Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 2 April 1905 - Ryssland just nu. VII. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Efter fotografi. Kliché: Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
SERALJSPETSEN MED SERALJEN.
Wouwermans taflor. Jag måste nu som då tviflande
skaka på hufvudet, till en vemodig erinran om alla
vetenskapliga hypotesers vansklighet.
Min lärde tolk släpper mig inte när vi besett
seraljen, utan förföljer mig med allehanda projekt om
bästa sättet att tillbringa tiden i Konstantinopel. Han
anser bäst att genast kostymera om mig till turk,
hvilket helt enkelt sker genom att utbyta hatten mot en
röd fez — det är nämligen det enda som den turkiska
öfverklassen har kvar af den nationella dräkten. Så
utrustad kan jag under rätt-trogenhetens sken bese alla
Konstantinopels moskeer, utan att jag behöfver betala
•en para till de giriga tämpelvaktarna. Denna
utpräss-ning i Guds hus är nämligen alldeles förbjuden, och
enligt min turkiska läromästares utsago är det endast
botellguidernas skuld, att den öfverhufvud existerar.
Han försäkrar, att hotellguiderna samt och synnerligen
äro inpiskade skälmar, hvilket troligen är sannt, men
att det bland de infödda tolkarna verkligen finns
genomhederliga och aktningsvärda personer, hvilket kanske
inte är så alldeles säkert. .
Vi ställa kosan till Suleimanijemoskén, den
berömdaste i Konstantinopel näst Agia Sofia, och min
fez skaffar mig utan vidare inträde. Jag tar af mina
gummiskor, slipper ifrån de vedervärdigt obekväma
tofflor, hvarmed man annars plågar främlingar, och
betraktas med vänliga ögon af prästerna, som glädja
sig öfver att de unga turkarna visa sig kyrksamma.
Moskén är en af den turkiska arkitekturens mest
storartade triumfer. Den byggdes ju också under den
store Sulejmans regering i sextonde århundradet, och
man lät dess kupol resa sig högre än Agia Sofias,
till stolthet för de rättrogna och till de kristnas
förödmjukande. De väldiga pelare, som uppbära den,
togos från de byzantinska kejsarpalatsen, och till
moskéns prydande med fajansornament, glasmålningar
och inskrifter vände man sig till Persiens och hela
orientens berömdaste konstnärer. Man har också
åstadkommit ett under af ljus stämning och ädel
färgharmoni — främlingen ville skapa en helt ny
terminologi för sin förtjusning, och det torraste tyska
"Baurat" tvingas till omedelbara lyriska utbrott.
Ute på den med lönnar och cypresser beväxta
förgården väntar mig tolken, och han visar mig de
skolor, bibliotek, härbergen och bespisningsställen, af
hvilka moskén är omgifven, ty den är som flere andra
på samma gång en högskola och en
välgörenhetsinrättning. Här och där ligger en tiggare, stönande
som vore han stadd i själatåget, ständigt bedjande
och bockande, äfven när ingen går där förbi. Han
liknar en vansinnig, är det kanhända också, de turkiska
dårhusen äro ofta belägna på moskéernas område.
Min klippska turk är utomordentligt hjälpsam och
hycklar nästan tillgifvenhet för sin tillfälliga herre.
Allra ifrigast blir han, om man råkar ge honom ett
uppdrag, som från hans synpunkt är otillåtet. Han
får höra, att jag önskade äga en koran, trots att
sådana icke få säljas åt en otrogen. Han blir högst
intresserad, kommer med sina betänkligheter, tar på
sig en mystisk min och låter till sist förstå, att han
för min skull gärna underhandlar litet med sitt
samvete. Han tar emot två vackra silfvermynt och ber
mig vänta på ett litet turkiskt kafé, medan han gör
opp affären. Det är ett högst pittoreskt kyffe, där
man frigjort sig från renlighetens mest pedantiska
fordringar, tar kaffekoppen och vattenpipan ur mun på
Hassan och ger dem utan vidare åt Ali. Fyra
allvarliga turkar sitta absolut tysta och lyssna till värdens
svada, troligen roade men i sin saliga lättja ur stånd
att ryckas med af hans tillfälliga indignation. En
tiggare kommer in och håller ett långt tal, som går ut
på att man bör ge honom en allmosa. Värden
tystnar, gästerna äro fortfarande stumma, ingen skänker
honom en para, men ingen kastar heller åt honom ett
ovänligt ord. Fattigdomen tycks här hållas i aktning.
Min tolk kommer tillbaka, flåsande och upprörd,
låter förstå, att vågstycket lyckats och säger i
patetisk ton:
— Nu är ni väl ändå öfvertygad om min
ärlighet, hur lätt hade jag inte kunnat försvinna med era
pängar, det hade hvilken hotellguide som hälst gjort
i mitt ställe!
Jag ser på hans ansikte, att han genomkämpat en
svår själsstrid, och jag gläder mig innerligt, att det
goda slutligen segrade öfver det onda i denna
människosjäl. På en bakgata öfverlämnar han den lilla
prydligt inbundna boken, som jag naturligtvis fått
betala till dubbla värdet, och vi skiljas under uttalande
af vår ömsesidiga sympati och högaktning. Han
erbjuder sig visserligen att bli min vägvisare i Skutari,
men jag tänker företa min utflykt till Asien på egen
hand.
Om man i Stambul ännu trots allt känner sig
vara i den turkiska metropolens internationella
människovimmel, där greker, armenier, judar och franker
trängas med de infödde, så är Skutari däremot när-
— 427 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
