Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 9 April 1905 - Ryssland just nu. VIII. Af Oleg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
vudsäten, ehuru storryssarna i Kiev inte alls vilja veta
något af dem, och polackerna i Lemberg göra spe af
detta föraktade bondfolks andliga lif och sträfvanden.
Till Kiev ställer jag just min resa, sedan jag haft nog
af det stela Odessa, jag vill bland annat, alldeles som
broder Antonij, besöka det berömda underjordiska
hålklostret, inte som han drifven af den troendes fromma
längtan, utan af turistens högst profana nyfikenhet.
På en järnvägsresa i Ryssland undgår man sällan
att göra bekantskaper, ibland af ganska besynnerligt
slag. En resande svensk har ett osvikligt medel att
undersöka, om en person han tillfälligt träffar, hör till
de någorlunda bildade eller icke. I senare fallet
sammanblandar han ofelbart Sverige med Schweiz och
börjar tala om Alperna eller Pyreneerna, och upplyst
om sitt misstag, frågar han om Sverige ligger nära
Japan och hvad man talar för språk i landet. Under
resan till Kiev gjorde jag bekantskap med en dam
från Odessa, gift och inte längre riktigt ung, hvilken jag
genast från början afslöjade som bildad och sedan
fann vara en rätt typisk representant för den
emanciperade kvinliga intelligensen i Ryssland. Hon hade
studerat i Genève och visste redan därför att skilja
Schweiz från Sverige. Och hon skrifver numera i
tidningar och tidskrifter, öfversätter och agiterar för
framtidens idéer. Den ryska "emancipissan" visar sig
väl känna till Strindberg, som hon i hög grad
beundrar. Hon har öfversatt "Fadern" till ryska och
berättar, att den märkliga tragedin uppförts med stor
framgång både i Odessa och på en turné genom
Sydväst-Rysslands städer. Hon känner väl till också den
polska litteraturen och påstår, att Strindberg jämte de
stora norrmännen utöfvat starkt inflytande på de unga
moderna polska författarna. Hon håller ännu på att
tala om frihet, konstitution, och nya idéer, när tåget
kör in på bangården i det urgamla och dock delvis
så modärna Kiev.
I Kiev hålles just den stora vintermarknaden.
Staden vimlar af folk, och hotellen äro dyra. Lillryskt
bondfolk i kuriösa dräkter trängas på Krestjatik,
stadens hufvudfcjata, med den mondäna ryska och polska
publiken. Polackerna äro talrikt företrädda i Kiev,
ha sina särskilda bokhandlar och klubbar, men judarna
äro än flera och stå, alldeles som i gamla tider, de
högdragna panerna till tjänst, när de ruinerat sig på
spel och gladt lif i det glada Kiev. På marknaden
äro naturligivis de judiska krämarna talrika.
Marknaden hålls i den del af staden, som ligger
i en sänka på Dnjeperns strand, det gamla Kiev, där
man dref handel redan på korstågens tid, när
höjderna däromkring voro en vildmark med en eller
annan eremitkoja. Nu är det den fattigaste och mest
af arbetare bebodda delen af Kiev, där just nu de
sträjkände knota och förstärkta polispatruller dra
genom gatorna. Marknadshuset är en stor träbyggnad
i två våningar, till trängsel fylld af de mest olikartade
krämarstånd, där emellertid handeln går trögt i dessa
dåliga tider. Annars bjuds det verkligen på allehanda
kaukasiska filigransarbeten, persiska mattor, kasansk
tvål, snickeriarbeten från dötstumhemmen i Warszawa.
På nedra botten har en företagsam man inrättat en
kinematografteater med bilder från Port Arthurs
belägring: man får se till och med den spännande scen,
då Stössel skall underteckna kapitulationen, hans
förbittring och storartade gest, när japanerna fordra
oantagliga villkor, hans bittra sorg vid soldaternas uttåg
ur fästningen, men det märkliga var, att omgifningen
inte alls verkade Mandschuriet, att soldaterna verkade
uppklädda mannekiner och Stössels gest verkade
närmast som den högsinta röfvarens i folkpjäserna, då
han vägrar begå en verkligt låg handling. Ett
annat nummer som väckte stort bitall var en
sentimental och sedelärande förförelsehistoria från Paris: under
slutscenen, som visade de aktningsvärda föräldrarna
vid dotterns dödsbädd, snyftade tre starka karlar på
första bänken. Hvaraf den skarpsynta iakttagaren lätt
sluter, att lillryssarne äro mycket lättrörda och att hos
dem den äkta slaviska "hjärtegodheten" uppenbarar
sig i renaste form.
På torget utanför är det lustigt marknadslif, och
det säljs kolossala mängder sötsaker, trähästar och
trumpeter, och naturligtvis de vanliga enkla
fotografierna af "krigshjältarna" samt bilderna af tronföljaren
och hans höga föräldrar, med Guds ängel i
bakgrunden. Till de frommas uppbyggelse säljer man också
små häften med helgonbiografier och trohjäitadt naiva
bilder af det stora klostret, omgifvet af den talrika
skara gudsmän, alla hvitskäggiga och med korslagda
händer, som genom heligt lif i denna försakelsens
boning till sist vunnit salighetens skinande gloria.
Det stora klostret, den berömda lavran, är vackert
beläget på Dnjeperns höga strand och är skönjbart
vida omkring. De nutida munkarna ha förvekligats
därhän, att de bo ofvan jord, i de långa hvita
huslängor, som omge klostrets rikt sirade och af sju
gyllene kupoler krönta hufvudkyrka. Ännu hålles
dock gudstjänst i de små underjordiska kapellen, i den
tidiga morgonstunden, vid de smala vaxljusens karga
sken.
Hålklostret består af två olika afdelningar med
skilda ingångar, men alldeles lika inrättade: låga, smala,
slingrande gångar med celler på ömse sidor, och i
nischer de bisatta gudsmännens kistor. En gammal
vänlig munk är vägvisare, och han åtföljes, utom af
mig, af två unga judegossar från Kiev, en
bondgumma från Pultava och en ung bonde från Kostroma,
hvilken går sin väg fram under ideliga böner och
oafbruten syndajämmer. Han har troligen svåra saker på
sitt samvete, och judegossarna stöta hvarandra i sidan
och låta fnissande förs å, att han in i det allra sista
måtte ha sökt tröst i flaskan. Kanske göra de honom
orätt, judarna äro ju sedan gammalt den kristna
fromhetens bespottare — jag skall skrifva ett litet bref i
saken till herr Suvorin i Novoje Vremja.
Den gamla munken förklarar de olika relikernas
innebörd och berättar episoder ur klostrets historia
och ur de heliga männens lif. Han stannar vid hvar
och en af de små, med röda dukar öfvertäckta
kistorna, nämner helgonets namn och ser till, att oljan
inte tagit slut i dess evigt brinnande lampa.
Där hvilar den helige Antonij, klostrets
grundläggare, som lefvat länge på berget Athos i en
klipphåla och som kom på den tanken att göra
skogshöjden här vid Dnjepern till ett nytt heligt beig; men
när munkarna blefvo för många omkring honom,
flyttade han åter bort och gräfde sig en ny håla ett stycke
därifrån, som i sin tid likaså växte ut till ett helt
kloster. Många fromma människor uppsökte nämligen
Kiev, mindre för de fromma munkarnas skull än för
att skåda den berömda Sofiakyrkan med dess femton
kupoler, dess undergörande madonnabild och dess
många reliker, bland hvilka också en droppe af Kristi
blod. Storfursten Jaroslav lät bygga den till minne
af sin seger öfver tatarerna, och helt nära har man
i senare tid förevigat en annan af de rättrogna
lill-ryssarnas bedrifter: med den vackra ryttarstoden öfver
Bogdan Chmelnitskij, som bragte Kiev under den
moskovitiska tsarens spira, undan polackernas förtryck.
Kievs historia för också tanken till Nordens. Man
ser bland grafvarna i hålklostret också den gamle
krö-nikeskrifvaren Nestors, det ärevördiga sanningsvittne,
som berättar om det ryska rikets grundläggande af
nordborna och dess första sagolika historia. Här
hvilar också en varjag, en man från Norden, som på
ålderdomen utbytte krigsrustningen mot munkens kåpa.
Många under förtäljas ur de fromma klosterbrödernas
— 443 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
