Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 2 April 1905 - Ryssland just nu. VII. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
mast en turkisk provinsstad med oblandad befolkning.
Främlingen uppsöker det för att komma orienten ännu
ett steg närmare, för att se dess berömda kyrkogård
och för att bevittna de tjutande dervischernas
sällsamma ceremonier. Skutaris kyrkogård är en
kolossal cypresskog, genomkorsad af breda körvägar och
smala stigar, där man kan vandra timtals bland
förfallna mausoléer och grafstenar, alla af marmor, äfven
på de fattigas grafvar. Öfverallt ser man spår af den
praktfullaste utsmyckning, men ingenstädes af
pietetsfull vård, allt är spillror, förfall och död. Hemska,
smygande hundar med uppfrätta käftar skymta här
och där bakom grafvarna, tusentals dufvor ha sina
bon i cypresserna, men ingenstädes en människa som
vårdar och vaktar de dödas stad. Underligt, på vissa
fästdagar är den stora kyrkogården skådeplats för det
muntraste folklif, sorglöst skämt och lek och skratt.
På kvinnornas grafvar formar sig stenen uppåt till
ett enkelt bladornament, på männens till en fez eller
turban. Här och där ser man denna sitta något åt
sidan, lutande på sned, det är ett tecken, att den som
där funnit sin hvilostad, förts till döden af sultanens
skarprättare. Det var särskildt förr ett inte så
ovanligt sätt att skiljas från det jordiska, och det ansågs
alls inte vanhedrande. Grafskriften sägs ibland
innehålla en nästan poetisk erinran, hur en mäktig hand
sände den där hvilande inför den evige domaren.
Nära ingången till kyrkogården ligger de tjutande
dervischernas anspråkslösa kloster, där de fromma
männen hvarje fredag förrätta sina besynnerliga
andaktsöfningar. De främmande besökarna släppas gärna in,
ty de piaster, som af dem noggrant utkräfvas, kunna
vara klosterbröderna nyttiga, så länge det usla
jorde-lifvet varar. Man kommer in i ett lågt rum och tar
plats i en afbalkning. Några steg därifrån hållas
der-vischerna; scheishen står framför en sorts altare, täckt
af brokiga mattor med religiösa inskrifter, och sedan
samtliga förrättat sin bön, nedhukade på sina utbredda
lammskinn, börjar den egentliga ceremonin. Flere af
dervischerna äro helt unga människor; de bära hvita
turbaner och långa bruna rockar; somliga ha ett
djuriskt slött utseende, som småningom förändras till ett
extatiskt, andra se ut som gycklare och skälmar. De
ställa sig i rad, vända mot scheishen, och utföra
rytmiska rörelser med öfverkroppen, framåt, bakåt och åt
sidorna, medan de oafbrutet upprepa sin böneformel:
la ilah illalah, la-i-la-il-la-la. Medan rörelserna och
sången bli allt häftigare, öfvergår denna ramsa
småningom till en hemsk rossling, stundom afbruten af
ett vildt skrik. Ett par sångare recitera under tiden
med välljudande stämma dikter till profetens lof.
Några barn, som af fromma föräldrar tagits med för
att åse det hela, efterhärma dervischernas alla
rörelser och utrop, högeligen roade af detta underliga
spektakel. Den våldsamma bålvridningen upphör slutligen
och efterträdes af en sorts dans, hvarvid dervischerna
bilda kädja och växelvis utföra ett danssteg åt
hvardera sidan. När ceremonien är slut, ledas barnen
fram och läggas framstupa på golfvet, hvarefter
schei-chen försiktigt vandrar fram öfver dem, trampande
på deras ben. Denna kur anses som en god läkedom
mot allehanda sjukdomar.
Man spekulerar länge, sedan man åsett dessa
uppträden, om man haft att göra med galningar eller
charlataner, troligtvis äro dessa människor en
blandning af bådadera, och ännu något tredje, som kanske
bär ett vackrare namn. Den som sett de tjutande
dervischerna i Skutari, och därvid känt svindeln hota
sitt eget hufvud, aktar sig att göra bekantskap med
de dansande dervischerna i Pera och en
kommande-fredag föredrar han att bevista ett annat skådespel,,
också det en religiös ceremoni, selamliken vid
Yildis-kiosken. Han måste därvid anlita den utomordentligt
älskvärda diplomatins bemedling, ty utan tillstånd a
Efter fotografi. KlicJU: Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg..
DEN STORA KYRKOGÅRDEN I SKUTARI.
— 428 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
