Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 9 April 1905 - Ryssland just nu. VIII. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSSLAND JUST NU.
FRÅN HVAR 8 DAGS UTSÄNDE KORRESPONDENT.
VIII.
FRÅN KONSTANTINOPEL TILL KIEV.
När jag väl kommit ombord på Odessaångaren,
sedan tullceremonien är öfverstånden och hamnpolisen
från sin båt kastat en sista misstänksam blick på mitt
pass, är en rysk munk den första människa som jag
träffar, och åsynen af den fula gudsmannen med sin
svarta kåpa och sitt ovårdade skägg inger mig förnyad
afsmak att lämna det glada och sorglösa
Konstantinopel, för att återvända till popernas och kosackernas
trista land. Medan vårt fartyg sakta glider fram
mellan Bosporens stränder, stör han mina meditationer
med sin grofva röst och sitt plumpa skratt. Han vill
nödvändigt delge mig sina intryck af delphinerna, som
följa oss åt.
— Vi kallarf dem för hafssvin, och det är ett
godt namn, säger han, ett betecknande namn,
hafssvin. De kan inte alls så bra med segelfartyg som
med ångare, segelbåtar bryr de sig aldrig om att följa.
Underliga djur, vet ni af, att de gråter alldeles som
människor, om man slår dem?
Efter jag inte kan bli af med den hedersmannen,
så bli vi snart närmare bekanta. Det är en munk
från ett ryskt kloster på Athos’ och jag hör med ett
visst intresse på hvad han berättar om den
besynnerliga munkrepubliken där borta vid Egeiska hafvet,
med sina tjugo kloster och öfver 3,000 munkar. Det
fanns en tid då dessa kloster voro verkliga fästningar
armerade med kanoner, men efter det grekiska
upproret har Höga Porten inte velat tåla något sådant.
Ännu har republiken några tiotal soldater, som bland
annat ha att vaka öfver de heliga männens själaro i
den måtto, att intet kvinnligt väsen beträder
klosterområdet. Den styres af en väld rådsförsamling,
bestående af 24 medlemmar, och broder Antonii berättar
att han själf suttit som en af det Heliga Bergets
styresmän. För öfrigt intresserar han sig hufvudsakligen
för trädgårdsskötsel och som det tycks endast högst
obetydligt för studier. Nu reser han efter tio års
bortovaro på besök till Ryssland. Han ämnar sig
närmast till det stora Petjerskiklostret i Kiev.
— Ni borde odla Eucalyptus där borta på Athos,
säger den ryska doktorn, som hört på vårt samtal.
Det är ett nyttigt träd, och ni kan alltid försöka.
Broder Antonij tar fram sin anteckningsbok och
skrifver upp namnet. Den ryska doktorn är också en
emigrant, som återvänder till hemlandet. Han har
bott halftannat år i Kalifornien och rest mycket
omkring i Förenta staterna. Han har träffat många
svenskar, blifvit vän med åtskilliga, och han betygar hvad
som så ofta betygats, att
svenskarne gälla för de allra bästa
emigranterna. Men det har förvånat
honom, hur hastigt de anta det
främmande språket och hur de
redan i andra generationen
försumma sitt modersmål, må vara
att de för öfrigt känna sig som
svenskar och alltid tala godt om
sitt gamla fosterland.
Den ryska doktorn märker inte,
hur han själf på den korta tiden
blifvit halft denationaliserad. Han
talar ryska med accentfel och är
mer hemmastadd med de engelska
psykologerna än med de ryska
författarna, och bland dessa läser
han endast dem, som tänka och
skrifva mest västeuropeiskt,
Turgenjev, Korolenko. För Tolstoj
har han inte mycket intresse, och trots att han är
psykolog, kan han inte lida Dostojevskij, tadlar dennes
enformiga stil och lika enformiga karaktärsteckning,
han anser att Dostojevskij kan framställa endast två
typer: den nervösa, det är Raskolnikov, och den
resignerade, det är furst Myskin.
Under vårt samtal har broder Antonij insomnat,
ty han intresserar sig inte för den ryska litteraturen
och det är godt, om han vet att den ogudaktiga Lev
Tolstoj är utesluten ur kyrkans gemenskap. Det slår
mig, hur jag här verkligen har för mig två typer ur
det ryska samhällslifvet: munken är ju nästan symbo
lisk för det byzantinska Ryssland, som ännu hänger
fast vid öfverlefvade traditioner och denna intelligenta
och energiska läkare är en ganska typisk representant
för det nya Ryssland, som ännu kan och vill lära så
mycket af Väst-Europa.
Vi ankomma till Odessa sent på kvällen och
måste öfvernatta på ångbåten, som är ett af bolagets
äldsta och sämsta fartyg och värre fullt af ohyra än en
bondkoja i Nord-Ryssland. Det bekommer visserligen
mina ryska vänner inte det minsta, men svenska
resande kunna inte nog eftertryckligt varnas för
Svarta-hafsångaren "Kornilov". På morgonen uppehållas vi
af tidsödande sanitära åtgärder, ty fartyget kommer
från Egypten och där ha pästfall förekommit. Efter
en ångestfull väntan, med karantän i perspektiv, bli
vi då ändtligen släppta i land i Odessa.
Odessa är Syd-Rysslands Berlin, en pretentiös
uppkomlingsstad, med breda boulevarder, stora
magasin och många monument. Dess grundläggarinna,
Katarina II, har helt nyligen hågkommits med en
pompös staty, framställande kejsarinnan som en
ungdomlig gestalt i grekisk dräkt, med två af sina
älskare, Potemkin och Zubov, förevigade i brons på
piedestalen, medan man på det bekanta monumentet
i Petersburg, som framställer henne i sin mognaste
ålder, har gett plats åt nästan allesammans. Hertigen
af Richelieu, den bekante emigranten som kom sig
upp i rysk tjänst och länge var guvernör i Odessa,
har också hugnats med en tämligen intetsägande staty,
där den gamla hofmännen naturligtvis också bär
romersk kostym. Stadens stolthet är dess kolossala
teater, som tilltagits i alldeles för stora proportioner,
så att detta konstens tämpel aldrig är fylldt mer än
till hälften. Odessabon står i dåligt rykte för att vara
en flack och materialistisk natur, som bara tänker på
spannmålspris och växelaffärer och förslöar sig ge-
STORA TEATERN I ODESSA.
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
— 441 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
