nästan still af
förfäran. Tänk — tänk om det var likadant med
hennes mamma! Om hon inte var riktigt död,
eftersom ingen sagt det till Lisbeth, och eftersom pappa
såg så förtviflad ut — om hon inte alls var i
himmelen, och om Lisbeth tagit alldeles miste om
stjärnan, om hon suttit här och tittat på en annans mamma
kanske, och stjärnan inte alls var hennes — och —
och Lisbeth var den olyckligaste lilla flicka på jorden
som inte hade någon mamma alls hvarken på jorden
eller i himlen! Lisbeth borrade snyftande ned
ansiktet i kuddarne — hon ville inte mera se sin stjärna
— hon visste ju inte längre, om det var hennes!
Hur länge Lisbeth legat så där förtvifladt
snyftande visste hon ej själf. Men hon tyckte, att det
var så länge, så länge! Nu steg hon emellertid
beslutsamt upp, smög så tyst och varsamt ur bädden
och öfver golfvet utan att en enda gång se tillbaka
mSHHH&T
GENERAL LINEVITSJ förutv. chef för l:a Mandsjuriska
armén, för t. f. efter Kuropatkin fungerande som den ryska
arméns öfverbefälhafvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
