Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 2 April 1905 - Ryssland just nu. VII. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
GYLLENE HORNET, KONSTANTINOPELS BERÖMDA HAMN. iw,^»/^.
derna fulla, tömma de dem hos en uppsyningsman
som sitter i närheten. Men den turkiska
uppfinningsrikheten är stor; de värda herrarne lära ha vänner,
som då och då passera brort och i stället för att lämna
sin skatteslant mottaga en hel näfve af piastrar och
para af andras.
På andra sidan bror» tar det brokiga Stambul vid
med sina bazarer, sina gatumånglare, sina verkstäder,
sina otaliga kaféer, det lefvande Stambul som växt
upp midt bland spillrorna af det döda Bysans. Så
länge ännu sultanen lefde i Seraljens palats och
yppiga trädgårdar, på Stambuls yttersta udde mot
Bosporen, låg det ännu kvar öfver den turkiska staden något
af det medeltida kejsarresidensets glans och storhet.
Men nu är traditionen bruten, Abd-ul-Medschid
öfvergaf Seraljens förfallande slottsalar och flyttade till det
praktfulla, nästan för kokett vackra Dolma-Bagtsche,
som han låtit bygga på andra sidan Gyllene Hornet,
bortom Pera, midt emot Skutari. Numera är det
endast en gång under årets lopp, som sultanen besöker
den ödsliga Seraljen, på den högtidsdag, då han
kysser profetens heliga mantel och beskådar de första
kalifernas svärd. Dessa klenoder bevaras i den
kejserliga skattkammaren, där för öfrigt de underbaraste
och mest sagolikt dyrbara smycken gömmes vid
sidan af västerländskt kram. Man kan där se den
berömda persiska tron, som Selim I eröfrade, alldeles
öfversållad med ädla stenar, men också porslinsvaser
från Wien och speldosor från Paris.
Främlingen tillåtes i vanliga fall endast att bese
Seraljens yttre byggnader och borggårdar, men äfven
det lönar mödan. Vid ingången hejdar man mig
visserligen, men det befinnes vara endast ett utslag af
den turkiska hjälpsamheten, ty med det allra
snaraste infinner sig en svartmuskig turk och förklarar,
att i hans sällskap möter besöket inga hinder. Han
ser ut som en galgfågel och talar franska som den
bildade infödingen på Madagaskar, men till sist
underkastar jag mig mitt öde med turkisk fatalism, och
vi beträda tillsammans Seraljens område.
Vore inte de båda museerna, så skulle allt här
vara endast majestätiskt förfall och praktfull oordning.
De enda som bo här äro några åldrade tjänare och
haremsdamer, vid hvilkas åsyn storherrn ledsnat och
som här i lättjefull slöhet lefva de sista åren af sitt
lif. Deras hemvist är den inre Seraljen, dit man inte
kommer utan sultanens speciella tillåtelse. Vid den
praktfulla port, som leder dit in äro hemska minnen
förknippade: där kastade sig bödlarna öfver de i onåd
fallna paschorna, sedan dessa passerat den första,
genast efter dem slutna dörren och förgäfves väntat
att bli släppta genom den andra. Där ledo också de
främmande sändebuden mången förödmjukelse, tvungna
att där länge och tåligt afvakta det ögonblick, då
sultanen värdigades mottaga dem.
I den yttre Seraljen ligga Konstantinopels
konstakademi och museer. Koranen förbjuder visserligen
all konstnärlig framställning af lefvande väsen, och
därför förstördes målningarne i Agia Sofia, men tiden
står inte alldeles stilla ens i Turkiet, och nu räknar
konstakademien ett par hundra turkiska lärjungar.
Samlingarna i museerna ha naturligtvis inte
åstadkommits efter någon regeringens plan eller med dess
medverkan, utan genom gåfvor och enskildt initiativ.
Månget marmorblock forslas till Konstantinopel för att
oafsedt sitt konstvärde slås sönder och användas som
byggnadsmateriel, månget blef räddadt genom den
förträfflige Hamdi Beis vaksamhet. Det gamla
museet är inrymdt i Tschinilikiosken, som är underbart
vacker i sin brokiga fajansprakt, byggd af Muhammed
Eröfraren, restaurerad på 1500-talet, lyckligtvis inte
senare. Man finner här grekiska reliefer, statyetter
och vaser, gammalcypriska terrakottafigurer,
byzantinska antikviteter, af mer obestridlig äkthet än de på
bazaren, man ser den afskräckande fula cypriska
Herkules och kejsar Hadrianus’ staty från Kreta. Det nya
museet är rikhaltigare och ökas årligen med nya fynd;
det är inrymdt i en modärn byggnad i grekisk stil.
Utländingar har naturligtvis haft hand om museernas
ordnande, och kataloger finnas tryckta på franska.
Samlingens märkligaste nummer är den berömda
Alexandersarkofagen, som har sagts ensam den löna en
resa till Konstantinopel. Dess färgade reliefer äro
också beundransvärdt komponerade, med lifliga
stridsscener och mästerligt individualiserade figurer, och
ingenting har lidit af tidens tand eller turkarnas
ovarsamma händer. Min tolk, van vid de främmande
herrarnas förtjusning, är själf ytterligt oberörd, men
pekar slutligen på en af figurerna och säger med
trovärdig min:
— Sultan Mohammed Eröfraren.
Jag blef ännu värre förvånad, än då en
vaktmästare i Petersburgs Eremitage visade mig Katarina II:s
porträtt, en smärt ung dam till häst, på en af Philipp
— 426 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
